Mediedjungeln – Sida 21 – SVENSSONS SLÄNG

När jag kommer i otakt med mobilen

En tvångstanke som drabbar mig allt oftare är att jag ska komma i otakt med mina kommentarer på Facebook, utan att märka det.

Plötsligt skriver jag ”Trevlig helg goding!” till en riksdagskvinna jag känner, ”Sötiz!” till min forne chef och ”Nu tar vi dom!” till en främlingsfientlig person jag stundom debatterar med. Mitt framför ögonen på släkt och vänner skriver jag, rakt in på det världsomspännande nätet där alla kan läsa det.

Hur jag kommenterar på den värmländska flygplatsens sida, när jag tror det är siklöjefiskets vänner, törs jag inte berätta här ens en gång. Då går jag väl och gör’t. Sedan åker både jag och flygplatschefen fast för tagande av muta.

”Har ni klämt dom på nån rom än?”

Glöm aldrig mer de glömda

(2016)

– De glömda männen och kvinnorna i vårt land kommer inte att vara glömda längre.

Det lovar Donald Trump i sitt segertal. Jag tror inte en sekund att han kommer att kunna hålla sitt löfte, men en sak har han anat. Tankarna i folkdjupet.

De glömdas tankar. Vreden och misstron.

Naturligtvis är det illa att han vann. Varför skulle han balansera sig nu, som någon sa? Varför skulle han dölja sitt kvinnohat, sin rasism, sin ilska mot flyktingar, minoriteter och medier när han blir världens mäktigaste? Snus är snus och strunt är strunt, om än i ovala rum.

Ändå kan vi lära av Donald Trumps framgång. Den lärdomen handlar om att vi måste sluta se hans väljare (eller Sverigedemokraternas) genom våra värsta generaliseringsglasögon. Hälften av USA:s väljare är inte idioter. Nära 17 procent av tillfrågade svenskar, som avslöjar sina SD-sympatier för SIFO, är inte korkade. Inte allihop. Tror vi det är vi kulturella rasister själva.

”De som röstade in Trump är hjärndöda Rednecks” skriver någon i en Facebooktråd jag råkar läsa. Den sortens idiotstämpel kommer aldrig att hjälpa oss förstå och förändra.

Inte sådana här bilder heller:

Tolv lager på kartan
För två år sedan skrev jag om olika lager man kunde lägga på Sverigekartan. Jag har inte ändrat mig:

Kanske borde vi göra några stycken lager på kartan och se hur de sammanfaller? Ett antal SD-väljarnas och det spruckna Sveriges egna GIS-lager. Orsaken till de senaste veckornas antirasistiska förfäran.

Det journalistiska grävjobbet vore värt att göra, misstänker jag. Först lägger du ut var det främlingsfientliga partiet fick flest röster. Sedan lägger du på ett nytt lager, var arbetslösheten är hög. Ytterligare två lager visar utförsäkringarna och de långa sjukskrivningarna. Femte lagret handlar om var varg angripit och dödat tamboskap de senaste fem åren. Det sjätte visar buss- och tåghållplatser där det slutat gå någorlunda tät trafik. Sjunde lagret visar skolor i glesbygd som är hotade eller nyss lagts ner.

Har ni svåra myggangrepp? Vi gör ett GIS-lager av det med. En viktig arbetsgivare för bygden som lagt ner? Där har du nionde lagret. Nedlagda bensinmackar, vårdcentraler och lanthandlar? Nu har vi tolv lager.

(Läs gärna hela det långa inlägget, där lade jag ner min själ. Klicka på länken nedan).

Folktalare med visioner
I dag har jag insett att det finns fler lager att lägga ut, men låt oss börja med de tolv. Där bor de glömda. De finns i Amerika med, de som Donald Trump var så mycket bättre än Hillary Clinton på att fånga.

Han har inte rätt men han var en bättre demagog. Demagoger behöver vi inga, däremot gärna en och annan talför kvinna eller man med visioner. Vi har för ont om framåtblickande folktalare på den här kanten. Det kan inte vara meningen att Jimmie Åkesson ska stå för visionen, framtidstron, i svensk politik.

Nederlag för journalistiken
Inom amerikanska medier ser vissa den gångna valbevakningen som en läxa även för journalistiken. Jag tror de har rätt. Läxan de talar om är att media inte borde ha låtit sig luras av spektakulära utspel för att sälja lösnummer och samla klick. Press, radio och tv borde ha satsat på faktagranskning i stället. De borde ha tagit folks vrede och misstro på allvar. De med.

Vänta, känns inte detta igen från den politiska bevakningen också i Sverige? Klickjakt i stället för kontinuitet, spektakel i stället för upplysning. Vad var det vi sa på redaktionerna förr?

– Hur här?

Myterna ser de sannerligen
Har inte många svenska medier också gjort ett dåligt jobb som faktagranskare? När såg du till exempel senast ett genomarbetat nyhetsreportage i din dagstidning om den låga dagersättning en flykting får?

Söker du asyl i Sverige, och inte kan försörja dig, har du rätt till dagersättning medan du väntar på beslut. Bor du på en av Migrationsverkets anläggningar där maten ingår är dagersättningen 24 kr om du är vuxen ensamstående. 19 kr om du delar hushåll. Har du eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen 71 kr om du är vuxen ensamstående, 61 kr om du är vuxen och delar boende. Pengarna ska räcka till maten (i det senare fallet) men också till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter. (Källa: migrationsinfo.se).

Myterna ser folk varenda dag, de finns ett klick bort. Bor du då i din egen filterbubbla är det lätt att du bara hittar det du redan visste att du trodde var sant, fast det inte var en krona rätt.

Röj undan
Så vad gör vi och våra amerikanska vänner? Enkelt. Vi börjar ett mödosamt arbete med att undanröja orsakerna till populismens framgångar. Det kommer att ta ett tag och värst blir det i Amerika. Jag pratar om vita kränkta män (suck, hur botar man en sån?) men också om klyftor.

Klyftan mellan fattig och rik.
Klyftan mellan arbetslös och kvartalskapitalist.
Klyftan mellan glesbygd och centrum.

Det finns fler sprickor, du vet vilka. Glömda människor som känner sig obehövda hittar du längs många gator och grusvägar, om du bara vågar se.

Gör det.
Se.

Det kallas solidaritet.

MINA BEKÄNNELSER
Samtida bekännelser av en miljövän som gillar mångfald (Svenssons släng, 21 oktober 2014)
FAKTA
Hur mycket pengar får flyktingar (Migrationsinfo.se)
Ekonomiskt stöd för asylsökande (Migrationsverket)

När du spår men inte vill få rätt

Än en gång verkar livet lära en: lita inte på opinionsundersökningar.

I somras satt jag bland goda vänner vid ett middagsbord på Geijersgården i Ransäter och spådde Donald Trump som segrare i det amerikanska presidentvalet. Motvilligt, så motvilligt att tungan vägrade uttala hans namn rätt. Som om jag inte ville tro det jag trodde.

I går kväll när jag gick och lade mig var det fortfarande troligt att Amerikas Förenta Stater skulle få sin första kvinnliga president. Hillary Clinton är inte direkt någon svensk socialdemokrat, vänsterpartist eller miljöpartist men hon är det minst dåliga valet om alternativet är fastighetsmagnaten Trump.

När jag vaknade 04.45 i dag var det otroliga på väg att bli troligt. Opinionsundersökarna på väg att få fel. De onda aningarna från CNN-sändningen jag tittade på så länge härom kvällen höll på att få rätt.

En folkförförare
CNN-sändningen i måndags bestod av ett långt valspurtsmöte med Donald Trump i talarstolen. Hans budskap var förfärligt, tonen förskräcklig, hela han oberäknelig. Men framförandet var mycket skickligare än du någonsin kunnat tro, om du bara sett dessa minutkorta nyhetsinslag i svensk tv.

Karln är en folkförförare. Sådana har vi sett förr i historien.

Just nu ser han ut att vinna. Hur var det en svensk kommentator sa i dag på morgonen? Vinner han blir det ännu värre för svenskarna än för amerikanerna. I svensk public service låter reportrarna besvikna, utan att de själva märker det.

En framväxande människosyn
Valet i USA har mycket att lära oss om hur vi ska se på Sverige. En lärdom: vi bör bli mer som filmaren Michael Moore. Han som for till Trumpland för att försöka förstå hur Trumps väljare tänker och varför. Den arbetslöse. Den utsorterade. Den som känner sig övergiven av maktens centrum. Den som hamnade på fel sida av klassklyftan. Den som eliten gör narr av.

Moore försöker ärligen sätta sig in i vad som får dem att välja republikanernas kandidat hösten 2016. Då duger det inte att bara klistra etiketter på Trump och kalla hans vänner korkade. Världen är inte enkel.

Jag bävar för Trumps politik. Vinner han verkligen vill jag dra ett gammalt täcke över mig och gå i ide i fyra år. Men jag bävar också för den framväxande människosynen hos sådana som mig själv, om vi börjar tro att halva det amerikanska folket – och 17 procent av det svenska – är korkade dumhuvuden.

Den analysen kommer aldrig att hjälpa oss förstå och förändra.

# Se Michael Moores film: Jag älskar Donald Trump – Michael Moore in Trumpland.
# Den finns på SVT Play och Youtube, enklast är att du klickar på länken ovan.
# Jag hoppas fortfarande att Trumps seger i Amerika är en ond dröm och att min spådom från i somras aldrig blir sann.

(I all hast, onsdag morgon, kl 06.33)

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Då blundar kvinnan

Cyklar ner till banken. När jag förklarar mitt ärende börjar kvinnan på andra sidan skrivbordet blunda.

– Prata lite till, säger hon och fortsätter blunda. Vänta, nu vet jag. Det är du som är Svenssons släng.

Då är det 22 år sedan min sista krönika med det namnet sändes i P4 Radio Värmland. Fascinerande vilket genomslag betraktelserna på lindforsdialekt fick. Satiriska ibland, försökte vara roliga ibland, snälla någon gång.

– Träffsäker, säger hon.

Jag blir så berörd att jag glömmer mitt bankärende en lång stund.

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Förundrad över det blodiga skådespelet

Gudskelov hinner jag inte skriva alla inlägg som dyker upp i skallen. Dessutom har jag vett att slänga en del som ändå blivit nedtecknat.

Den här karln borde jag dock skriva om. Håkan Juholt. En människa som gjorde mig både glad och förbaskad när han var partiordförande för socialdemokraterna.

Inlägget får bli en annan gång. Håkan verkar inte ha haft de vänner han förtjänade, så mycket är säkert. Politiken är ett rävspel och alldeles för ofta vinner värsta räven. Kvar i en undanskymd glänta står vi förskräckta små får som hann undan och förundras över det blodiga skådespelet.

Lyssna på Sveriges Radios söndagsintervju med Håkan Juholt. YOLO står det på tröjan hans. Du lever bara en gång. Är det bara jag som tycker att berättelsen om Håkan Juholt är tragisk för fler än en person?

”I dag är ju drömmarna nästan inställda”.
”Det finns drömmar om en rimligare värld”.
”Jag vet att jag berörde människor”.

Lyssna på hans klassperspektiv, hör vad han menar med ”klegget” i huvudstaden. Fundera över varför partierna har få medlemmar.

I dag är deras drömmar nästan inställda.

Länk: Håkan Juholt, Söndagsintervjun 11 sept 2016

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Pappa, vad gjorde du under kriget?

– Pappa, vad gjorde du under kriget?
– Kriget? Så gammal är jag inte.
– Men vad gjorde du då när de främlingsfientliga började visa sig i debatten?

– Jag avvännade flera stycken på Facebook.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vilstol är för sanatorier

Det svåraste är duktighetssyndromet. När du har ett jobb ska du arbeta. När du kommer hem ska du jobba. Du ska inte gå med händerna i fickan. ”Fryser du om händerna?”

Vilstol är för sanatorier.

I grund och botten gillar jag det där. Är du frisk ska du arbeta, den möjligheten ska du och företagsamheten och samhället skapa. Ingen mannamån, inget latoxeri. Fryser du om händerna?

Vi har en värld att skapa, en rättvis. Det finns mycket att göra. Dessutom behöver barnen filmjölk.

Listor byggde landet
Sitter jag, då tänker jag på handtag att utföra. Ligger jag, då funderar jag ut listor med göromål. Trimma gräset borta vid aspen, gräva runt krusbärsbusken, plocka hallon, svamp och blåbär, dammsuga övervåningen, vattna på altanen, handla morgonfil, ringa en vän.

Det finns ett utmärkt dataprogram, papper och penna har vi också. Listor byggde landet. Göra listor är väl också ett arbete?

Friherre, skojar en del. Kompledig, kallar en annan det. Jag vet inte jag, hur skulle det gå till? När en aldrig har ro att sitta i någon vilstol, särskilt inte om det syns. Nu måste jag göra en lista igen.

Verkställa listan är en annan sak …

Varför tror du jag springer?
Jag vilar.

Yogi Berra kommer in i mitt liv

Man kan ägna sig åt mycket när solen går ner. En kväll ser jag ett avsnitt av den amerikanska serien Navy CIS. Där citeras en Yogi Berra.

– Yogi Berra? Hmm, barnfilmsfigur va’? tror jag först. Nja. Snarare amerikansk mästare i den sortens citat som Lasse Anrell brukar göra roliga böcker av. Sportgrodor.

Yogi var legendarisk baseballspelare och coach och tycks ha sprutat ur sig anrellare. Fast citatet jag hör på tv är både klokt och eftertänksamt:

”Om världen vore perfekt skulle den inte vara det.”

# Ledsen att listan med Yogi Berras 50 bästa citat är på engelska: Yogi Berras bästa
## Ibland tror jag de flesta som Lasse Anrell citerar har gått i skola hos amerikanen.
### ”Never answer an anonymous letter.” ”It gets late early out here.” ”Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t come to yours.”

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Filkörning runt korvkiosken

Min vän en bit norrut, poeten Bengt Berg, skriver på Facebook om den eviga tuppfäktningen mellan Sunne och hans Torsby. Torsbybornas under dog-perspektiv mot smörhålan Sunne ”kommer från den förnedring som bestod i att vi måste åka ner till Sunne för att ’ta körkort’”, berättar han.

Varför? För att där hade man filkörning runt korvkiosken. Sådant sitter i, skriver Bengt Berg.

Inte vet jag om jag stör salt i såren när jag nu kommer dragande med tidningsklippet från den 2 juni 1981. Det är inte meningen. Klippet är ur lokaltidningen Fryksdals-Bygden, jag har citerat det vid uppläsningar ibland och i en skrift, och här är texten om du inte ser den på klippet:

”Sunne tätort har fått ett nytillskott inför turistsäsongen. Trafikljus har nämligen riggats upp mellan de två största livsmedelsaffärerna och nu hoppas man på att trafiken ska flyta friktionsfritt på Storgatan. Övergångsstället där har varit en besvärlig passage för både trafikanter som fotgängare. Sunne växer alltså i dignitet. I vinter fick vi även en pizzeria.”

I fall en arkeolog hittar en årsupplaga av FB från 1980-talet om några tusen år, så kommer den att säga mer om livet i Fryksdalen på den tiden än alla artiklar tillsammans, från oss arga lokala konkurrenter.

Men en smörhåla är det.

### Bra krönika av Jan Guillou: I brist på fakta formar rasisten sin falska värld

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root