Solidaritet – Sida 21 – SVENSSONS SLÄNG

Solen går upp och bokstäverna vill gå samman

Solen målar horisonten med bladguld. Medan jag häller upp lättfil och müsli står datorn och småhoppar av arbetslust på skrivbordet där uppe.

Så många bokstäver genom åren, så många verktyg. Kulspetspennorna, Facitskrivmaskinen, elektriska skrivmaskinen, composern med 16 teckens minne, Toshibadatorn, första Macen och sedan han som hade uppkoppling på nätet.

Han. Han krånglade ibland men modemet surrade hoppfullt.

Förändra världen?
Så många bokstäver, så mycket hopp. Jag ska förändra världen, sa jag till första chefen, färsk lokalredaktörsvikarie som jag var.

– Jaså. Ska du förändre världen? sa Allan. Då kan du börje i Nôrra Råda.

Varpå han skickade mig till hembygdsveckan där.

Inte riktigt klar
Jag är inte riktigt färdig med världsförbättringen, vi får jobba vidare, men än står en dator och hoppar och i skallen vill orden fortfarande bli till bokstäver.

J-ä-m-l-i-k-h-e-t.
R-ä-t-t-v-i-s-a.
F-r-e-d.

När jag blev förbaskad på Konsum

Nu har Konsumflygbladen med min sjunde historiska betraktelse delats ut i hushållen. Jag är fortfarande ödmjukt stolt inför tanken på att de når över 100 000 brevlådor.

I dag handlar det om vrede:

”Det är klart jag blev förbaskad år 2014 när tidningarna berättade vad förre vd:n hade för sig. Nästan tre miljoner i ersättning fast han var sjukskriven stor del av året, 674 000 för konsultuppdrag som… asch dä kvetter, jag blir bara rasen igen.” #konsumvarmland

Läs krönikan

Tryckfrihet, ärtsoppa och gamla lögner

1.
Oredan som uppstod bland de kamrater på redaktionen som så gärna ville men inte fick uppdraget att bevaka kungamiddagen.

Jag som fick
… men nekade.

2.
En gång långt tidigare, när tidningens ledare dundrade mot oss solidariska som protesterade mot Vietnamkriget, tog vi beslutet. Vi ockuperar tidningen!

Beslutet blev protokollfört men aldrig verkställt. Heroiskt stannade vi en stund utanför officinen med varje demonstrationståg de första åren. Ropande vår talkör om LÖGNEN.

Femton år senare anställde tidningen mig. Jag blev arbetskamrat med Ledardundraren. Chefen fann en särskild ironisk glädje i att låta oss två bevaka första maj-demonstrationerna.

Ändå blev jag inte den förste från ockupationsmötet som hamnade i tidningens spalter. Det blev han som hade föreslagit att vi skulle slänga lim och sand i deras nya offsetpress. Några år efter hans förslag kom vi fram till att redan talkören framför tidningshuset var En Felaktig Tillämpning.

Sandmannen var bra på självkritik.

3.
Om Ledardundrarens lögner har jag aldrig ändrat åsikt. Det var ett orättfärdigt angreppskrig. Det var rätt att göra uppror mot det. Vi fick rätt i opinionen till slut.

När jag nekade att gå på kungamiddagen skickade Chefen mig att skriva om folket som åt ärtsoppa på Stora torget i stället, de som aldrig blir bjudna på finmiddag med kungen.

Det är mitt folk.
Där trivs jag bättre.
Än i dag.

# Monarkins makt. Om den talar Cecilia Åse, docent i statsvetenskap, i eftermiddag, lördag. Hur monarkin som institution fungerar som symbolisk och politisk maktfaktor.
# Plats: Gjuteriet, Verkstadsgatan 1, 1 trappa upp, Karlstad. Tid: 15.00. Arrangörer: Karlstads bokcafé, Republikanska föreningen och ABF.
# Där trivs jag riktigt bra.

Paria? Vadå ”paria”?

Tisdag eftermiddag. Jag skulle bara ha läst klart bokcirkelboken. Det skulle ha varit intressant. Sedan skulle jag ha cyklat ner till biblioteket om någon timme och träffat vännerna i cirkeln. Vi skulle ha diskuterat bokens form och innehåll och ätit av det framdukade godiset. Det skulle ha varit trevligt.

Då, när jag sitter i läsfåtöljen och just ska ta fram boken, lägger en Facebookvän ut filmen som jag länkar till här nedan. Inte farao är den trevlig. Den lille jäkeln i mig går i försvarsställning direkt.

Vänta nu, vägrade inte vi fostervattenprov?
Var inte vi duktiga som bara den, hurra hurra, som var först i landet med att tolka en kongress till lättläst svenska i realtid?
Hade inte jag en älskad svärfar som en gång i tiden for runt min provins och lunnade fram personer med utvecklingsstörning ur skogen? Gömda, tysta.
Jobbade inte jag på ett företag som skaffade låggolvbussar för att…

Se filmen. Det här samhället – och jag själv – har sannerligen ingen anledning att slå oss för bröstet. Starkare film har jag sällan sett. Starkare person har jag sällan lyssnat till.

Jag förstår inte allt, för jag har inte Adryan Lindens erfarenheter. Jag håller inte med om allt, kanske just av samma skäl. Men han öppnar mina ögon, ibland så det gör ont.

Jag tror han kommer att göra det på dig med.

### Det dyker upp svarta rutor ibland. Filmen är inte slut då.
### Länk till Jona Elfdahls film (26 minuter), du lär märka vad den handlar om: Paria.
### Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet 2009 om Adryan Linden: ”Adryan borde ha aborterats bort”. ”Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull.”

Tack, du som berättade om filmen.
Jag är som du vet långsamlärd men försöker.

Bokcirkelboken ligger kvar halvläst.

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Dags att bilda Växit

Jag funderar allvarligt på att bilda Facebookgruppen ”Växit. Vi som vill gå ur Västra Götalandsregionen om vi går med där”.

Omslagsbilden ska vara en jädritt låg bro i Göteborg. Så låg att den hindrar sjöfarten på Vänern rejält och skadar industrin i Värmland, miljön på jordklotet samt lusten till samarbete både här och där. Den ska väcka till eftertanke.

Gruppen ska ha tre paroller:

Respektera ett nej.
Vägra tjatsex.
Hejdå, dä’ inte du, dä’ ja’.

På inledningsmötet i grundkursen, för den lokalorganisation som samtidigt bildas, kommer vi att gå igenom vad parollerna står för.

Den första parollen handlar om att Västra Götaland tidigare har sagt ifrån tydligt att de inte vill gå samman med Värmland. Sådant måste en respektera när hen säger det, vi skriver faktiskt 2016. Vi tror inte på våld.

Den andra handlar om att om din tänkte partner nu sagt nej, så ska du inte tjata dig till ett sänggående i alla fall. Hur gôtt hen än pratar och hur trevlig och grann hen än är.

Den tredje handlar om att det inte är det minsta fel på Göteborg med kringliggande lydkommuner, men att vi i Värmland vill vara oss själva i fortsättningen med. Inte ett lydlän.

Lydlän.
Du hör själv hur illa det låter.

Länk:
SVT Värmlands webbenkät i regionfrågan

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Cecilias lärdom

Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.

Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.

Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.

Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.

Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.

### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Sanningen om normaliseringen

När järnrör talar
står tanken stilla
Ingen klok får en
asyl i vädret

Vill vi gå från normal gästfrihet
till normaliserad frihet från gäster?

Nej tack
Där vi bor har ”främmat” alltid betytt
en välkommen gäst

Den kloke finner gärna rum

Viktor Root

Dikt i september 2016 efter att ha funderat länge och väl på hur den liberal tänker som normaliserar de främlingsfientlige.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Mitt liv som ägare

Detta är mina hyllor, tänker jag ibland när jag vandrar mellan filmjölken och kaffet. Min butik. I dag handlar det om ägandet, om klet och om att slänga käft.

Ny krönika kring konsumhistorien: Det är ingen skillnad i dag