Utrustning – Sida 21 – SVENSSONS SLÄNG

Den omöjliga liknelsen

– Jag tycker Persson ska bli kommunalråd. Och efter honom hans äldsta unge. Och efter honom hans äldsta unge.

I alla tider.

Vår statschef utses ju genom friktion i sänghalmen. Då bör vår högste kommunale symbol också utses på samma sätt. Karln får väl göra som kungar har gjort i alla tider. Lägga ner sig lite. Snippa, snopp och friktion.

Demokratier ut-ser.
Monarkier sprut-ser.

– Det ska va’ lika. Kommunerna kan väl inte vara nå’n sorts demokratiska öar, hur skulle det se ut? Vi ska inte tro att vi är nå’t, vi ska inte vara malligare än fosterlandet.

Fostervattenlandet.

Det ska va’ friktion.

En dag på ”Skidbibblan”

En dag åker jag till Deje, eftersom några jag känner vill åka utför och behöver låna grejor. Mitt mål är ”Skidbibblan”. Nu växer den för fullt över landet, föreningen Fritidsbanken som några entusiaster i vår kommun startade.

Entusiaster med hjärta.

Februari i Mellansverige. En sådan där grå vardag som moderna medier normalt har svårt att klara av. Den passar inte riktigt in på nyhetsdefinitionen. Fast det här vardagsprojektet har lyckats bra med att skapa uppmärksamhet.

– Tänk va’ många som har fått hjälp, säger Sven-Erik Persson och bjuder på kaffe. Sedan berättar han om elever som förr stannade hemma från idrottsdagarna, eftersom de inte hade råd med utrustningen. Om ungdomar på HVB-hemmen som nu kan vara med och åka skidor eller spela fotboll. Om barnfamiljer som sparat pengar på att slippa köpa nytt.

30 mötesplatser
För fyra år sedan invigdes den första Fritidsbanken i bruksorten Deje. Då hade insamlingen av fritidsutrustning pågått några månader och det var dags att börja låna ut grejorna. TV hade gjort reportage och folk tittade intresserat på det lilla tegelhuset på Korsvägen när de for förbi.

Utrustning hade de men skulle någon komma och låna? Svar ja, det blev succé och idén spred sig. I dag finns Fritidsbanken på 30 platser i landet och fler är på gång. Här kan du se vilka orter Dejeinitiativet nått hittills: fritidsbanken.se. På Facebook hittar du Dejeentusiasterna här.

Fritidsbanken är inte bara ett ställe där du lånar sportprylar, menar grundarna. Det är en mötesplats där villkoren är lika för alla. Det spelar ingen roll var du är född, hur gammal du är, vilket kön du har, om du är rik eller fattig, tjock eller smal. Alla får låna. Allt är gratis. Så har det varit sedan starten och så ska det förbli.

Fritidsbanken i Deje lånar ut en hel del, berättar de på sin Facebooksida. Skridskor, inlines, längdskidor, slalomskidor, pjäxor, snowboards, fotbollsskor, hockeyutrustning, cyklar, ridstövlar, skateboards, gymnastikskor, bärryggsäckar, liggunderlag och klubbor. Med mera.

Mer spontanidrott, bättre miljö
– Använder du bara skridskorna en gång vart fjärde år? Då är det väl bättre att de finns på Fritidsbanken, där de kan lånas ut och användas kontinuerligt, än att de bara tar plats i din källare? När det är dags att åka lånar du ett par. Helt gratis.

– Det är tack vare folk som tänker så som Fritidsbanken finns. Utan privatpersoner som skänker utrustning hade vi ingen verksamhet.

Om detta pratar Sven-Erik Persson och jag, medan han skruvar med ännu ett par slalombindningar.
– Hur mycket var det han vägde, sa du?
– Tretti kilo.

### Fritidsbanken lånar ut sport- och fritidsprylar gratis i två veckor.
### Föreningen tar vara på utrustning som privatpersoner inte längre använder. Det bidrar till ökad spontanidrott och ett hållbart samhälle.
### Fritidsbanken fick Årets hederspris på Återvinningsgalan 2013, Svenska Barnidrottspriset samma år och blev utsedd till Årets initiativ på Civilsamhällesgalan 2016.

Då ringer 80-talet

80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.
Vad svarar en på sånt?

Saken är den att 2014 fick vi fiber (tralla la) och där ville inte Telia vara med (suck) för de vill äga sin fiber själva. Vi fick lov att byta tv-leverantör och valde Canal Digital (lite sämre men fick duga). Box köptes, program begloddes kväll efter kväll. Det var om några bönder som ville bli gifta, om en tjock expert på tjuvar och om gråtande amerikaner som klappade gamla svenska skjul. Samt nyheter, sport, kultur, dokumentärer och natur (tralla la).

Efter två år hoppar Canal Digital av. Plötsligt är boxen vi köpt för dyra pengar värdelös men vi får gärna behålla den (*hurrar ironiskt åt valfriheten*).

Ny box, ny fjärr, nytt paket
I vinter var det alltså dags att välja igen. Vi kan fortfarande inte be Telia som var bäst men det finns andra som påstår att de tänker leverera. Tack tack. När jag kommer hem efter en vecka på annan ort står den där och glänser. Nya boxen.

Nu börjar en tid av studier. Vad har vi för kanaler? Hur funkar fjärrkontrollen? Finns det ingen Komma ikapp-funktion, lovade dom inte det?

Det är då 80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.

– Har vi dom?!!
Visst var 80-talet en besvärlig tid i min tankevärld, åtminstone sista halvan när egoismen började sitt intåg på allvar i fosterlandet. Samtidigt var det då jag lärde mig titta på kultserier som Doktorn kan komma. För att inte tala om Kvinnofängelset, gamla versionen med den liknande accenten och de blågrå färgerna.

Mitt i självstudierna hör detta 80-tal av sig. Vad som händer är att jag råkar knappa fram en kanal som har båda serierna. Jösses. Kult! Tv-historia! En lång stund sitter jag och frossar i axelvaddar, hockeyfrillor och flygande doktorer med gruset sprutande kring landningsställen. En karl bär till och med attachéväska, vart tog de klassmarkörerna vägen? Minns du vad vi kallade mobilen?

Hoppas hoppas hoppas att vi har Love Boat också.
Tralla la.

Har nån sett min nalle?

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Anade Becket allt?

Ibland känns det som om nobelpristagaren Samuel Becket förutsåg någonting på sidan 46 i pjäsen om de två väntande luffarna. Jaså, nätdans, jaså trasslat in sig, jo, nog känns det bekant. Ett jädra tissel, tassel och trassel har det blivit av det där nätet.

Sitter du fast min vän?
Nät är till för det.

(Ur Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot).

### Om I väntan på Godot hade utspelat sig i sms-åldern hade pjäsen blivit 1 timme och 51 minuter kortare:

Jag kan inte komma i dag.
Då drar vi nu. Ses i morrn?
Typ.

SLUT

”Misstänker att han avgett nån sorts nyårslöfte”

Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.

Kräsnast är han utan rundstav.

Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.

Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.

Särskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.

Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.

Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.

Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:

– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?

Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.

Hon skulle bara veta hur fint det känns.

Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.

Trivs.

### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

”Skicka dom till Palme-utredningen”

Jo förstår ni barn, på den tiden fanns det en sorts plattor som kallades disketter. Dom var stora som nygräddade plättar och många som tusenbröder. Skulle vi säkerhetskopiera allt från en dator gick det åt 18 stycken. Eller 20. Sånt pysslade vi med på nätterna.

Saken är den att jag har varit och tömt bankfacket. Nordea håller på och lägger ner på vår ort, sådär som banker gör, och då måste boxarna bort. Tack och hej.

Det blir en intressant stund när vi kommer hem och får se allt det vi slumpmässigt sparat för livet i bankens valv. Femtiosex disketter, fem C4-kuvert, fyra cd-rom-skivor och tre usb-minnen. I kuverten ligger betyg och husköparpapper, den delen av inventeringen går fort. Men vad ska jag göra med alla mina disketter? Femtiosex stycken, hur tänkte vi när vi bar dit dom, bunt efter bunt?

– Skicka dom till Palme-utredningen! säger en trevlig karl på Skatteverket som jag råkar berätta för, medan han letar efter en uppgift åt mig.

Det är ju ett sätt förstås.

Den natten gick fort
Då minns jag den där stora klumpen som gömmer sig i hörnet längst in under en bordsskiva i arbetsrummet. Är inte det en tjockdator? Gillar inte tjocka datorer platta disketter? Det kanske faktiskt går att läsa en gång till vad jag sparat för livet?

Mycket riktigt. Tjugotre (!) av disketterna gick åt när jag kopierade en hel datorhårddisk år 1998. Den septembernatten gick fort. Flytta markör, klicka och Spara som, flytta markör, klicka och Spara som. Så levde vi våra liv den gången. Spara som och ny diskett, Spara som och ny diskett.

Någon som vill ha en 18 år gammal fil med lokalradiokrönikor nerskrivna på hemgjord dialekt? ”Ärrä bra märrä?”. Någon som behöver manuset till en skrift för olika fackförbund om yttre miljö och arbetsmiljö? Jag har även en diskett med uppläsningar och föredrag från 1980- och 1990-talen, om du är intresserad.

Endast en ägare, prästkörd.

Släng aldrig nå’t!
I mina byrålådor har jag ytterligare tre kilo disketter, alla med Viktigt Material För Framtida Memoarer, tihi.

Det gick förresten inte att läsa disketterna. Än har jag inte fått igång den tjocke men vi jobbar på’t.

En ska aldrig slänga sladdar.

### Till dig, du orolige som undrar hur det går för oss nu, utan bankfack någon vecka:
### Vi har inte många ”guldklimpar”, det är inte vår stil. De vi har finns på annan ort. Har en jobbat på SOS-central och Räddningsverk så har en.
### Disketterna är inte stöldbegärliga, hör jag på byn. Inte ens den med mappen Div text. Det är bittert – men tack för omtanken 🙂

När jag får lust att beställa traktorkursen

Jag kan inte släppa tanken på den där Hermodskursen som pappa anmälde sig till. 35 kronor kostade den, i almanackan stod det vårvintern 1949 och strax skulle de flytta till gården Almar.

Hur kan man lära sig köra traktor per post?

Traktorer och traktorredskap hette brevkursen. Det ser jag, för jag har själva kursgarantin från 3 mars kvar. När pappa hade betalat fick han ett garantiintyg på att kursen skulle bli av. Ordning och reda.

Tänkte de köpa traktor, lagom till att de började arrendera det nya stället, mina föräldrar och farföräldrar? Farfar var hästkarl. Vår snälla Sessan fanns kvar långt efter 1949 och jag minns fortfarande turer med häst och vagn till järnvägsstationen i Skåre norr om Karlstad. En gång ställde pappa mig i ett stort cementrör på flaket till vagnen som Sessan drog. Skåreborna log och vinkade när de såg mitt huvud sticka upp. Röret skulle bli brunn när vi täckdikade Almar.

En Fordson Major hade vi i mitten av 50-talet, det minns jag. Köpte de den när pappa läst kursen? Namnet uttalades alltid på kallstamål, som om traktorn var gammalt befäl på I2 i stan. Ma-jooor. Så uttalar jag den traktorn än. Fårdsånn Ma-jooor.

Finns på antikvariat
Jag söker på nätet. Till min förvåning hittar jag kursen på antikvariat Röde Orm, inbunden med alla tio kursbreven. 200 kronor. Ska jag slå till? Det blir en julklapp till mig själv och så får jag samtidigt veta hur det gick till när pappa lärde sig köra traktor i Värmland via brev från Malmö.

Funderar. Hur mycket var 35 kronor 1949? Lika mycket som 629 kronor i dag, påstår nätet. Året därpå var lönen för ett manligt dagsverke 18 kronor och 8 öre, berättar en bok jag faktiskt har. Ett kvinnligt dagsverke gav 15:29, världen var inte rättvis då heller.

Vid det här laget är jag besatt av pappas kurs. Jag är precis på vippen att slå till och göra affär med Röde Orm när en tanke slår mig. På pirriga ben skyndar jag till nedersta hyllan i gästrummet. Det är där pappas jordbruksböcker står. De som han sparade i alla år, fast vi slutade med jordbruket 1968.

Jag har den redan
Mellan Kaninskötsel och Husdjurens sjukdomar hittar jag den. Rött klotband, välbevarad: Traktorer och traktorredskap. Fick han boken efteråt, när han gått själva kursen? Kursbreven fick de ju ett i taget. Skickade Hermods boken när deltagarna läst alla tio breven och postat sina svar?

Brev 9, fråga 1, 5 och 6:
Förklara, varför remskiveeffekten i regel är mindre än motoreffekten.
Hur skall a) skivristen, b) skumristen på en traktorplog ställas in?
Hur justerar man utlösningsanordningen på en Sesamplog om utlösning sker alltför lätt?

Det är en speciell känsla att hålla i boken. Vad drömde pappa, när han läste om nedre dödpunkten, gummihjulstraktorer och start av kall motor? Jordbrukets mekanisering hade redan börjat, några år senare skulle den bidra på allvar till flykten från landsbygden. I slutet av 1960-talet, när vi själva blev en del av statistiken, lades det ner 25 småbruk per dygn i Sverige.

Våren 1968 var vår gård en av de 25, då hade vi flyttat från Almar.
Jag har inte slutat göra uppror än.

Allt börjar med solen
Självklart kan du inte lära dig köra traktor per korrespondens. Det begriper agronom Karl-Åke Svensson mycket väl. Det är han som skriver kursbreven i brevkursen Traktorer och traktorredskap åt Hermods. De tio kapitlen i det röda klotbandet är läsvärda än i dag. Han börjar ambitiöst med själva energin och sedan är kursen i gång:

”Energi betyder egentligen verksamhet eller handlingskraft, och man brukar också säga, att energi är förmåga att utföra ett arbete. För att en tyngd skall lyftas från marken, måste en ansträngning göras, ett arbete uträttas. Om en kropp har lyfts ett stycke från marken, har den fått förmåga att lyfta en annan lika tung kropp, därigenom att den själv ånyo sänkes till marken.”

”Den egentliga energikällan för oss är solen. /…/ Det är denna energi, som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.”

”Inom kommunikationsväsendet har förbränningsmotorn åstadkommit en verklig revolution. Man behöver endast tänka på de milliontals automobiler och liknande fordon, som äro i bruk, för att inse motorernas betydelse inom detta område.”

”En förbränningsmotor utvecklar vid ett visst tillfälle en effekt av 1 350 kgm/s. Beräkna effekten i hästkrafter.”

”De viktigaste motordrivmedlen äro bensin, sprit-bensinblandningar, motorfotogen och motorbrännoljor.”

”Förgasarmotorn är den vanligaste traktormotorn.”

”Är motorn fullt varm, kan den startas direkt på fotogen. Om motorstopp inträffar under körningen, behöver man sålunda inte använda bensin vid starten.”

Stort till smått, smått till stort
Jag har aldrig varit intresserad av motorer, inte sedan mopeden fullgjort sin nytta. (Kära nån, den kära vännen och jag har 50-årsjubileum till sommaren). Traktorer gillar jag mer nu än då, för nu skyller jag på dem när jag vill se Bonde söker fru. Fast visst tänker Karl-Åke Svensson som jag:

”Om motorn inte går i gång vid startförsök eller plötsligt stoppar under körningen, gäller det att snabbt finna orsaken härtill. För att lättast finna felet bör Ni följa ett visst system.”

I kursbrev 10 hittar jag skissen över hur rundharvning går till. Den speciella form av färdande på fosterjorden som jag ägnat många dagar av mitt liv åt och som gjort att jag bestämt mig för att aldrig någonsin klippa gräsmattan på det sättet. Fast det vore effektivast.

Sådana här finurligheter vimlar boken av:
”Om ackumulatorbatteriets poler sakna märkning, kan Ni lätt kontrollera vilken som är plus- eller minuspol, genom att fästa en järntråd vid vardera polen. Trådarna hållas på något avstånd från varandra i en kopp vatten tillsatt med en nypa salt. Den tråd, som lämnar gasblåsor, sitter vid minuspolen.”

Eller den här, underbara:
”Det är ganska vanligt, att man använder för stora redskap till små traktorer, under det att redskapen till stora traktorer ofta väljas för små.”

Intönäsch’önell
I början av inlägget berättade jag hur vi bönder i Grava socken uttalade traktormärket Fordson Major i mitten på 1950-talet. Det var inte menat att förklena oss och våra grannar. Vi producerade mat och få av oss hade gått ens en kortare studiecirkel i engelska den gången. Vi gjorde mat, det var vad vi gjorde.

Karl-Åke Svensson inser problemet. Traktorer har en tendens att ha engelska namn och deras användare i slutet av 1940-talet har en tendens att inte ha läst engelska. Nå, han tänker som jag. En får inte göre fôlk bet. Här är hans förslag till uttal, nederst på sidan 3 i brev 7. Jag älskar honom för det:

”1 Uttalas intönäsch’önell, 2 fa’måll, 3 keis, 4 ålli’vö, 5 all’is tja’mös, 6 dir, 7 mäss’i härr’is, 8 kätt’öpillö.”

Tänk den som hade en kätt’öpillö.

Ditt barnahår hälsar

Måndag. Klipper mig på morgonen, skojar med frisören om mitt allt glesare hår. Hemma igen, går igenom en kartong efter pappa. I kuvertet med en traktorkursgaranti ligger den.

En hårlock.
Den är min, står det med prydlig handstil på baksidan av garantipapperet.

Alla dessa hälsningar.
Alla sammanträffanden.

Ditt barnahår hälsar.

### Det är skillnad på kärleksfull saknad och kletig nostalgi. Fortfarande tänker jag ibland att ”detta ska jag ringa pappa om”.
### 1949 gick han en 35-kronors brevkurs i Traktorer och traktorredskap. Med garanti.
### Två år senare fick han en son, som en frisör på Östra Torggatan i Karlstad en gång skulle komma att klippa i örat. Hur lärde de ut traktorkunskap per brev? Vad drömde pappa när han läste Hermodsbreven?

Det ska jag ringa honom om.