Nu börjar det igen, fjäsket.
Det sitter en tiggare utanför din matbutik och fryser, hans barn där hemma har inte råd att gå i skolan. När får vi se extra nyhetssändningar om det?
Etikett: Mediedjungeln
Högmod och misstänkt klick
Lade ut den här bilden på Instagram härom dagen. Rejält mallig över ordleken jag hittat på om överkammaren.
Då gillar en amerikan det. Någonstans där borta på andra sidan Atlanten sitter en karl och klickar på hjärtat.
Kära nån, vad är det som händer? Förlåt! Tänk om denne justicejake11 tror att jag bara har skrivit en fumlig, felstavad och söt liten nördisk hüllning till den store världsförbättraren Donald Trump?
Huvva.
Tre nyttiga och två betydelser
I dag ska jag göra tre nyttiga saker.
Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.
Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.
De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.
### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.
En stenbock sparkar bakut
Den här skärmdumpen får mig att tro att vissa stjärntydare och horoskop inte är förutseende. Att de inte ser. Att de knappt är allvetande alls 😉
Jaså, får jag inte ha något streck i namnet. Får du leka med din ascendent men vi får inte ha accent? Kunde du inte förutse vad folk har för namn i sydvästra Svealand? Jag heter det där tecknet med.
Vad är du för spåman som inte ser i dina kort att det kommer en kort ljus man med två namn som någon har satt ihop med ett streck? Sa inte stjärnorna det?
Är jag över huvud taget född, står det något i ditt horoskop om det? Har vi någonsin sett en stjärnhimmel blinka och haft en morgondag?
Jag och de andra djupingarna i Generation Bindestreck.
Prepper, social matbutik och flyktingstängsel
Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.
Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.
Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.
Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.
Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.
Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.
1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.
1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.
## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck.
Därom måste man tiga
Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.
På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.
(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.
Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).
Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.
Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.
Mobilgrannen hör av sig
Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.
Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.
Intressant.
Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?
Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?
Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.
En skrivkarl stämplar ut, del 2
Här är andra delen i min snabba återblick på arbetena jag haft. Nu: journalist. Det var ju det jag hade tänkt mig hela tiden.
DEL 2
Tidning
Tredje terminen på Journalisthögskolan var praktiktermin. Värmlands Folkblad, dit jag ville, tog inte emot några praktikanter det året. I stället erbjöds jag Nya Wermlands-Tidningen. Nej tack, den är en symbol för allt jag är emot, sa jag, gammal vietnamdemonstrant som jag var. De ledarkommentarerna glömmer en inte.
– Kan du inte tänka dig att jobba på någon högertidning alls? undrade lärarna.
– Jodå. 80 procent av dagspressen i Sverige är borgerlig, så va’ ska en göra. Men inte den draken.
Motvilligt satte jag mig på tåget till Jönköping och Smålands Folkblad, dit man skickade mig. Vad hundan ska jag i Jönköping att göra? Det blev en nyttig skola. Vi var ett ungt gäng och jag behövdes och fick jobba hårt från första veckan. Katter i träd, kristna radiopirater på Nyhemsveckan, massor av reportage. Många av kollegerna var synnerligen begåvade, jag sög i mig lärdomen som en svamp.
– Prata inte Svensson, skriv nu.
– Försök höja texten en abstraktionsgrad. Ta gärna med lite fakta nån gång, inte bara miljö.
– Personifiera!
– Du behöver inte skriva nåt matchreferat, P-O ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Det är redan klart.
Den gången var det också ont om journalistjobb. Jag hade sommarvickat på Värmlands Folkblad och ville dit, men där fanns inget ledigt arbete. Då erbjöds jag att fortsätta på Smålands Folkblad direkt, ett fast jobb som lokalredaktör i Vaggeryd.
– Hoppa av journalisthögskolan?
– Ja, det är det fler här på redaktionen som har gjort. Sista terminen kan du alltid gå någon annan gång om du vill ha ut din examen. Vill du ha jobbet?
Det ville jag. For till uppropet på skolan, ropade nej och bjöd hem Janne Josefsson, Per Yng och de andra klasskamraterna på avskedsfest med kycklingsallad med skruvmakaroner. Den heter fortfarande Janne Josefsson-sallad i vår familj, eftersom Janne gillade den så väldigt.
Månadslön september 1975: 3 914 kronor.
I Vaggeryd blev det rivstart, mycket tack vare goda tips från hemmaredaktionen. I början gjorde jag en sida om dagen och då pratar vi fullformat, inte tabloid. Varje gång jag hör någon klaga på det nya ordet hen tänker jag på den gamle mannen som hälsade mig välkommen.
– Ä I vaggery’boe? undrade han. Är I vaggerydsbo?
Där levde 1600-talsordet I fortfarande kvar. För den förträfflige karln var inte ni-reformen genomförd.
Journalistkarriären fortsatte. Lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne. Halvtid, ville bli författare. Grävde fram konkurshotade Vänerskogs rekonstruktionsplan, intervjuade en granbarkborre. En skogvaktare jag kände bar den artikeln med sig i flera år tills den var utsliten och han bad om en ny. Detta var år då vi alltid visste på öret hur mycket pengar vi hade i familjen. I vårt vardagsrum bildades Sunne Miljögrupp, i diverse lokaler pluggades kärnkraftsfakta, vi demonstrerade mot besprutningar av skog och Fryksdalsbana och mot det blivande Kymmenkraftverket.
Därefter heltidsjobb som reporter på NWT i Karlstad (flina inte!), jag for mest omkring och gjorde klacksparksreportage med fotografen Christer Höglund. Sprang genom Värmland från Långflon via Röjdåfors till Stora torget i Karlstad, paddlade under Tingvallagymnasiet.
Tröttnade på avundsjukan och skitpratet, fick jobb på lilla Värmlandsbygden, också i Karlstad. Eget rum och 9-17 med en timmes lunch. Kom att sitta och redigera texter mest, gjorde jobb på Värmlands första tama älg, en av bilderna kom på DN:s förstasida.
Ett av de sista åren kom den forne gamle ombudsmannen och före detta chefredaktören för tidningen in på mitt rum, tog mig länge i hand och såg mig i ögonen:
– Jag har pratat med Leif på sätteriet i Säffle. Du har räddat den här tidningen, sa han. Det ska du ha tack för. Om inte du hade varit så hade vi inte haft någon tidning nu.
Goda ord att höra från två som jag kände respekt för. Lite senare frågade en av styrelseledamöterna om jag inte ville bli chefredaktör för VB. Nja, det är det där med politiken, chefredaktören ska skriva ledare, men tack ändå. VB är ändå mitt farsarv, pappa var en gång prenumerationsombud hemma i byn.
Den nye chefredaktören gav mig småningom tjänstledigt på halvtid, jag skrev krönikor och recenserade böcker mest och gjorde lätta sidan. Min pseudonym Viktor Root föddes, när det såg för enahanda ut med Svensson under såväl skämtteckningar som dagsverser och kåserier.
Viktor skrev den här dikten bland annat, om den omdebatterade blivande flygplatsen utanför Karlstad:
Sanningen ôm Mellerudstorp
I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?
II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?
För å inte stelne te.
### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 –
Rasisternas intranät
För tre och ett halvt år sedan var det Värmlands Folkblad som tog beslutet. De stängde kommentarsfälten till sina artiklar efter allt näthat. Ett beslut jag aldrig ångrat, säger tidningens chefredaktör Peter Franke.
Nu har tidningskoncernen Mittmedia tagit samma beslut. Läsarkommentarerna har spelat ut sin roll, säger Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.
Det är tyvärr en nödvändig och bra åtgärd. Svenska tidningar har alltför länge hållit rasister och andra näthatare med gratis intranät och talarstol.
# Här berättar Daniel Nordström om saken:
# Kommentarsfunktionen stängs – vi öppnar för en ny dialog.
# Artikel i tidningen Journalisten.
De goda granskarnas överlevnad
VF.se, ledarsidan. Respekt!
1.
När de senaste årens politiska tidningshistoria en dag ska skrivas, då kommer Värmlands Folkblads ledarsida att nämnas med samma respekt som antinazisten Torgny Segerstedt väckte under andra världskriget. Det är visserligen en tröst för oss som prenumererar men det är skamligt att VF har så få med sig i tidningskören i dag.
Jag talar om deras sätt att skriva om mångfald, invandring, romska tiggare, rasism, antirasism, flyktingkris och medmänsklighet. Solidaritet om du så vill.
All heder åt chefredaktören Peter Franke. Tack för att du står på dig, också mot ”de våre” när de far i diket.
2.
När de senaste årens ekonomiska tidningshistoria ska skrivas, då kommer tidningsdirektörerna och redaktionerna att beskrivas med samma ord som vi i dag använder om den forna skrivmaskins- och räknemaskinjätten Facit.
Facit gick åt skogen för att man inte förstod sig på den digitala utmaningen. Dagstidningarna håller på och går åt skogen för att man inte heller förstod sig på den digitala utmaningen.
Det var käckt när Aftonbladet som första dagstidning i Sverige lade ut sin kulturbilaga på nätet, vem applåderade inte åt det. Men ekonomiskt vansinne var det och snart stod de flesta tidningar i kö för att långsamt försöka ta livet av sig.
– Vill du ha nyheten i brevlådan i morgon för dyra pengar eller vill du ha den gratis i datorn redan i dag? Vilket väljer du?
Facitvarning, som sagt och jag vet att det är lätt att vara efterklok. Vad som hände var att papperstidningarnas upplagor rasade drastiskt. Folk ville gärna läsa tidningen men det var liiiite billigare att göra det på skärmen, se.
Nu kommer nästa steg. Var det svårt för annonsförsäljarna att göra nättidningen i datorn bärkraftig så är det än värre nu. För nu går läsarna för fullt över från datorn till mobilen och där är skärmen så liten att försäljarna inte alls lyckats sälja så mycket annonser som de skulle behöva för att tidningarna ska leva.
Inte vill vi ha några annonser i våra mobiler heller.
Vad vi ser är blödande företag, anorektiska redaktioner och drastiskt minskande granskning av framför allt våra kommuner. Då bor jag ändå i ett fortfarande tidningstätt län, Värmland är på många sätt bäst på den fronten.
3.
När den svenska demokratins historia ska skrivas, vad kommer forskarna då att säga om de här åren? Var det nu den också gick åt skogen? Var det nu den demokratiska granskningen gavs bort till tillfälliga bloggare, brunsvarta näthatare och källokritiska troll?
Vi får hoppas att medieutredningen kommer med kloka, effektiva förslag som snabbt stoppar den dramatiska dödskampen. Vi får hoppas att regering och riksdag snabbt är redo för beslut som räddar granskarna. Vi får hoppas att medieföretagen själva förmår göra sitt, för att hjälpa till och vända på utvecklingen.
Sverige och världen behöver proffs som uthålligt och kontinuerligt informerar, kritiskt granskar och underhåller, vare sig deras artiklar når oss via brevlådan, datorn eller mobilen.
Fast jag har mina tvivel.
Det kan mycket väl vara försent.