Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.

Han som tar mina bokstäver

GovännerRättstavningsprogrammet i mobilen är en lurig typ. Skriver jag govänner ändrar han till ovänner. Berättar jag om firmans mappstruktur för min efterträdare på jobbet så ändrar mobilen till lappstruktur.

Som om jag skötte mitt jobb på lösa papperslappar. Jag är faktiskt ebbredaktör.

Ja, han brukar ändra till det nuförtiden. Ebbredaktör.
Ibland får jag för mig att det är nåt han vill ha sagt.

# Sinande, underskott, lågvatten.
# Synonymer till ebb, viskar maskinen.
# Då tystar jag honom med en enkel knapptryckning. Knappar bäst som knappar sist. Nu får vi se hur mobil du är.

Vilken klädkod gäller inför klippduvans släktingar?

Gräsand

Denna är inte nära släkt med någon klippduva.

Han deltog i arbetsmötet med samma självklarhet som bara den får, som vet att det är fjorton veckor kvar tills rummet ska städas ut och en färsk efterträdare ta över.

Det här är en viktig fråga, sa han. Hur tänker ni andra?

På andra sidan fönstren till det lilla konferensrummet pågick ett annat liv. Där ute skulle han vara färsk. Undrar vad det är för klädkod bland folk som matar duvor, tänkte han och log tyst för sig själv.

Vem bestämmer?

# Du får inte stila och sitta på parkbänkarna och tråka ut tanterna med att tamduvan härstammar från klippduvan som… eller att svenska tamduvor kommer från domesticerade fåglar som flugit vilse, flytt eller släppts.
# Gör’t inte.
# Stilla dig. Stila inte. Folk i parker är lika läskunniga som du.

Räddad av en spjuver

Det är en av dessa dagar när livet jäklas med en. För första gången fastnar jag i vad Galenskaparna kallar vinkelvolten. Dret också.

Allt är mycket enkelt. Jag ska installera nya telefonappen på jobbet, vi måste ha den till vårt nya telefonisystem. Skaffar app gör en ju var och varannan dag, kom igen nu Svensson, du är faktiskt webbredaktör.

Appen vägrar. Ska du inte uppdatera operativsystemet nån gång, gôbbe, muttrar mobilen. Ja ja, jag får väl göra det då. Först. Det är bara det att en har hört… Efter en halvtimmes uppdatering vet jag att det var sanning, det där jag hade hört. Mobiluschlingen hakar upp sig. Dra här och starta telefonen, står det. När jag drar kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här och starta. Då kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här… ja, du begriper. Klassisk vinkelvolt.

Jag googlar och gör alla trollkonster som nätet föreslår. Talar med tekniska vänner, muttrar, svär, klickar, drar och… ger upp.

”Tar en timme”
Efter tio minuter i kö hos återförsäljaren med äppelloggan är det min tur. Jo, jag skulle uppdatera operativsystemet, säger jag till ung man med Zlatanfrisyr och visar min enfaldiga smartphone. Det står att jag ska dra och starta, och då kommer jag till den här inloggningsrutan och då… Säg inge’ mer, svarar den unge. Jag har sett’et förut.

– Är du beredd att återställa iphonen i fabriksläge? frågar han.
– Ja tack, jag gör vad som helst, bara jag får en mobil som fungerar.
– Det kan kosta 295 kronor och tar nog en timme.
– Så pass.

De första minuterna hälsar jag på en dam bakom mig i kön, som jag känner något lite. Vi hinner byta tre artighetsfraser, då kommer försäljaren redan med min återupplivade mobil.

– Va’? Tog det fem minuter?
– Mmm.
– Vad kostar det?

I en kort evighet tittar han på mig och damen, försöker lista ut om det går att skoja med mig eller inte. Så bestämmer han sig.
– En kram, säger han med ett spjuverleende.

Medan hela butiken glor förundrat, förenas vi i En Rejäl Manlig Fabriksåterställningskram. Tacka vet jag märkesbutiker.

De behöver berätta

En dag gör jag mitt regelbundna gästspel och talar om medier, tryckfrihet och yttrandefrihet på Röda Korsets samhällsorientering för våra flyktingar. Detta har svenska folket kämpat sig till, säger jag. Demokratin måste vi försvara varje dag.

Bra. Varför skriver inte svenska tidningar mer om kriget i Syrien? frågar en vänlig kvinna. Efteråt berättar hon om släktingar, inringade av kriget därhemma i Damaskus. Om bristen på mat, folk som blir utdragna ur bilar, soldater som måste mutas.

– Brukar du ha skrivkurser, säger hon. Du sa det.
– Förr, inte nu.
– Jag vill kunna berätta.
– Skriv på engelska.
– Nej. Jag bor här nu. Jag behöver berätta.

Alla tre begrep
Efteråt sitter jag länge för mig själv hemma vid köksbordet och fantiserar kring en skrivcirkel med integrationsinslag för flyktingar som lärt sig börja tala svenska. Liten grupp, personliga skrivövningar, hemläxor, högläsning, textanalys tillsammans, applåder, skratt och tårar, smakprov från bra svenska författare, besök i det typiskt svenska och i det otypiska.

Farmor och farfar tog emot ett krigsbarn från Finland. Ilari. Det kunde de. Skulle inte jag kunna göra en insats tre-fyra timmar i veckan? Stödja några nya forshagabor när de hjälper sig själva att erövra svenska skriftspråket?

De behöver berätta. Det behövde Ilari med. Jag har inte bestämt mig än, sa jag till kvinnan från Syrien, när vi skildes vid Lärcentret. Kanske i januari när jag gått i pension?

Hon och mannen bredvid såg mig länge i ögonen. Vi begrep redan, alla tre. Det var inte bara de som måste. Jag med. På min högra axel satt Jonatan i Bröderna Lejonhjärta och viskade:

Jungfru Marie nycklar– Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Det stora europeiska missmodet

Läser en debattartikel i Värmlands Folkblad från Riksteatern Värmland. Leif Persson och Lars Håkansson skriver klokt om bildningens och kulturens betydelse som förändringskraft. En roll som förutsätter att alla har tillgång till kulturella uttryck och möten, skriver de.

Det är bra nog. Men en formulering i artikeln biter sig särskilt fast i mitt sinne. Nu breder vår tids stora folkhälsoproblem ut sig, ofta med fäste i miljonprogrammen, skriver de. Missmodet.

Naturligtvis. Precis så är det i Sverige i dag. En halvtimme innan har jag varit inne i den butik som byggts på platsen för vår forna järnvägsstation i Forshaga. Nu går inga tåg här, banan är asfalterad till motionärernas glädje och i stället för stationen fick vi en Systembutik. När jag plockar min vinbutelj hörs en man i ena kassakön ropa ut sin syn över hela butiken.

– Går en ut på gata’ så nog står dä en n-g-r där, gapar han. Å i näste hörn en kines. Dä för jävvlitt.

Ölen han köper är tysk, kläderna han bär är sydda i Sydostasien, joggingskorna i Kina och själv stammar han som vi alla från Afrika. Det är bara det att ingen har berättat det för honom.

Kroppen skakar
Jag räknar till hundra tre gånger och går inte till kassan förrän han försvunnit. Fegt av mig – men hans armar är dubbelt så muskulösa som mina kontorsarmar och hans kompis har gjort honom fly förbaskad. Efteråt sitter den främlingsfientlige på en parkbänk en bit bort och halsar sin tysköl med några vänner när jag tittar ont.

Jag borde inte ha tigit. Efteråt är jag upprörd en lång stund. Kroppen skakar som när humöret är på väg att brista. Så mycken missriktad vrede, så mycken kortsynthet. Vet du inte att det var flera kilometer inlandsis över Esplanaden i Forshaga en gång? Vet du inte att vi är invandrare allihop? Vem tror du byggde Värmland om inte västgötar, norskar, finnar, valloner och i dag holländare och folk från en rad nationer utomlands? Det är de och deras ättlingar som kommer att se till att våra barn får någon pension en gång. De också. Invandringen har alltid varit välkommen, om vi har något folkvett och någon gästfrihet i kroppen, det kallas humanism. Dessutom lönar den sig ekonomiskt. På sikt lönar sig invandringen alltid.

Som om gästfrihet mot behövande handlade om pengar, det gör den inte. Hur är det vi sjunger i barnvisan? Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig. Kom ja kom i stugan in. Räck mig handen din. Vackrare kan det inte sägas.

Gästfrihet men krav på Europa
Vi lämnar den arge på sin parkbänk nu. Problemet är att han inte är ensam om sin inskränkta fientlighet. Även om vi vet att Yougovs opinionsundersökning nyss byggde på frivilligt deltagande (suck) så är Sverigedemokraternas framgångar alarmerande.

Lösningen är inte enkel. Den stavas fortsatt gästfrihet men med krav på hela Europa att ta sitt ansvar för de som flyr från krig, fattigdom och förtryck. Den stavas krav på Rumänien och andra länder att lösa situationen för sina romer där hemma, och under tiden fortsatta tjugor i pappmuggarna från oss som vet att vi hade tiggare själva i södra Värmland för bara fem generationer sedan. Våra släktingar. Eller är det fyra generationer sedan? Jag kan i varje fall inte gå förbi den där utsatta medmänniskan tomhänt varje gång.

En annan del i lösningen handlar om att vi måste få tillbaka visionen om ett rättvist välfärdssamhälle med arbete åt alla. Uppgifterna finns ju där och behöver lösas. Nå, så sätt våra välkomna nyanlända att utföra dem tills de får de arbeten många av dem är utbildade för. Hur svårt kan det vara?

Arbete, välfärd, integration
Så måste vi tänka. Så måste våra politiker tänka. Arbete, välfärd, bättre integration. Då först löser vi det europeiska missmodet av år 2015. Lätt blir det inte. Men får jag välja mellan framtidstro, gemenskap och solidaritet – eller missmod och missriktad främlingsfientlighet – då vet i varje fall jag vad jag väljer.

Varje dag väljer jag framtiden och medmänskligheten. Dem måste vi ha förväntningar på, det blir det stora paradigmskiftet. Vi måste börja tro och hoppas igen. På vägen dit har kulturen en nyckelroll, däri har Leif Persson och Lars Håkansson alldeles rätt.

Ge den resurser till det.Karlstad hjärta Kärrtorp

Sveriges veligaste ord

Almars ladugård

Jag vet ett veligt ord. Det ordet är förband. Ibland spelar det, ibland krigar det, ibland plåstrar det om, ibland binder det ihop med snöre, svets eller spik och i morgon berättar det vad en människa lovade i dag.

För att inte tala om vad arkitekterna och skogsägarna har det till.

Jag säger som när moderaterna gick framåt varje gång Carl Bildt for till forna Jugoslavien:
– Vicket väljer du?

# För en arkitekt är murförband olika sätt att ordna stenarna i en mur.
# För en skogsägare betyder förband medelavstånd mellan träd eller plantor i ett planterat bestånd.
# En gång gjorde två ynglingar honnör för mig på en stor öppen plats i Boden. Ett intressant ögonblick.

Och temat för i år är …

Rumänien

Summering av vår resa i österled

Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.

Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.

Vi har några kvar.

Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.

Fattigdom och överflöd

Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.

En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.

En dag

Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.

Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.

(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).

Sôffa


Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.

Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.

Fia

Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.

Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.

– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.

Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.

Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.

Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.

Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.

Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.

På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.

Jag ska äta mig mätt.

# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.

Vad är sannolikheten?

Go' Glass

Semestern, dag 3, förra veckan:

En dag startar Marianne och Anders Isacson sin glassbar i Hjortkvarn. De kallar den Go’ Glass, lokalytan är tolv kvadratmeter och de har tolv sorters smaker i glassdisken. Ungefär samtidigt läser jag på nätet att orten är Sveriges närmaste.

Än så länge är allt ganska sannolikt.

År 2015 har glassbaren växt till 140 kvadratmeter och 40 smaker. De har filial i Askersund och fullt med anställda under glassmånaderna. Själva ska vi till Norrköping. Det är inte heller osannolikt, för där finns Arbetets museum på en holme i Motala ström, i år med bilder av både EWK och Jan Stenmark plus flera andra spännande utställningar.

Av en slump råkar jag nu hitta orten Hjortkvarn och sedan glassbaren på nätet. Orten har 238 invånare samt ett sågverk och baren ligger på glasskeds avstånd från Norrköpingsvägen. Firman har en webbplats där ägaren försöker reda ut glassens historia genom årtusendena. Det går inte.

Där har du läget. Kul, tänker jag. Då kan jag bjuda den kära vännen på god glass i Hjortkvarn. Sveriges närmaste glass, särskilt då.

Blir riktigt läskigt
Det är nu det börjar bli läskigt. Dagen efter att jag hittat glassbaren på nätet tittar den kära vännen mig djupt i ögonen och lägger huvudet på sned:

– …och då kan väl du bjuda mig på glass i Hjortkvarn?

Min vän har bara tittat på kartan som hastigast. Blicken kunde lika gärna ha stannat vid Karlskoga, Örebro eller Pålsboda. Hon har ingen aning om min tidsödande forskning kring mellansvenska glassbarer nära de vägar som bär till Jan Stenmark-utställningen. Men Hjortkvarn väljer hon och glass vill hon ha.

Vad är sannolikheten?

# År 2007 utsågs Hjortkvarn till Sveriges demografiska mittpunkt. Hit har flest svenskar närmast, fågelvägen.
# Vi beställer en Gammaldags snäcka, 49 kronor, och en Nån annans ananas, 49 kronor.
# Det regnar. Sveriges närmaste regn.

 

Gammaldags snäcka

Spaden, jorden och maten

spaden

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
#
# Mat kommer ur handen på en bonde.
##
# Allt börjar alltid med stål i jord.