Arbete – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

Vilstol är för sanatorier

Det svåraste är duktighetssyndromet. När du har ett jobb ska du arbeta. När du kommer hem ska du jobba. Du ska inte gå med händerna i fickan. ”Fryser du om händerna?”

Vilstol är för sanatorier.

I grund och botten gillar jag det där. Är du frisk ska du arbeta, den möjligheten ska du och företagsamheten och samhället skapa. Ingen mannamån, inget latoxeri. Fryser du om händerna?

Vi har en värld att skapa, en rättvis. Det finns mycket att göra. Dessutom behöver barnen filmjölk.

Listor byggde landet
Sitter jag, då tänker jag på handtag att utföra. Ligger jag, då funderar jag ut listor med göromål. Trimma gräset borta vid aspen, gräva runt krusbärsbusken, plocka hallon, svamp och blåbär, dammsuga övervåningen, vattna på altanen, handla morgonfil, ringa en vän.

Det finns ett utmärkt dataprogram, papper och penna har vi också. Listor byggde landet. Göra listor är väl också ett arbete?

Friherre, skojar en del. Kompledig, kallar en annan det. Jag vet inte jag, hur skulle det gå till? När en aldrig har ro att sitta i någon vilstol, särskilt inte om det syns. Nu måste jag göra en lista igen.

Verkställa listan är en annan sak …

Varför tror du jag springer?
Jag vilar.

Yogi Berra kommer in i mitt liv

Man kan ägna sig åt mycket när solen går ner. En kväll ser jag ett avsnitt av den amerikanska serien Navy CIS. Där citeras en Yogi Berra.

– Yogi Berra? Hmm, barnfilmsfigur va’? tror jag först. Nja. Snarare amerikansk mästare i den sortens citat som Lasse Anrell brukar göra roliga böcker av. Sportgrodor.

Yogi var legendarisk baseballspelare och coach och tycks ha sprutat ur sig anrellare. Fast citatet jag hör på tv är både klokt och eftertänksamt:

”Om världen vore perfekt skulle den inte vara det.”

# Ledsen att listan med Yogi Berras 50 bästa citat är på engelska: Yogi Berras bästa
## Ibland tror jag de flesta som Lasse Anrell citerar har gått i skola hos amerikanen.
### ”Never answer an anonymous letter.” ”It gets late early out here.” ”Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t come to yours.”

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Rätt i tiden

Du har legat fel i tiden alla dina dagar du, säger opponenten.

Fel i tiden? Jag? Men snälla du, jag var vietnamdemonstrant på 1960-talet, vänsterintellektuell i industrin på 1970-talet, joggare och miljöaktivist på 1980-talet, frilans med attacheväska och Altavista på 1990-talet, mellanchef med förmånsbil på 2000-talet och mångfaldsvänlig pensionär på Facebook på 2010-talet. Nu planerar jag att gå med strumpor i sandaler försommaren 2017, om jag får ha hälsan och sandalerna håller.

Kan en ligga mer rätt i tiden än så?

# Hur kan jag förklara att en text är självironi, inte satir?
## Gå till läggen. Allt finns där. Allt ovan är sant.
### Innan Altavista kom fick vi leta i länksamlingar.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När det drar i luffartarmen

I månaden maj brukar det börja dra i luffartarmen.

Jobbade jag på tidning så övertalade jag närmsta chef att komma på idén att skicka ut mig på resereportage. Var jag frilans satt jag med bilrutorna nervevade i en glänta och skrev, medan citronfjärilar fladdrade i solen och tallstigar doftade.

Jag paddlade på Bunnsjöarna i Småland, vandrade från Nässjö till trakterna av Hok, sprang från Långflon till Stora torget i Karlstad, cyklade från Bastuknappen till Värmlandsnäs och vidare med båt ut till Lurö, åkte flotte på Klarälven, vandrade i fjällen vid den älvens källor, bodde på brandstation i Brooklyn, åkte med sjöräddningen i Hanöbukten, höll på att sätta mig på en sotarstol i Skövde, pratade med Palme i Ådalen och cyklade från en strand nära Norge väster om Lennartsfors och hem till Forshaga, där däcket small.

Researtiklarna blev läsbara ibland och sämre ibland, bäst var alltid resan. Vad är det för gen jag har fått? Mina förfäder i modern tid har ju knappt rört sig utanför sina härader, många av dem.

Anteckning till mig själv: stämmer detta verkligen? Kolla igen. Alla är väl inte som Nils Eriksson, Erik Nilsson, Nils Eriksson och Erik Nilsson som sällan flyttade sig mer än en timmes vandring från Trossnäs i Värmland?

Kanske de ville men inte kunde. Nå, jag har alltid mormors svedjefinnar. Vilket resereportage de hade kunnat göra. Karelen – Savolax – Ålands hav – svenska ostkusten – Tyngsjö finnmarker – och till slut tåget till Karlstad fredsförhandlingsåret 1905.

Titta nya utsikter
Nu är det redan juli och luffartarmen drar igen. Själva reportagen var bara en ursäkt. Jag vill fika nya fik, titta nya utsikter, bada nya vikar. Höra dialekter som inte låter som från Drottninggatan.

Är det luft i cykeldäcken?
Jag vill köra tempopass med nyfikenheten.

Mot horisonten!
Mot Deje åtminstone.

Dödstädar på finska hyllan

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.”

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Jobbet jag inte visste fanns

Jag sitter. Sedan står jag. Kanske går en liten runda bort mot elhuset och tillbaka. Men mest sitter jag.

Saken är den att jag är skatvakt. Det blev mitt jobb denna vecka.

Ärligt talat hade jag inte skrivit in den sysslan i planen för belöningens år 2016. Att jag skulle läsa en del, det visste jag. Att jag skulle frilansa något, det anade jag. Springa, fixa orienteringsstolpar, klippa gräset, bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer från jobbet, städa bland gamla papper och skrot i snedgarderober, arbetsrum och garage, laga min lunch, handla, fara till återvinningen, gå i skogen, springa, blogga, springa, gå på olika uppträdanden, ta hand om ungt folk i släkten, lyssna på kornknarr och gök, skotta snö, facebooka, instagramma, vila middag, rensa mejlen, läsa tidningen, springa, städa, läsa Röde Orm. Allt det också.

Men vakta skator?

Hur var det farmor sa? Det är hos de snälla människorna skatorna bygger bo. Vi blev alltså mäkta stolta när de började bygga i vårt körsbärsträd för många år sedan. Kanske var det redan på 1980-talet? Jag tror det. I år är det dags igen, de har som vanligt byggt en ny våning på boet, upptill. Vissa år bor skatfamiljen på annans mark, då får man skärpa sig.

År 2002 skrev jag den här krönikan i Värmlands Folkblad. Den handlar om hur kloka skator kan driva en hungrig katt till vansinne: Varför jag gillar skator och damer med gatubrunn.

Vore det nån annan som hade skrivit krönikan så hade jag sagt att den är välskriven. Men det får man väl inte säga på den här bloggen.

Läs krönikan, så förstår du varför jag sitter här på altanen med min kaffekopp och inte hinner måla om runda bordet. En del människor går med hundar, en del matar guldfiskar. Jag vaktar nästan flygkunniga skatungar, så länge de fortfarande bara nästan kan vad de snart är så bra på.

Det är ett hårt jobb.

Med tanke på att det snart är jul

Vid skavsår efter snöröjning rekommenderas en rejäl skottsalva.

Går äntligen igång

Onsdag eftermiddag, skriver i ett förvirrat ögonblick på Facebook:

Svårt val om en timme. Fila på färsk novell eller titta på Mannen från vidderna med Alan Ladd? Han som jag hade som filmstjärna och allting 😉

Det är det bästa jag kunde ha gjort. Femton sekunder senare kommer inledningsmeningarna farande, till novellen jag gått omkring och burit på i flera dagar. Inlägget på nätet sätter äntligen fart på skrivprocessen.

Sådär.
Nu återstår bara lust och hårt arbete.
Jag bär ut datorn på altanen, tar på mig solglasögonen och sätter friskt i gång.

Falsk nostalgi för idyllsynta?

Då slår det mig vad det är jag sysslar med. Svensk idyllrealism.

Bilden visar en pappersbonad jag fotograferade på toaletten på en av favoritkaffestugorna, den i Hamrane i Dalsland. Ser du gossen med skottkärran? Ser du ladugården i bakgrunden, det gulgröna gräset, den blå himlen, troskyldigheten?

Sovjetisk socialrealism förvrängde min kultursyn några år i ungdomen, innan jag förstod att människor var individer, inte statyer. Har jag på liknande sätt en överdriven syn på min egen barndom bland skrockande hönor, vårystra kor, kloka och renliga grisar och en och annan vemodig storspov på inflygning över ägorna östpå?

Sann bild men inte ändå
Först blir jag förälskad i bonaden. Sedan gör jag detaljförstoringen på pojken och blir ännu mer förtjust. Sådär var det, så vill jag minnas mig. Bilden är alldeles sann. Samtidigt ljuger den, för det finns skuggor. Det finns alltid skuggor.

Att vi inte hade bil.
Att vi inte hade tv.
Pengarna vi hade ont om.
Inga språkresor, inga restaurangbesök, inte veta hur du spelar en grammofonskiva.
Lantbruksnämnden, rationaliseringspolitiken, auktionen.
Den auktionen glömmer jag aldrig.

Fin bild. Sann bild.
Bara inte hela sanningen.

När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.