Rädda pojkar

Vem är jag att döma. Är ni rädda för det feminina, pojkar, så inte ska jag lägga mer börda på era axlar. Missförstå mig rätt nu, feminin är han inte, det är det han sysslar med som är traditionellt kvinnligt. Det är därför ni blir så hotade. Ni är rädda att han ska förstöra ackordet.

Kvinnogrejor? Tsss, då är det lätt att göra narr, om en själv är karl med skor på fötterna och gärna grillar en flintastek men där går gränsen. Kommer det en lång drasut till karl och börjar klä glasburkar med lagerblad och väggar med textil, då jädrar drar ni mungiporna bakåt och blottar tänderna.

Komma här. Komma här och vara man och göra vackra eller välsmakande saker som inte rimmar på Chevrolet, Johnnie Walker och Black & Decker. Ger mig hundan på att drasuten setter ner när han pesser också.

Å den får va i teve.
Långt ner’ i Italien.

Setter = sitter. Pesser = pissar.

Bäst när jag skäller

En annan fiskDu är bäst när du är arg, sa tv-fotografen, när jag hade släpat honom med ut till utsiktspunkten vid Löved i kanten av Forshaga. Där stod jag och glodde ut över fågelsjön Hyn och storgården Apertins gärden långt där borta och sa snälla saker i kameran, men rätt hade han ju.

Det är någonting med ilskan som ger liv. Det är någonting med upptrappningen. Ju värre ord desto fler som reagerar.

Där någonstans sa jag ifrån, tyst inombords. Jag är inte vildsint i mina åsikter, inte för det mesta. Jag vill inte dra allting tre snäpp extra för effektens skull, trots att det drar läsare till krönikor och blogg.

Jag är bara en resonerande 64-åring som tycker att mycket är bra och en del är åt helvete. Just det, jag svär helst inte i text heller, inte mer än en gång om året ungefär.

Men bäst när jag skäller, det är jag.

# Tre skrivregler:
Skriv inget som du inte kan stå för när ilskan har gått över.
Inga privata hämnder. Tidning och blogg är för kraftfulla kanoner för det.

Ska du skriva satir så vänd den uppåt, inte nedåt mot det som vissa kallar vanligt folk.

# Jag har brutit mot alla tre reglerna. Det har hittills inte känts bra en enda gång.

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Test för antirasister

Skärmavbild 2015-05-17 kl. 11.29.46

Jag tycker: om vi är för yttrandefrihet bör vi ge även Jimmie Åkeson rätt att få hålla torgmöten utan att bli avbruten, om vi vill bilda opinion är det klokt att säga vad vi är för minst lika ofta som vad vi är emot, om vi är för mångfald bör vi ta särskild hänsyn till minoriteter.

Jag tycker: att det är en felbedömning att kalla SD fascistiskt så länge partiet erkänner demokratin, att det är fel att kalla 13 procent av de röstande i Sverige för rasister, att det är en tveksam analys av svensk polis om vi tror att kåren består av någon sorts rasistiska och fascistiska drängar. I mitt län är det en polis som betytt allra mest på 1990- och 2000-talen för att minska högerextremismens utbredning och omvända unga nazister.

Jag tycker: att det är ett otaktiskt slöseri med tid och kraft att försöka anmäla bort rasistiska och hatiska grupper och sidor från Facebook.

# Försiktigt, försiktigt hindrar jag spelevinken inom mig från att se någon galghumor i den polisanmälan som SD-ordföranden i mitt län gjort.
# Distriktsordföranden har anmält rasistiska kommentarer som folk gjort på SD-distriktets facebooksida, apropå att partiet har en fullmäktigeledamot med afrikanskt ursprung i min kommun.
# Den händelsen är ett test. Hur ärlig är vår antirasism? Gäller den även svarta sverigedemokrater?

Med deras politik har jag inget förbarmande.

Ord i rättan tid

Groda

Tycker du det är för få trevliga uttalanden av svenska näringslivstoppar i min blogg? Du har förstås rätt. På denna plats är överheten kraftigt undersysselsatt. Här kommer därför ett par ord i rättan tid från dess forne nestor, Peter Wallenberg.

Hans namn uttalas Pi-törr. Tänk 3,14 och en stockholmare som försöker leka värmlänning och säga tôrr. Eller en lokal TV4-kampanj som inte vet hur man skriver tak över o:na.

Pi-törr.

Lillgroda– Man skall komma ihåg det att det finns alltså ett fåtal mycket väl utbildade svartingar och med dem har du i princip inga större definitionsproblem, men med den stora gruppen har du det.
Om afrikaner. TV4-intervju med Stina Dabrowski 1994.

Lillgroda

– Jag undrar just vad vi skulle tycka om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna så att de kunde ställa till med en massa problem för den svenska regeringen.
Om stödet till ANC och de svartas frihetskamp i Sydafrika. 1992.

Lillgroda– Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård, pension och vad det nu kan vara.
Om svenskarnas välfärd. Debattartikel i Dagens Nyheter 1990.

Lillgroda– Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem.
Om alltför självständig ekonomijournalistik i Svenska Dagbladet, där hans Investor var huvudägare. 1991 avsatte han därför chefredaktören Bertil Torekull.

– God natt.
1997.

Jag, en tjänstemannaromantiker (2)

Redo

Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?

Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.

Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.

Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.

Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.

Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.

Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.

Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.

LÄNK:
Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Lär av sporten

Bilen flyger

Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.

– Lär av sporten!

Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.

Dessutom står jag för de tre orden.

De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.

Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.

En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.

Han som tog ett skutt
Rött kortSportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:

En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.

Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.

Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.

– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

SportsidorNär sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.

Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.

Alla kan träna om kvinnor och träningsprogramAllt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.

Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.

Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.

Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.

Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?

Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?

De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.

När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.

IdrottFinns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?

Jag längtar efter kammarmusikståupp.

Underliga lekar jag minns

Billy

 Sjungande fisk.

Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.

Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:

◊◊◊  Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊  Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊  Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att Billy Bassfalla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊  Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊  Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊  Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊  Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊  Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊  Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊  Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊  Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊  Stått på scenen vid Åttorpersonalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊  Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊  Kunnat låta som orre. ◊◊◊  Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊  Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.

Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.

Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.

Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.

Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.

Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.

När jag vill bli som Lars-Tommy

Odling

Ibland önskar jag att jag kunde provocera som Lars-Tommy Hedelindh. Smälla till med nåt braskande så det blev lite liv i luckan.

Sedan tänker jag efter en stund till. Jo men det kan jag ju. Jag har gjort det förr och kan göra det igen. Vem vill inte vända upp och ner på samhället långt mer än Lars-Tommy har tänkt sig, han härjar bara om småttigheter. Jag vill ju drämma till med
förfärligheter som att ha kvar värnplikten och en viss vargstam men inte kärnkraften, Skeptiskinte monarkin, inte medlemskapet i Europeiska unionen, inte orättvisorna mellan könen, inte rasismen och främlingsfientligheten, inte SD i riksdagen, inte låta folk köra i 80 när det är 100 men bara en fil på vajervägar, inte låta tanter och farbröder promenera i skidspår, inte tills vidare-anställa reportrar som skriver ”ett fräckt inbrott”, inte sälja ut alla svenska folkets gemensamma tillgångar, inte låta en procent av jordens befolkning äga hälften av dess rikedomar.

Fast det vill kanske han också, när jag tänker efter.
Han kanske är överens om det mesta?

Sanningen är att det vore lätt att provocera. Jag är inte dummare än att jag vet hur det går till. De orden finns i min dator med.

Jag har bara inte lust.

Fotnot: Lars-Tommy Hedelindh är en påhittad figur, släkt med hemlige Mållgan.