De senaste dagarna har webbhotellet där bloggen ligger haft problem. Det har blivit attackerat utifrån, vilket gjort att det tidvis varit svårt att besöka både den här webbplatsen och andra. Därför gör jag ett uppehåll nu men inte för att ge efter för idioter. Jag samlar infall på hög så länge.
Gå ut i solen, det är vår kamrater, medborgare och andra filurer! I går såg jag hur mina båda svanpar är på plats igen och tofsvipan fladdrar i kommunen.
Skogen sjunger.
Ett varv till, sjunger skogen.
1. Onsdag förmiddag
Sprudlande vårförmiddag, parkerar mellan villorna i den stadsdel som folkhumorn döpt till Guldkusten. En gulsparv räknar till sju, vad de räknar till i stenhusen vet jag inte. Själv räknar jag gator för att komma bort från tvåtimmarsparkeringsregeln. Jag ska på möte i sta’n och möten med sådana som mig tar gärna mer än två timmar.
Parkerar, låser bilen. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu… räknar den gule. Sedan hämtar han andan. Solen skiner, sparven tiger – och då. Då hör jag henne.
Jag har vandrat i Karlstad när jag var barn på 1950-talet. Jag har gått här på besök hos kusiner på 1960-talet, med pappa på uträttningar och när jag gick i gymnasiet. Jag har promenerat med den kära vännen och andra. Flanerat, traskat, powerwalkat, joggat och tävlat i löpning. Vartenda år sedan 1951 har jag rört mig i Karlstad med öronen öppna. Aldrig har jag hört henne förut.
Långt inne mellan de välväxta villorna på Sundsta hör jag henne. Först begriper jag inte vad det är. Det frasar.
2. Tisdag kväll
Kvällen innan är det nästan fullsatt lokal i bibliotekshuset. Redan rubriken på föredraget talar:
”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt.”
”Det kommer aldrig att vara för sent att göra så mycket som möjligt för att undvika framtida klimatförändringar och andra miljöhot mot vårt samhälle. ”
Han, det är meteorologen Pär Holmgren som talar på Arenan i Karlstad. Arrangör är biblioteket, Naturskyddsföreningen och Karlstads bokcafé.
Holmgren är lika medryckande som alltid. Det är mer än man kan säga om de pågående förändringarna i vårt klimat. Främlingsfientlighet i alltför många sinnen. Växande människofientlighet i det meteorologiska klimatet. Vädret är inte så värst det heller.
Gör så mycket som möjligt.
Det kursiva har jag skrivit innan Pär Holmgren börjar. Jag har hört honom förut och tänker att det kan vara fint att ha ett blogginlägg färdigt redan samma kväll. (Inte vet jag att morgonen därpå ska bli vårvinterns vackraste).
Så enkelt är det inte. Pär är för bra för några enkla slagordsvinklingar. Först tar han ner humöret på de flesta av oss 150 i salongen. Ska mänskligheten ens klara att stoppa höjningen vid två grader varmare medeltemperatur på jordklotet? Trots allt elände som vi vet att redan den höjningen kommer att ställa till med.
I dag är vi 7,3 miljarder människor på jorden. Vårt gemensamma ekologiska fotavtryck är sådant att vi skulle behöva 1,5 jordklot för att kunna fortsätta leva som vi gör i dag.
Oljeländerna pumpar upp 85 miljoner fat olja ur planeten varje dag.
Visst försämras klimatet, temperaturen höjs. Fast det är inte grundproblemet, klimatet är bara ett symptom. Grundproblemet är att vi lever i ett samhälle som inte är hållbart. Det vi gör i dag kommer ingen annan generation att kunna göra.
Ett systemfel, kallar han det. Sveriges eget ekologiska fotavtryck är förresten sådant att det skulle behövas 3,7 jordklot om alla människor skulle leva som vi gör. Vi tar från våra barn.
Så länge det är lagligt att gräva upp olja, gas och kol, kommer inget att hända. Då hjälper det inte vad vi som individer gör. Vårt fossilberoende gör att vi kommer att bli alltmer beroende av Ryssland, i takt med att våra två andra stora leverantörer Norge och Danmark minskar sin export till oss.
Sveriges utsläpp har minskat något, men det beror i hög grad på att vi har exporterat dem till utlandet, i takt med att vi lagt ner egna jordbruk och industrier.
Bilen, biffen och bostaden är bovarna. Flygresorna ska vi inte tala om. De största insatserna vi som individer kan göra, är att börja äta mindre kött och flyga mindre.
Så där skulle jag kunna fortsätta att rabbla fakta och repliker ur hans föredrag. Pär Holmgren pratar om henne som jag ska höra morgonen därpå också. Sedan vänder han till slut stämningen. Han uppmanar oss alla att gå till banken.
– Be dom flytta era pengar till fonder utan olja, gas och kol.
Än har detta inte gått, fast han själv har försökt i många år. Bankerna har inga sådana fonder. Men blir vi bara tillräckligt många så kommer det att gå. Konsumentmakt, säger den forne tv-metereologen som for mellan Ystad och Haparanda med elmoped i fjol.
Det finns bra teknik.
3. Onsdag kväll
Samma kväll jag hör henne som jag aldrig hört förut går vi till vårt länsmuseum. Naturskyddsföreningen har en kemikaliegrupp och medlemmarna i den vill berätta om gifter i barns miljö. Det gör de bra. Vi är färre som lyssnar men budskapet hänger ihop med Pär Holmgrens.
Fråga i butiken efter giftfria barnkläder, leksaker, nappflaskor och annat. Titta på miljömålsportalen och kemikaliegruppen. (Här är länk till hela föredraget som Anna-Sofia Preece håller). Välj ekologiskt, minska på köttet. Undvik plast i kontakt med varm mat. Rensa bort äldre mjuka plastleksaker. Gammal elektronik är inte leksaker. Lek mer utomhus. Skriv under på kemikalieupproret.
– Den här hittade vi på en förskola i Karlstad, säger de och visar upp ett stort djur, en hoppleksak i illröd pvc-plast med giftiga ftalater som mjukgörare. Pvc:n blir inte mjuk utan dem.
Gå till butiken.
4. Onsdag förmiddag
Jo, hon hörs. Solen värmer i ansiktet, det är onsdag, klockan är halv tio på förmiddagen och jag har aldrig hört detta ljud förut. Det är Klarälven själv som låter. Ett frasande, samtidigt både skirt och tydligt ljud. Högt ropar hon.
Jag går fram till strandkanten och kisar mot andra stranden. Där bortifrån kommer ljudet.
Kylan slog till i natt. Fyra grader kallt i morse, älven frös. Nu kommer isen farande, någon centimeter tjock. Där borta i svängen törnar den emot Sandgrundsudden och blir gnagd i kanten. Det är fraset av nattgammal is jag hör. Klarälven hälsar.
Gå till bankerna, ropar hon. Gå till leksaksbutikerna. Gå till mothugg mot mångfaldshatarna, gå på. Men snälla ni, glöm inte att gå ut i solen med. Ser ni inte, känner ni inte, hör ni inte? Snart exploderar det, livet.
Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu!
Pär Holmgren hälsar att oljan som tas upp i världen är lika strid som Klarälven, i varje fall flödet neråt Göteborg till. Siffran blir lika. En förfärlig kran.
Mitt möte på onsdagsförmiddagen är över på 30 minuter. Jag är förvånad än.
Jag är packningslistetypen. Väck mig mitt i natten och jag kan plocka fram listan över vad vi hade med oss till Lanzarote 2012. Badbyxor, simglasögon, snusnäsduk, snöre, tejp och… naturligtvis karta och turisthandbok. Långt i förväg hade jag studerat satellitbilder över området, sett foton från hotellet och vandrat gatorna på låtsas via Googles gatuvyer.
– Du vet, det finns en lång sandstrand som börjar vid hotellet, där kan vi…
Vem har påstått att en är normal? Vi är många som är skapta såhär. Det är därför det finns turisthandböcker, kartor, hotellbeskrivningar, uppslagsverk och Google Street View.
Allt genast?
Mitt nya projekt heter pensioneringen. Den närmar sig. Du tror väl för allt i världen inte att den här människotypen kan vänta till dagen P med planeringen? Glöm det. Här behövs en lista.
Först har saken en ekonomisk sida. Den har vi undersökt. Snart är det dags att berätta för de olika pensionsinstituten vilken fin tid jag har tänkt de ska ge mig. I valet mellan parollerna ”Egendom är stöld” och ”Allt genast” har jag beslutat mig för en tredje väg. ”Rätt möe hela tia”. Ganska mycket hela tiden. Vi får se vad instituten svarar.
Började dödstäda
Under tiden sysslar jag med sådant som intresserar mig mer. Själva packningslistan. Eftersom jag gått omkring och trott hela denna vinter att jag ska dö snart har jag börjat med dödstädningen. Den avbröt jag när en vänlig doktor med kletig ultraljudsutrustning i näven konstaterade att det inte var någon cancertumör.
Bra. Det finns annat som är roligare än dödstädning.
Jag fortsätter alltså förbereda kropp och själ för ett liv som levande pensionär. Pancho, grågosse, statsanställd, senior, grå panter, pensionstagare, åldring. Intressant period i livet det där. ”Pensionstagare”? Jag tänker då inte ta nå’t, jag har sannerligen arbetat ihop slanten själv.
Åka bli dyrt
Vad jag ska göra om dagarna som pancho? Åka till biblioteket och läsa tidningar, kom jag på för ett tag sedan. Vänta nu, åka, det blir dyrt. Vi pensionärer har inte för gott ställt och inte är det miljövänligt att åka. Häromdagen mätte jag upp sträckan när jag joggade runt i Forshaga. Resultatet blev att det är halvannan kilometer enkel väg mellan min bostad och bibliotekets hyllor. Prima gångavstånd.
Får man äta medhavd ostsmörgås på bibblan?
Det ska nog gå bra det här. Jag jobbar vidare med min lista, än är det ett antal månader kvar. Släktforska ska jag göra. Lära mig fler fågelläten. Köpa gåstavar. Åka till Island och Provence. Eller Bortre Ullerud.
Måste jag gilla dragspel och Bertil Boo?
Sjungande fisk.
Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.
Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:
◊◊◊ Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊ Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊ Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att 
falla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊ Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊ Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊ Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊ Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊ Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊ Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊ Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊ Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊ Stått på scenen vid 
personalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊ Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊ Kunnat låta som orre. ◊◊◊ Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊ Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.
Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.
Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.
Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.
Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.
Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.
Från Colins Crest. Mobilfoto: bloggarn själv.
Det är finnar med blåvita västar, det är två håriga gorillor och sju gula kängurur, det är ropande norskar och polacker med skogens högsta flaggstänger, det är vedsläpare, det är vedbärare, det är veddragare, det är vedskjutare, det är vedeldare.
Många vedeldare.
Det är banderoller, det är visselpipare, det är knallskott, det är pressfotografer, det är sydeuropeiska motorskribenter i dyra lågskor i 25 centimeter mellanvärmländsk blötsnö, det är högtalare, det är jätteteveskärm på lyftkran, det är norsk och svensk speaker som pratar ikapp. Det är 15 000 hitresta, hitgådda, kommunen är dubblerad. Det är knallskott, det är folk som går mitt i vägen när ingen bil kommer, det är vedeldare, korvgrillare, öldrickare, jägermeisterskålare och koskenklunkare. Det är VIP-tält med snabba servitriser.
Det är pulkaåkare i poncho och mexicohatt, det är snöbollskrig mellan kängurur och hagforsingar, det är finsken som dyker på rygg i en snövall, det är slängkyssar över vägen, det är gula västar som det står Media marshall på. Det är fällstolar, dubbelt medtagna. Det är fyrhjulingar som fraktar 14 personer i taget på öppen flakvagn. Det är småbrasor och en stor en som hade dugt på Valborg.
Det är långt bort’ i skogen bland tallar. Enda furumon hitom Fryken som fått namn efter en skotte som flög. Nu kommer nästa chaufför, han flyger 44 meter.
Det är ju kul.
Utan dubbelmening.
Mobilfilm: En som flyger
Några nya lärdomar och länk till alla de tidigare.
Använd det du tror fungerar för dig.
Löparlärdom nr 123: Motionslöpning är en glädje, ett lyckligt måste. För många av oss är det så. Fast detta döljer vi så gott det går. När två löpare möts pratar vi inte om hur skönt det är att springa, hur gôtt det senaste passet var och hur bra tränade vi är just nu.
Vi talar om våra problem.
Det finns elva sorter.
Löparlärdom nr 124: Har du löst dina var-, när-, hur-, vem- och varför-problem som löpare?
Bra. Då vet du det. Då finns det något nytt du kan drabbas av.
Vadproblem.
Löparlärdom nr 125: Luktar dina löparskor förfärligt när du kommer hem från skogsrundan? Det finns en lösning.
Jag skrev en krönika i löpartidningen Springtime en gång på 1980-talet om problemet. Mina skor luktade kattpink utan att någon katt ens varit i närheten av dem. En hel vinter fick jag ha dem i garaget och springa i blöta skor varje gång. Skulle de med på resa fick jag ha dem i tredubbla konsumkassar.
Kan det vara limmet? skrev jag. Läcker det gas ur gassulan? Detta var innan e-posten fanns men många läsare hörde av sig. De hade samma problem. De hade sprungit på blöta skogsstigar och nu gick inte skorna att ha i möblerade rum.
Stanken var förfärlig.
Hittar 17 metoder
I dag finns både e-post och sökmotorer. När jag googlar på löparskor som luktar illa hittar jag snabbt 17 olika förslag, om jag räknar rätt. Stoppa skorna i frysen. Lägg i doftgranar. Tvätta dem i tvättmaskinen. Byt skor ofta. Köp särskilda sulor som tar bort odören. Lägg i bikarbonat över natten. Spraya t-röd med blomspruta. Använd dubbla par skor och kör dem i skotork efter varje pass. Sätt i skoblock som avger UV-ljus. Kör dem i mikron. Duscha dem med yocoair. Ställ ett shotglas med vitvinsvinäger i varje sko. Lägg i sneakerballs (små söta bollar i plast, gröna Radioactive luktar som gröna äpplen eller nystädat, gula Happy Feat ser ut som smileys och luktar nytvättat, pastellfärgade ICE luktar mint.). Häll i kaffebönor eller kaffepulver över natten.
Den här instruktionen är mer detaljerad:
1. Ta ur sulor och tvätta dem, 2. Torka skorna med en hårtork, 3. Ställ skorna med tån nedåt mot väggen och ställ i ett shotglas med ÄTTIKA i varje sko, 4. Stå en eller 2 dar, 5. Ta ur ättikan och lufta skorna 6. Blås ur dom med hårtorken tills den sista ättiksdoften försvinner, 7. KLART.
Styrkebloggen har gjort ordentlig research, både om orsak och botemedel. Här behöver du ättika (säljs i mataffären i en 24-procentig lösning, 12 procent går också bra), hink eller valfritt kärl som rymmer dina skor och varmt vatten.
Den enkla lösningen
Jag har inte provat alla metoderna men frysen tar inte död på bakterier om du tror det. Tvättar älskade och dyra löparskor i tvättmaskin gör jag inte gärna och det hjälper ändå dåligt. Spraya t-röd låter också vårdslöst mot två sådana kära vänner.
Några av de andra sätten tror jag mera på men har inte provat. Det behövs inte. Inte sedan en klok person berättade om tepåsarna. Jag lägger en tepåse i varje sko direkt efter rundan. Det fungerar. Nu får jag ha mina blöta skogsluffarskor i badrummet igen under bestående äktenskap.
Prova. Då blir det dessutom spännande att sticka ut på en runda. Har du kommit ihåg att plocka ur tepåsarna den här gången?
Ibland glömmer jag det. Släng er i väggen, barfotalöpare. En annan springer på importerade växtdelar från Fjärran Östern.
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Löparlärdom nr 50-89
Löparlärdom nr 90-116
Löparlärdom nr 117
Löparlärdom nr 118-122
En dag öser jag snö och tänker på döden.
Snön dansar, tankarna yr.
Snöösning tycker jag om. Det är ett så roligt ord med två ö mitt inuti. Världen är redan fin när snöösning behövs och gör du rätt blir den ännu vackrare efter din snöösning. Du märker att jag gillar’t va’? Snöösning, snöösning, snöösning.
– Va’ öser du snögen mä?
– Skôvla.
Även det är ett flitigt och hedersamt ord i dessa tider.
Om döden har jag intet nytt att rapportera. Vi har haft ett allvarligt samtal och han har lovat avvakta. Trappan behöver sopas.
Vart ä’ bôrsten?
Snögen: snön.
Mä: med.
Skôvla: skoveln.
Vart: var.
Bôrsten: borsten.
Funderar på att göra om lite i trädgården när jag blir pensionär.
Vuxenvarning. Jag har skickat ett mejl till Pensionsmyndigheten.
Min kära vän har inga problem med att förstå det orange kuvertet. Inte några andra kuvert som dimper ner till mig heller, fastän jag haft fler arbetsgivare och uppdragsgivare än det finns villor på vår gata.
Så himla besvärligt är det inte. Inte sedan jag väl skaffade e-legitimation och gick in på Min pension och tittade. Men vi har ett bedrövligt pensionssystem.
Jäkla fondmicklare.
Fem pocketböcker
Visst ser vi en del roliga poster när vi klickar fram listan över pensionsinstitut. Från ett av dem kommer jag att få 253 kronor i månaden. Livslångt. Det är vad några år som journalist i Småland skrapade ihop åt mig. Heja Vaggeryd, heja Klostergatan i Jönköping, heja Esplanaden, Huskvarna. 253 kronor är inte att förakta. Det får jag fem färska pocketböcker för, om jag cyklar till stan och köper dem. Eller väldigt många cykelturer ner till vårt prima bibliotek, där läsningen är gratis. Då kan jag fika på hemvägen och ta en tur i skogen efteråt.
Fikar jag hemma blir det rena förtjänsten.
Från en annan givare får jag 517 kronor i månaden, livsvarigt. Det är för åren på Statens Räddningsverk. De pengarna ska jag köpa filmjölk för, en insats som varit livräddande förr i detta hushåll. Räcker de till müsli också och en släktforskningscirkel?
Väldigt kluven
När jag skriver detta är det 199 arbetsdagar kvar, med semestern borträknad. Säg ingenting till chefen, han kan tro att jag är trött på jobbet och det är jag inte. Tvärt om. I själva verket är jag väldigt kluven. Lever jag den 12 januari 2016 så kommer det att kännas konstigt att inte gå till jobbet. Det är en tisdag. Vi brukar jobba på tisdagarna i vår släkt.
Mina trivsamma arbetskamrater.
Mina viktiga arbetsuppgifter.
Mitt kära höj- och sänkbara ståbord.
Min trådlösa mus.
Sista kalendern
Vem ska jag sedan prata strunt med vid förmiddagsfikat? Vem ska lära mig allt roligt? Vem ska jag tvinga att lyssna till de sju anekdoterna från min levnad?
Jag fick ett vänligt svar från Pensionsmyndigheten. En trevlig kvinna där tycker absolut att jag kan sluta jobba mitt i månaden, dagen innan jag fyller 65. Om jag vill. Fast själva pensionen betalar de ut månadsvis, den delar hon inte på.
Jag har börjat på den sista arbetsalmanacka jag tänker använda i mitt drygt 40-åriga arbetsliv. De sista dagarna i januari 2016 kör jag på frihand.
Det, mina barn, kallar jag vuxenvarning.
Att leda är att kommunicera. Det har det alltid varit.
Att kommunicera dåligt i tider när megafonerna blir färre och orden börjat gå horisontellt, tack vare sociala medier, är särskilt korkat.
Att skicka privatjet för att hämta en glömd plånbok, slutligen, är så urbota dum kommunikation att en karikatyr aldrig hade kunnat göra meddelandet tydligare.
Plånbok? Har ni fortfarande plånbok i storkapitalet?
Betalat mycket kontant de senaste tjugo åren? Det finns nå’t nytt nu som heter nätet ska ni veta, gubbar. Kolla i era telefoner. Amerikanskt.
Och affärerna går bra?
… och där hittade jag Youtube-filmen som hjälper mig hålla ordning på gitarrhjältar jag vill lyssna på och stränggnischlare jag kan avvara. Min musikaliska fortbildning går vidare. Här är 100 av rockhistoriens gitarriff från en och samma gitarr i en enda tagning.
Gillar galenskapen. Få se nu, vem ska jag gå till originalet och lyssna mer på än jag redan gjort? Nummer 6, 11, 13, 14, 22, 24, 26, 48, vänta, byt inte så fort, jag hinner inte med.
Kul idé.
Jag vet ett riff du glömde.
Det gör alla som hör de hundra.
Inte är du den bäste gitarrist jag hört men tack för kom ihåg-listan. Nu ska jag lyssna på The Who.