Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.
Lösningen?
1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.
2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Jag sitter med vänner och talar om fördelarna med ny teknik. Bilen som bländar av själv och bromsar in när jag kommer för nära omvärlden. Mobilen som talar om för min fru var jag sitter och pustar i skogen under förmiddagsrundan. Facebook som ger mig kontakt med forna skolkamrater och främmat fôlk.
Snart kommer vi in på AI. Även den tekniken har sina möjligheter. Vi talar om dem med. Särskilt jag. De andra tycker nog att jag låter nyfrälst är jag rädd.
Då slår Makterna till. När vi skiljs åt får jag av misstag fel tygkasse med mig hem. Inte den med min mobil i.
– Vänta bara, du! Det är söndag kväll, klockan är snart sex och jag tänker att va’ hundan. Lite mobilfasta ska väl en gammal murvel tåla. Vi som var så emot både elektriska skrivmaskiner, datamaskiner och sån där desktop publishing di kallar. Vi ska väl klara en skvätt abstinens från en bärbar liten sketen maskin som tror att han är smart.
– Smart. Du ska få för smart … viskar mobilen långt där borta, 18 kilometer hemifrån, fågelvägen. Jag tror åtminstone att det är det han viskar. – Vänta får du se, människobarn, fortsätter han. Detta blir inte så lätt som du tror.
He he he.
Ingen barnlek för en missbrukare Min enkla bärbara lilla manick med multipla färdigheter har förstås rätt. 18 timmars mobilfasta är ingen barnlek för en inbiten exmurvel med skrivklåda, långvarigt googelmissbruk, Sudoku-sinne, SMS- & messenger-faiblesse, elbilsappanvändarvana, klockkollartics, OneNote-beroende, extremt kartnörderi, nyhetsmani, surfmani, lustigfilmpånätetkollar-mani, SMHI-mani, Facebook-mani, SVT-play-mani, allmän klickmani samt – mani.
Först ska jag kolla tv-programmet på TV.nu. Nej visst nej. Sen ska jag kolla vädret. Aj då. Sedan mejlen. Hmmm…
Dagens blogginlägg på sven-ove.nu, var inte det ganska piggt? Lång men pigg text. Fick den många besök tro? Nej visst ja, det kan jag inte se, nej. – Vi ska ju till stan i morrn. Jag ställer mobilen på ringning så vi kommer upp i tid. – Gör du? Så där fortsätter den sedan, min långa vandring i mobilskuggans dal. Sista nyhetskollen innan jag släcker ljuset: spricker. Klockkollen när jag vaknar på småtimmarna: spricker. Temperaturtitten när jag vaknar och har försovit mig: inställd.
Allt möjligt är inställt.
Detta är mycket nyttigt för den här kroppen. Men jädrar vad det rycker i högra handens fingrar, stup i kvarten. Dom vill peta och perka och picka.
Kamrat B:s förutsägelse En gång för många år sedan hade min arbetskamrat B på Räddningsverket varit i Amerika och besökt en större datormässa där. Han kom hem med en handdator i näven. En klok sak som fungerade både som personsökare och skrivenhet. Tangentbord ingick och du kunde även mejla och surfa med denna behändiga lilla device. Blackberry, hette den inte Blackberry?
– En sån här kommer vi alla att bära, sa B och höll upp sin nyköpta magiska tingest från norra Amerika. Den kan så mycket så vi kommer snart att bli beroende, varenda en.
Strax därpå kom den smarta mobilen som kunde ännu mer. Men i princip hade B rätt i sin profetia. Det skulle komma ett hjälpmedel som skulle förändra vårt sätt att leva. Inte minst gamla före detta teknikfientliga exmurvlars sätt att leva.
Får lust att krama den lille Efter 18 timmars mobilfasta tar jag med darrande händer emot min älskade ”snuttefilt” igen. Jag kan ju inte stå och krama och pussa en telefon klockan tio i tolv mitt på dagen, mitt på Drottninggatan nere i stan. Folk kan ju tro att en inte är klok. Fast gudarna ska veta att jag har god lust att göra det.
– Din stackare. Du har väl inte slut på ladd nu bara? Ska vi ta och klicka på nåt, bara du och jag? Vad tror du om att kolla senaste löprundan? Vad hade vi för tid? Eller vill du hellre ta ett parti Sudoku? Näst värsta svårighetsgraden.
Sa jag att han går att ringa med också? Eller att han kan se hur många som tränar just nu på gymmet nere i källarn på Deje badhus? Eller vad det är för temperatur på vägbanan på stora vägen uppe vid Sisu-gården? Eller om nån har ringt i natt mitt i tystnaden.
Min älskade lelle snutte. Ska vi gå och fika?
### Bilden ovan är ett försök att återskapa den känsla av digital utsvultenhet som uppstår efter 17-18 timmars akut mobilfasta. ### Ett särskilt tack till min älskade mobil som förstod mig, tog bilden samt redigerade den. Nu efteråt. ### Stort tack, kamrat.
Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.
Inledning Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest. Historiker är jag inte. Inte jurist heller. Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.
Kyrkboken i Nor I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.
48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.
I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.
Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.
I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.
Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.
De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna. Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.
Sundstagymnasiet 90 år senare 90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv. – Använd det! säger han.
Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.
Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.
Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.
Jordbävning i Turkiet En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig: – Vill du åka till Turkiet i morrn bitti? Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT. – Va’ ska jag till Turkiet för? – Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.
Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss: – Är dom kurder i byn vi ska till?
Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.
Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).
Blombergsjoggen Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad: – Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna… Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.
Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).
Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.
Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.
Det fria ordet i Sverige Så långt mina privata anekdoter i ämnet.
Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:
1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck. 2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.
Det där var ju bra.
Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.
Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.
Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson. 24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.
Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.
Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.
Den moderna journalistrollen Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.
Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.
Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån. Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet. Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals. Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.
Där har ni rollen.
I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.
När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.
Han fick sina uppgifter.
Det fria ordet är alltid hotat Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.
Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.
Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).
Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.
Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.
Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.
Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.
Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten. Medieföretagen är rädda.
Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.
1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.
VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.
Men nåt hände.
1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade: – Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.
Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.
Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.
Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!
Det gick ju sådär.
1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.
Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär: – Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?
Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.
Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.
Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent. 2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.
I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.
Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.
Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors. Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag. NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.
Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.
Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:
1. Norge 2. Estland 3. Nederländerna 4. Sverige 5. Finland 6. Danmark 7. Irland
Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.
Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.
Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).
AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.
Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.
Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.
Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut. Internet har ingen ansvarig utgivare.
Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått: – Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!
I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.
Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin. Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.
Onsdag 12.15 Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.
Gôtt fikabröd. Hittills ingen värk. Hör varenda frasande i hela huset.
Onsdag 12.21 Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.
Älskar den.
Onsdag 12.31 Hämtar påtår.
Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.
– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.
Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.
”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”
Onsdag 12.48 Jag köper bullar med hem. Två saffranstosca.
När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.
Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.
”Tel. 1” – bara en sån sak.
Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.
Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb. – Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt. Det blev talesätt i familjen sedan.
Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.
Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt? Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?
### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva. ### Banktjänstemän måste vi också vara själva. ### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.
Overshirt. Vilket jädra namn.
– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.
Detta är en berättelse från en resa. Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.
Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.
Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.
Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.
149 appar 1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.
Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.
Plus Bluetooth.
Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.
Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.
Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.
Äntligen hörapparat – men … Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.
Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.
Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!
Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.
Lösningen fanns i brödskåpet Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.
Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.
Det hela är egentligen inte så komplicerat. Du åker till en badstrand.
Kommunens populäraste badstrand faktiskt. Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt. Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.
Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.
Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga. Det river i tarmarna. Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen. Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.
– Fick vi med oss allting nu? – Ja ja, kör! Jag är hungrig.
”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä. Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi. Mobilen orkar inte mer.
Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.
Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.
Niclas Den Tredje Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.
Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.
Bada, gubbjäkel Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.
Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.
– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer. – Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.
