Läsning – Sida 31 – SVENSSONS SLÄNG

Gå, spring aldrig

En gång var jag till Amerika. Blev jag förvånad, som gammal demonstrant mot USA:s krig i Vietnam, över att folk var så trevliga? Nej. Men att alla direkt kom ihåg mitt namn var imponerande.
– Sven Svensson från Sweden, log de. Jaså finns du.

– Har du en bra advokat, Sven, sa brandmannen jag bodde hos.
– Nej. I Sverige skaffar vi advokat när vi behöver en och det är inte ofta, svarade jag.
Det blev han förundrad över.

Omtanke, rädsla och småpetighet
Nu har vi köpt gräsklippare. Instruktionen är en hel roman fylld av omtanke, rädsla och småpetighet. Vi inser snart att den beror på det amerikanska systemet. Tillverkaren är rädd för oss kunder. Rädd att vi ska stämma företaget.

Vi hårdpluggar sida efter sida. Sedan går vi omkring om dagarna och citerar förmaningar för varandra. Här är några:

Sätt upp långt hår och ta av alla smycken.
Bär inte löst sittande kläder, dragband eller andra föremål som kan trassla in sig.
Använd inte gräsklipparen iklädd korta skor, eller skor med öppen tå.
Använd korrekt personlig skyddsutrustning då du använder denna maskin. Utrustningen skall (minst) inkludera stadiga skor, skyddsglasögon och hörselskydd.
Dras startsnöret in snabbt (backslag), så hinner du inte med med armen. Det kan leda till brutna ben, frakturer, blåmärken och stukningar.
Klipp endast i dagsljus eller under fullgott artificiellt ljus.
Undvik bruk i vått gräs, om möjligt.
Håll dig alltid ur vägen för utblåset.
Gå, spring aldrig.

Än har vi inte vågat starta den.
Gräset växer medan vi mycket sakta går runt och håller oss ur vägen.

Utblåset, utblåset! Backslaget, backslaget!

Lästips: Inte glömma, inte minnas

Nyutgåva av Eva Thorstensson Landins bok ”Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde”

Här nedan berättar Eva om boken med sina berättande dikter som nu kommit i ny upplaga. Jag har själv varit med på en av de många värmländska studieresorna till Auschwitz. Jag glömmer aldrig överlevaren Flora Gladhs berättelse i bussen och vid krematoriet där hon förlorade så många.

Läs Evas bok.
Diskutera den i skolan och på andra ställen där människor möts.
Vi får aldrig glömma.

/Sven-Ove

Eva Thorstensson Landin:

Det börjar i en stad i Ungern försommaren 1944. En judisk flicka fyller 19 år i gettot. I väntan på vaddå? Vad hon och hennes familj väntade på, det vet vi idag men det visste hon inte då.

Boken berättar med flickans röst, Flora heter hon, om det ofattbara som händer i Auschwitz. Flora berättar om livet efter det ofattbara, om den femtio år långa tystnaden. Flora är död sedan 2012, men hennes berättelse lever.

Del två: Vittnesbörd från forna Jugoslavien, för att vi inte ska glömma vad våra nya landsmän/kvinnor upplevt på europisk mark under inbördeskriget på Balkan på 1990-talet. De människor som vi idag delar vår vardag med. Inte glömma…

Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde. Bokens titel i sin helhet. Vispgrädden är en makaber ingrediens i en titel om folkmord men får sin förklaring i bokens tredje del: Två ynglingar dekorerade med nazistsymboler mördar en svart ung man på öppen gata i Sverige. Året är 1995. Platsen är Klippan i Skåne.

Ali Alabdallah, flykting från Syrien avslutar boken med sin dikt Damaskus. 2013 – ännu ett krig, ännu en människa som längtar och som tvingats lämna sitt älskade land. Men som kämpar för att dra sitt strå till stacken i det nya landet. Jobbar för att hjälpa sina landsmän till en snabbare integration i Landskrona, där han bor idag.

De flesta går förbi
I skrivande stund augusti 2015 skulle boken ha kunnat avslutas med berättelsen om den gravida unga kvinnan som sitter utanför Konsum och tigger. Med sin pappmugg sitter hon varje dag, tyst tackande för de småpengar jag lägger i muggen.

De flesta går förbi. Har skaffat sig argument för att inte lägga en slant i muggen. Ja, det är ovärdigt, men hon behöver pengarna. Till livets nödtorft antar jag och till sina släktingar i ett annat land.

Jag lägger alltid de kronor jag har. Av flera anledningar; För att hon behöver det.

För att jag skäms om jag inte gör det och sedan travar ut med en vagn överfull av mat. Jag lägger mina småpengar i hennes mugg och hoppas få nån annan att göra samma sak.

”Jag ger aldrig”
En kvinna kommenterade utanför svängdörrarna på Konsum:
– Nej, jag ger aldrig,
– Varför det?
– Det vet man inte, det är organiserat. Det vore bättre de fick hjälp i hemlandet.
– Kanske det, men nu sitter hon här och hon behöver hjälp, så enkelt är det. Jag ger alltid. Även om det är en liten summa.

Nästa gång vi träffades utanför Konsum; hon tar upp en tjugosedel ur plånboken och stoppar i muggen. Det är samma kvinna som sitter där.
– Jag ger henne alltid tjugo kronor, säger hon.
– Men förra gången vi sågs här sa du att du aldrig gav nåt till tiggare.
– Ja,ja, man kan väl ändra sig.

Ja, det är just det: Man kan väl ändra sig. En dröm om att kunna förändra, om än aldrig så lite har drivit mig att skriva denna bok.

### Boken kan beställas direkt av mig, Eva, till ett pris av 212 kr inkl. moms + frakt.
### Maila din beställning till: eva.thorstensson@gmail.com

Det stora europeiska missmodet

Läser en debattartikel i Värmlands Folkblad från Riksteatern Värmland. Leif Persson och Lars Håkansson skriver klokt om bildningens och kulturens betydelse som förändringskraft. En roll som förutsätter att alla har tillgång till kulturella uttryck och möten, skriver de.

Det är bra nog. Men en formulering i artikeln biter sig särskilt fast i mitt sinne. Nu breder vår tids stora folkhälsoproblem ut sig, ofta med fäste i miljonprogrammen, skriver de. Missmodet.

Naturligtvis. Precis så är det i Sverige i dag. En halvtimme innan har jag varit inne i den butik som byggts på platsen för vår forna järnvägsstation i Forshaga. Nu går inga tåg här, banan är asfalterad till motionärernas glädje och i stället för stationen fick vi en Systembutik. När jag plockar min vinbutelj hörs en man i ena kassakön ropa ut sin syn över hela butiken.

– Går en ut på gata’ så nog står dä en n-g-r där, gapar han. Å i näste hörn en kines. Dä för jävvlitt.

Ölen han köper är tysk, kläderna han bär är sydda i Sydostasien, joggingskorna i Kina och själv stammar han som vi alla från Afrika. Det är bara det att ingen har berättat det för honom.

Kroppen skakar
Jag räknar till hundra tre gånger och går inte till kassan förrän han försvunnit. Fegt av mig – men hans armar är dubbelt så muskulösa som mina kontorsarmar och hans kompis har gjort honom fly förbaskad. Efteråt sitter den främlingsfientlige på en parkbänk en bit bort och halsar sin tysköl med några vänner när jag tittar ont.

Jag borde inte ha tigit. Efteråt är jag upprörd en lång stund. Kroppen skakar som när humöret är på väg att brista. Så mycken missriktad vrede, så mycken kortsynthet. Vet du inte att det var flera kilometer inlandsis över Esplanaden i Forshaga en gång? Vet du inte att vi är invandrare allihop? Vem tror du byggde Värmland om inte västgötar, norskar, finnar, valloner och i dag holländare och folk från en rad nationer utomlands? Det är de och deras ättlingar som kommer att se till att våra barn får någon pension en gång. De också. Invandringen har alltid varit välkommen, om vi har något folkvett och någon gästfrihet i kroppen, det kallas humanism. Dessutom lönar den sig ekonomiskt. På sikt lönar sig invandringen alltid.

Som om gästfrihet mot behövande handlade om pengar, det gör den inte. Hur är det vi sjunger i barnvisan? Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig. Kom ja kom i stugan in. Räck mig handen din. Vackrare kan det inte sägas.

Gästfrihet men krav på Europa
Vi lämnar den arge på sin parkbänk nu. Problemet är att han inte är ensam om sin inskränkta fientlighet. Även om vi vet att Yougovs opinionsundersökning nyss byggde på frivilligt deltagande (suck) så är Sverigedemokraternas framgångar alarmerande.

Lösningen är inte enkel. Den stavas fortsatt gästfrihet men med krav på hela Europa att ta sitt ansvar för de som flyr från krig, fattigdom och förtryck. Den stavas krav på Rumänien och andra länder att lösa situationen för sina romer där hemma, och under tiden fortsatta tjugor i pappmuggarna från oss som vet att vi hade tiggare själva i södra Värmland för bara fem generationer sedan. Våra släktingar. Eller är det fyra generationer sedan? Jag kan i varje fall inte gå förbi den där utsatta medmänniskan tomhänt varje gång.

En annan del i lösningen handlar om att vi måste få tillbaka visionen om ett rättvist välfärdssamhälle med arbete åt alla. Uppgifterna finns ju där och behöver lösas. Nå, så sätt våra välkomna nyanlända att utföra dem tills de får de arbeten många av dem är utbildade för. Hur svårt kan det vara?

Arbete, välfärd, integration
Så måste vi tänka. Så måste våra politiker tänka. Arbete, välfärd, bättre integration. Då först löser vi det europeiska missmodet av år 2015. Lätt blir det inte. Men får jag välja mellan framtidstro, gemenskap och solidaritet – eller missmod och missriktad främlingsfientlighet – då vet i varje fall jag vad jag väljer.

Varje dag väljer jag framtiden och medmänskligheten. Dem måste vi ha förväntningar på, det blir det stora paradigmskiftet. Vi måste börja tro och hoppas igen. På vägen dit har kulturen en nyckelroll, däri har Leif Persson och Lars Håkansson alldeles rätt.

Ge den resurser till det.

En värld full av go’ingar

Följer livet där ute i verkligheten, ibland är Facebook en fin reseskildrare. En sitter ensam på pizzerian i Årjäng för det är matchpaus, en har just landat i Geneve för att delta i FN:s workshop om samordning vid katastrofer, en tredje har gjort sitt årliga besök i ett algblommande hav på Gotland. Då tar jag en kopp kaffe till och tänker att jag tycker om människor.

Det finns fullt av go’ingar där ute och de bygger en värld.

Fast mest tänker jag på Patrik Nilsson.

Länk: ”Jag är så fruktansvärt trött på hatet”

Drönar är det minsta den gör

Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.

Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.

Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.

Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.

Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.

Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.

Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.

# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.

Tiggare ihjälfrusen vid värmländsk vägkant

En gång kom jag cyklande från Årjäng, tog åt höger i Södra Ström och fortsatte uppför backarna via Kalleboda, njöt av utsikten i Lenungen och kom småningom fram i Glava. Där såg jag mitt livs enda bilverkstad med blommor i fönstren.

Det var då. Nu bilar vi i andra riktningen men skogen är sig lik och vägen än mer. Har jag någonsin cyklat en lika krokig och backig grusväg? I Lenungen och Kalleboda sitter skyltar på tre språk vid vägkanten. VARNING! Brant backe, cykla sakta!

Vägrade hjälpa den fattiga
När det är några kilometer kvar till Södra Ström känner jag igen stenen med offerkastet. Bu’sten, namngiven av Kallbufjället. Bu’ som i bod, antar jag.

Sägnen berättar om en tragisk händelse. En kall och snöig julaftonskväll mot slutet av 1700- eller början av 1800-talet kom en kvinna gående. På armen bar hon sitt oäkta barn. Under dagen hade hon bett om husrum i en gård i närheten men fått nej. Husbonden ville inte ge husrum åt en sådan kvinna. Ett barn fött utom äktenskapet var en skam. Den skammen ville han inte dela.

På juldagsmorgonen far han med familjen till julottan. Då får de se kvinnan med sitt lilla barn i famnen intill Bu’stenen. Ihjälfrusna, halvt översnöade. Sedan dess har historien berättats från generation till generation. Hela tiden har människor lagt blommor eller ris vid stenen, till minne av den döda kvinnan och hennes barn.

Det fortsätter de att göra.

En hälsning till oss i dag
Vi stannar, plockar några färska blommor och lägger dem där de två dog. Där ligger redan ett stort och ett litet mjukdjur, några småslantar och minnesföremål och gott om blommor och ris från många år tillbaka.

(Texten fortsätter efter bilderna.)

Länge står vi tysta och hör den fattiga kvinnans och offerkastarnas hälsning, rakt in i svensk tiggardebatt sommaren 2015. Här har två barn lagt sina mjukdjur, till minne av kvinnan och spädbarnet. Vad lägger vi till kvinnan på trottoaren där hemma som behöver vår hjälp?

Hur långt är det i dag mellan hjärta och hjärta? Vilken skam och fattigdom skrämmer oss nu?

Dom som byggde landet
Strax därpå svänger vi in vid radbyn Långelanda. Där, i tingshuset, dömdes prästen Anders Lindbäck som tog livet av några av socknens fattiga med arsenik.

När vi kommer till Silleruds hembygdsgård sjunger Göran Samuelsson och de andra artisterna i Packmopedturnén ”Dom som byggde landet”. Publiken i slänten är full av 60-åriga proggare som reser sig och applåderar.

Än är landet inte färdigbyggt.
Mycket har hänt, mycket återstår att göra innan offerkasten bara är historia.

# Vid ett offerkast har någon dött en oväntad eller våldsam död. Den som passerade offrade ett mynt, kastade en sten eller kvist för att den döde inte skulle gå igen och för att skydda sig själv.
# På vissa håll trodde folk att ju större sten eller gren du la på högen, desto längre kunde du färdas utan att råka ut för olycka.
# På nätet hittar jag en bild från 1960-talet. Då var kvistarna större vid Bu’sten. Nu ger vi mest blommor och småsaker. Har rädslan övergått i hedersbevisning?

”Hata”?

Hata, uppmanar en erfaren värmländsk yrkesmänniska sina vänner på facebook. Det är så det har gått med samtalsklimatet. Förr var det de anonyma som hatade på nätet, gömda bakom mer eller mindre fantasifulla nics. Nu har hatet tagit ett steg till och uppträder i fullt dagsljus med eget namn och foto, till och med bland annars nog så sakliga samhällsmedborgare.

Svårare var det inte att fördärva tonen mellan människor.

Hur gör vi, den dagen vi vill vända på utvecklingen? Hur får vi en hatare att samtala som folk? Hur blir den trovärdig och saklig igen, som nyss uppmanade till hat på nätet? Det är ett så starkt ord.

Sådant funderar jag på i juli 2015. Arg är en ju själv ibland och elak med någon gång men dålig på att odla detta hat. Här är det mest hallonen som mognar. Samt en och annan nätsvamp.

Stilla lunkar semestern på. Om en skulle ta och plocka några kontroller?

# Jag söker på ordet näthat på Google.
# 428 000 träffar. Nej, nu har det blivit 433 000.
# Hur många behövs det?

Upptäcker 23 rimord

En dag upptäcker jag att resursslöseri rimmar på hierarki, oligarki, löneslaveri, skojeri, tyranni, tragedi, demagogi, paragrafrytteri, katastrofteori, översitteri, gummibandsgeometri, plastikkirurgi, nickelallergi, fibromyalgi, trakasseri, självplågeri, mytomani, lurendrejeri, kvacksalveri, idioti, djurplågeri, hyckleri och spekulationsekonomi.

Det har vi inte fått någon information om.

Tvi.

Tankar i ett vargrevir

Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.

Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.

Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.

Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.

Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.

# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.

Ner till Falsterbo och hem.

Sanningen om jobbena

– en dikt

”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
”Å inte jobber di,
bare lever på bidrag”.

”Ha ja hört”.

Viktor Root

# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre.

Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten