Läsning – Sida 31 – SVENSSONS SLÄNG

Där alla svaren fanns

En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.

Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.

Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.

Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.

År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.

Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.

Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.

Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.

Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen.

När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.

När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.

När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.

Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.

Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.

### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?

Prepper, social matbutik och flyktingstängsel

Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.

Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.

Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.

Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.

Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.

Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.

1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.

1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.

## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck.

Elsa Beskow förklarar

Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!

Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.

När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.

Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”

Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.

Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.

Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.

Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.

Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.

Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”

Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.

”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”

Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.

En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.

Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!

Veckans gofika

Visst har jag gjort budget för det nya livet. Ifall. Veckans gofika på lokal sker i bibliotekscafé på annan ort, det är tisdag och i min värld är semlan lovlig. 52 kronor med kaffet. God. Jag behåller kvittot.

Bredvid fatet mumlar Göran Greider klokskaper i en öppen bok, mitt i solstrimman:

”De bästa socialarbetarna
kommer själva ur den svenska misären.
Jag vet en som nu ringer på dörrarna
i det hyresområde där han växte upp.”

Sol över textilorten, hjulen rullar och tangentborden rasslar men jag tänker på den som ringer på dörrar.

På semlor som inte finns.

Bodil

Jag saknar Bodil Malmsten i dag med. Det tar inte slut.

Här är ett inlägg jag skrev om hennes loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Läs den. Läs hennes skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.

Om du är som jag och det inte tar slut.

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

”Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

Rösten skickar ut mig i världen

”Nytt liv, nya möjligheter”. Nja. Riktigt så hurtiga har inte de senaste två veckorna varit. Optimist är jag men inte positivistkonsult, jag vill helst se framåt med egna ord.

Fast visst har mycket kul hänt, dessutom har jag haft tre aha-upplevelser när jag boat in mig i Efter Arbetslivet-tillvaron och nog har jag fått ihop sju kassar med gamla papper att slänga. Varför måste jag vänta till 65 innan jag började dö’städningen, förresten?

En dag är jag trött på att bära papperskassar. Sju? Det räcker inte. Då hör jag en röst inom mig. Gån ut och möt människor, säger den. Du måste försöka träffa lite folk. Biblioteket, tisdag, 18.00.

På pirriga ben stolpar jag iväg till biblioteket och mitt livs första bokcirkel. Där sitter vi snart, ett gäng bokslukare i vuxen ålder och jag, och pratar läsning. Det här kan bli bra.

Inte en enda gång under kvällen får jag lust att titta på Facebook.

# Kommer hem, klickar fram vår cirkelledares bokblogg, surfar runt på den en lång stund: www.fiktiviteter.se. Ett av hennes mål för året är att bokvägen ”besöka” tio länder hon aldrig tidigare läst.
# Hon skriver här också: www.kulturkollo.se.
# Nu ska jag läsa första boken. Var det 16 februari nästa gång?

Det var ju synd

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Tvärtomspråket frodas

Ordet motsats har ingen motsats, läser jag i bladet.
Det är möjligt. Men tvärtomspråket frodas, så mycket vet jag.

Säger någon ”Det är lugnt”, då vet en att stackarn är stressad.
Säger någon ”Vi börjar så”, då vet en att det är det sista han gör i den saken.
Skriver någon ”Svenska folket” längst ner på ett flygblad, då vet en att det inte är folk, det är fähundar som hållit i pennan. Fähundar med storhetsvansinne.

Jag längtar efter en grekisk domare
med frisparkspray.

### Människor i SD-jackor har setts dela ut flygblad, bland annat på den grekiska ön Lesbos.
### På flygbladen förtalar de vårt land.
### Om den poesi från just Lesbos som fortfarande lever efter över 2 500 år nämner flygbladet tvärt intet. Förtalare ser sällan vackerheten i världen.