SVENSSONS SLÄNG – Sida 33 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

– Åtminstone dä rå …

Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedts ledning når högre opinionssiffror än på länge. Samtidigt har partiet framgång då det driver välfärdsfrågorna i riksdagen.

När Sjöstedt berättar att han tänker avgå hyllas han även av borgerliga partiledare. Så vad tycker då Flamman, den oberoende socialistiska tidningen som står partiet nära?

Jo vars, släkten är värst:

”Oavsett vem som vinner har den nya partiordföranden en stabil plattform att stå på: så här starkt väljarstöd har Vänsterpartiet inte haft på länge. Åtminstone av den anledningen kommer vänstern minnas Jonas Sjöstedt med värme.”

”Åtminstone”?
Det är inte lätt att vara profet i egen by.

Nu syns Obefintliga gatan i hela världen

Livet är fullt av roligheter. Du måste bara ha barnasinnet kvar.
Dessutom är det fullt av mysterier. Som när jag upptäcker att gatan som inte finns är noga inritad på den världsomspännande kartsajten.
Fast hon inte finns.

Det var när jag sprang alla gator i min kommun 2014 som jag ”hittade” henne. På köpet uppfann jag träningstermen gatuplock. Den var ogooglingsbar som löpterm innan dess.

Det är varken ordet eller gatan nu.

Hittade henne inte IRL
Mitt emellan Spinnvägen och Haspelvägen i villaområdet Tjärnheden hade de ritat in Notvägen. Den ställde till en hel del problem för mig som sprang med kartan i hand och drog ett rött streck för varje ny gata jag betat av. Gata efter gata efter gata. Jag hittade henne nämligen inte, hur jag än sprang fram och tillbaka där uppe bredvid Klarälven och letade.

Hur svårt kan det vara att hitta en lugn och trivsam gata i ett lugnt och trivsamt villaområde i mellersta kommundelen?

Till slut var jag helt säker. Notvägen på Tjärnheden i kanten av tätorten Deje finns inte. Trots att hon fanns både på orienteringsskylten vid infarten och på den kommunala turistkartan.

Ja, jag är säker. Notvägen do not exist. Nyckelordet är not som i inte.

Där lever hon vidare
Jag känner ingen skadeglädje inför detta. Fel har vi alla gjort. Jag tycker bara det är kul.

Min lyhörda och trevliga lilla kommun har rättat till saken för länge sedan på kommunkartan. Raderat och klart. Nu upptäcker jag att gatan i stället har flyttat in hos en annan favorit. Den globala kartsajten.

Notvägen står det, så hela världen ska se. Byter jag till satellitfotot och zoomar syns det tydligt att det bara är skog där, trots strecket de har dragit mellan furorna.

Kittla inte draken
Kul, tycker den här barnungen. Nästan som en dörr till en annan värld i Harry Potter. Barnet i mig tror att det finns en osynlig byggnad i slutet på vår obefintliga gata. Ett slott som bara vi med magiska egenskaper kan se.

Ovanför porten står det: ”Draco Dormiens Nunquam Titillandus”, (Kittla aldrig den drake som sover).

Tror jag.
Men det ser bara vi.

### Under tiden finns det en annan skylt som borde sättas upp med stolthet vid infarterna till Deje:

(Inlägg jag spred lite varstans på Facebook i går, efter att mina favoriter fått pris på Idrottsgalan).

-Va?! Är det därför det heter fimp?

Visste du att ordet fimp kommer från ett hemligt språk? Eller att fika, kacka och plit också gör det?

Först kom språket eller nåja, språken. Det blev visst fler än ett. Jag tror det var mänsklighetens bästa uppfinning, väl i klass med väskan, hjulet och pysgöken. Nu kunde vi förklara för varandra var de där goa nötterna växte och varför januariavtalet inte är helt perfekt.

I årtusenden pratade vi på. Språk hänger ihop med att härmas och härmas gjorde vi. Snart uppstod modeord, synonymer och språkpoliser. Heter det hårdra eller hårddra? Stavas Karlstads kommun Karlstads kommun eller Karlstad kommun? Ska det andra k:et vara litet? Skrivs k:et k:et eller k:t?

Ortnamnsmyt eller verklighet?
Helt nya yrkesgrupper och ivrigt trätande grupper av fritidsforskare uppstod. Då har vi ändå inte nämnt den speciella grupp av ordfunderare som sysslar med ortnamn.

”Det heter faktiskt ortsnamn.” Nej.
”Sjön Kymmen i Gräsmark heter så, eftersom tio heter kymmenen på finska”. Nej.
”Molkom fick sitt namn eftersom man mjölkade om korna här, på väg till Oxhälja i Filipstad”. Nej.
”Leverhögen utanför Årjäng kallas platsen, sedan den dagen man såg att det levde i högen av snart begravda koleraoffer”. Nej.
”I Malmö blev en mö mald till köttfärs.” Nej.

Skapade hemliga språk
Språket var bra att ha om man ville kommunicera med andra människor. Det var så att säga själva idén. Fast vad ska du göra, om du vill prata med en annan utan att omgivningen förstår vad ni säger?

Svar: du får förstås uppfinna ett eget språk.

Det var vad som skedde. Snart upptäckte sotare, malungsskinnare, västgötaknallar och andra att det var bra att ha ett sådant hemligt språk. Knoparmoj, skinnarmål, månsing och flera andra hemliga tungomål hörde dagens ljud.

Barnen kom på sina egna.

Så blev ”fimp” till
Det är därför vi säger fimp i dag. Ordet kommer från fikonspråket. Ett av de knövvligare hittepåspråken, tycker jag. Utgångspunkten är ordet fikon. Sedan börjar omkastningen av stavelser. Ta till exempel ordet stump. Du delar det i två stavelser: stu+mp. Sedan kastar du om dem till mp+stu. Sedan lägger du fi (som i fikon) före mp och kon (som i fikon) efter stu. Resultatet blir att stump på fikonspråket heter fimp stukon.

Eftersom landets cigarettrökare är lika lata i språket som alla andra, stal de bara halva uttrycket: fimp.

Så gick det till.

Bakade tallänges
Fika är backslang från skinnarmålet. Även här delade man upp orden i stavelser. Sedan kastade man om dem, bara. Backslang. Malungsordet kaffi blev: fika.

Kacka betyder bajsa och kommer från västgötaknallarnas månsing, som lånat det från rotvälskan som lånat det från latinska cacare. Plit är också månsing och betydde från början knekt, polis. Dojor kommer från sotarspråket knoparmoj, bast likaså.

Nej, nu längtar mina dojor ut. Mandrom ber att få ta min klave och labba.

Kärnfull poesi med jordisk konsekvens

Naturligtvis får det konsekvenser när Högsta domstolen börjat hänvisa till urminnes hävd.
Jag tycker orden är poetiska. Kärnfullt poetiska, som ur en isländsk saga eller ur något av Frans G Bengtsson.

Urminnes hävd. Hur ska staten nu kunna säga att detta bara gäller Girjas sameby och inte alla andra samebyar?

Vems är egentligen järnet i våra berg och kraften i våra forsar?

När börjar urminnes hävd?
Högsta domstolen lär inte upphäva ägogränser eller själva ägandet i sig och återgå till en tid när alla människor var nomader och isen nysmält. Men nog har de satt en snöboll i rullning.

Han växer redan. När börjar urminnes hävd? När slutar den?

Detta blir vi inte färdiga med i år.

Länk: förra inlägget, om Girjas sameby och min vän vedeldaren

Samebyn Girjas och han som ringde och ville ta ved

Urminnes hävd. Ett vackert uttryck.
Där har du också skälet till att Girjas sameby fick rätt.

Samebyn har brukat marken under lång tid. Därför har den – genom urminnes hävd – ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på sitt område ovanför odlingsgränsen. Den jakten och det fisket ska byn få bestämma om, inte staten. Så enkelt var det och den här gången tyckte också Högsta domstolen det.

Bra, tror jag. Om vi inte har respekt för vår urbefolkning, vem har vi då respekt för? Oss själva ens?

Ved till husbehov
Urminnes hävd. En gång i tiden blev jag regelbundet uppringd av en människa jag tyckte om. Där, från sin nordvärmländska plats i tillvaron, slogs han för folkvett, miljö och rätten att ta sin ved till husbehov ur närmsta skog.

Det sista fick han aldrig makt och myndigheter med på, fast han hävdade just urminnes hävd.

Jordbrukarna drog gränser
För den historieintresserade hade han förstås rätt, på sätt och vis. En gång var vi alla jägare och samlare och ingen ägde landet. Det var allas. Då kunde du ta din ved var du ville. Då, innan jordbrukarna vandrade in i det blivande Sverige och började dra gränser och kalla jordplättar och skogstrakter sina privata.

Ibland saknar jag de där telefonsamtalen. Det hade varit roligt att svara att i Girjas fick han rätt.

Högsta domstolen: Girjas sameby men inte staten har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

När jag hade örnkoll

Ferdinand von Wright: Gammal havsörn, 1871, Finlands Nationalgalleri.

Torsdag eftermiddag. Ska till att prova en ny krävande löprunda längs skogsbilvägar och stigar med min vän M. Banan har han hittat på, från kartan. Jag är sliten efter en ivrig gubbpromenad i bergen under förmiddagen och påpekar det.

Asch, mumlar han och försöker pigga upp mig.
– Tänk dig ett rovdjur! säger han. Vilket väljer du?
Jag funderar en stund. Här gäller det att välja rätt inspiratör inför de sega uppförsbackar som väntar västerut.
– Havsörn.

Trettiotvå minuter senare bär det utför ett tag, efter halva rundan på höjderna mellan Fryken och Klarälven. Då kommer plötsligt en gigant lojt glidande över skogskanten 50 meter bort, på väg mot sjön i nordväst.

En havsörn!
Jag blev sannspådd.

Den första jag någonsin sett.

### Efteråt söker jag i Artportalen på nätet.
### Ser att det är fler som sett honom på trakten de senaste dagarna.
### Nästa gång ska jag försöka förutspå jämlikhet.

Och jämställdhet.

Sanningen om rikingatiden

De tjänade i genomsnitt 50 miljoner kronor var om året 2018. Per person. Hon som tjänade mest drog in 665 miljoner.

Tidningen Dagens ETC har kartlagt de tusen rikaste rikingarna i landet.

Bland dagstidningar har jag två favoriter.

Vårt lokala husorgan är länstidningen Värmlands Folkblad. Bra bra är deras långa genomgripande reportage då och då och bra bäst är Peter Frankes ledare. Peter tycker som jag om klyftorna i landet, främlingsfientligheten och socialdemokratins förlamning och uttrycker det så jag blir glad och arg.

Mitt nya komplement om mornarna heter Dagens ETC. Tidningen är piggt redigerad med radikal läsning från Sverige och världen. Till och med en aning humor bjuder ETC på ibland, det är vi inte bortskämda med i 2020-talets vänsterblad. ETC kallar sig ”en röd dagstidning för ett grönare Sverige” och har en pigg digital lösning som jag gillar, när jag inte bläddrar per papper.

Skrämmande skillnader
Nu senast har tidningen börjat publicera ett reportage i flera delar om miljardärer och andra snuskigt rika i Sverige. Det är skrämmande läsning för oss som tror på rättvisa och jämlikhet.

År 2018 tjänade de tusen rikaste svenskarna 50 miljarder kronor tillsammans. Mest tjänade Liselott Tham, en av H&M-ägarna: 665 miljoner kronor.

Snittinkomsten för de tusen med högst inkomst var 50 miljoner kronor eller 146 arbetarlöner. Vardera.

I genomsnitt ökade deras inkomster med 71 procent åren 2008-2018. Det ska jämföras med medel- och låginkomsttagarna som ökade med 18 procent 2008-2017 (statistik saknas för 2018). Klyftan växer.

80 av rikingarna deklarerade för en inkomst på över 100 miljoner kronor.

200 svenskar med högst inkomster tjänade mer än den fattigaste tiondelen i landet tillsammans.

Vi behöver en arbetarrörelse
Siffrorna är från SCB och gäller bara deklarerade inkomster. Rika svenskar som bor utomlands finns inte med. Inte heller de som nyttjar olika upplägg för att slippa betala skatt.

Serien i ämnet fortsätter. Tack för det ETC och fy skäms politiker! Några av er bör skämmas mer än andra.

Det börjar bli dags för en arbetarrörelse igen. De växande klyftorna borde vi kämpa mot varenda dag, alla som har folkvett och human människosyn.

Just nu bor vi i ett skamligt samhälle.
Rikingatiden.

Jag är så glad att ni finns

Jag är så glad.
Hela tiden blir jag påmind.

Söndag förmiddag
Hotellfrukost i Vaxholm, läser på nätet om när försvaret fick räfflade kanonrör och provsköt mot fästningen 1872. Kanonerna vann.
Läser information om kastellets Bed & Breakfast som någon lagt ut. Kanske ska vi åka hit i sommar?
Klickar mig fram till Vaxholms historia.

Jag är så glad.

Måndag morgon
Hemma. Klickar mig fram till SMHI:s väderprognos. Det ska bli mulet och mellan en minusgrad och två plusgrader och växlande molnighet i dag. Plockar fram den grå tröjan.
Klickar mig fram till Värmlandstrafiks busstider. Just det, 601:an går 08.41 vid Grossbol. Går ner dit, soluppgången är vacker, rimfrost på min värld.
Klickar mig fram till deras realtid och ser bussen förflytta sig på kartan. Gôtt, han svänger in borta vid Kvarntorp nu, i tid.
Diskussionsmöte med gubbarna, behöver repetera värdeläran. Hittar en sida med bra information.

Jag är så glad.

Måndag lunch
Ska köpa present åt henne som jag älskar. Googlar på var i stan just den saken finns som jag tänkt mig. Får sex träffar.
Letar på Hitta efter var en av butikerna finns. Svar: Östra Torggatan.

Måndag kväll
När spelar Sverige handboll igen? Är det något bra på tv i kväll? Finns det någon bra stig att springa i morgon på Lantmäteriets karta? Vad betyder skråpuk? Vet kyrkböckerna på Riksarkivets webb när mormor var född där uppe på finnskogen? Kan hon ha tagit tåget till Karlstad 1905?

***

Sa jag att jag är glad? Hela tiden får jag svar och blir påmind. Tack! Jag är så glad att ni finns, kommunikatörer. Bra jobbat.

Jaså tog mormor antagligen tåget? Mmm, jag misstänkte det.

När uppochner blir alldeles rätt

Journalister är barnsliga ibland. Lyckligtvis är deras läsare också det. Som Åke Andersson och hans läsare vid årsskiftet 1960-1961.
Då när han gjorde en genial tidningssida.

Vissa tidpunkter är speciella. Själv har jag jobbat på SOS klockan 15 några julaftnar. Då höll bus och trafik sig lugna. På nyårsafton vid tolvslaget och några minuter framåt var det tvärtom. Då, på 1980-talet, var alla telefonlinjer i länet så upptagna av glada Gott Nytt År-önskare, att vi hade svårt att larma ut våra styrkor.

Förstasidan given
På tidningen Expressen hade de anställt en förstasidesredigerare som tänkte lite extra. När 1960 gick mot sitt slut funderade denne Åke Andersson över hur han skulle kunna göra något extra av ett normalt sett nyhetsfattigt nyårsdygn.

”1961” skrev han på ett skissark och gick för att hämta kaffe. När han kom tillbaka till skrivbordet fick han se vad han skrivit på skissen. ”1961”. Från andra hållet också. Jäspalt. Det nya året gick att vända på. Förstasidan var given.

Expressen hade skrivit ett stycke lekfull svensk tidningshistoria.

Länk: berättelsen om Åke Anderssons snilleblixt

### Detta apropå att en jag känner snart för andra gången i sitt liv når en tvåsiffrig ålder som ser likadan ut uppochner.
### Vem och vilken ålder säger jag inte men vi känner varandra väl.

När Paradiset drevs ut ur Svenska kyrkan

(Paradiset, foto Elisabeth Ohlson Wallin)

Det nya kyrkoåret började så bra, skriver prästen Lars Gårdfeldt. Sedan kom viskleken och konstnären Elisabeth Ohlsons altartavla ”Paradiset” drevs ut ur kyrkan.

Nu hänger den på Värmlands museum i stället.

Lars Gårdfeldt är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan. Han har skrivit texten som kommenterar altartavlan ”Paradiset” på museet:

”Det nya kyrkoåret började så bra. Första Advent med alla dess älskade psalmer. Ljusen som tändes i Sveriges alla kyrkor, ’Bereden väg för Herran’ och ’Hosianna’. Och i Sankt Pauli kyrka i Malmö invigdes dessutom Sveriges första HBTQ-altare: ’Paradiset’ av konstnären Elisabeth Ohlson. Motivet är en framtidsvision, den gestaltar en tillvaro där samkönade pars kärlek ses som självklar. Där Adam får sin Adam och Eva sin Eva.”

Texten fortsätter:

”I denna paradisträdgård har en transkvinna krupit upp i ett träd. Ondskans symbol, ormen, håller hon i ett krampaktigt strypgrepp. Budskapet är tydligt: ormen/ondskan ska aldrig mer få gjuta sitt gift över homosexuellas kärlek, aldrig mer få bita den i hälen som har en könsöverskridande identitet.”

(Detalj)

En klok beskrivning av en bra bild. Underbart kändes det, tyckte Lars Gårdfeldt, men glädjen blev kortvarig.

”En räddhågsen biskop, tillsammans med en kyrkoherde som ville sitta på alla stolar samtidigt, verkade gemensamt för att tavlan skulle plockas ned. Så slängdes HBTQ-personer ut i kylan ännu en gång. Kyrkan stängde återigen dörren till garderoben.”

Om detta finns det mycket att säga. Lars Gårdfeldt är välformulerad, arg och ledsen. Det förstår jag. Har du möjlighet att besöka utställningen på museet så läs hela hans kommentar om viskleken, de högerkristna tokerierna och de föraktfulla tolkningarna av homo- och transsexuella.

Kallade sig ”gôbbkärring”
För mig fanns det ännu ett skäl att besöka utställningen ”id:TRANS – – från kung Kristina till i dag” på Värmlands museum i Karlstad. Vi hade en vän som vi inte visste vem han var. Själv kallade han sig till sist ”gôbbkärring” offentligt. I en fin artikel i länstidningen NWT nyss kom han ut, som det heter nuförtiden.

(Ingress ur NWT)

Nu ser jag att reportern Anna Sims reportage är en betalartikel. Nå, där säger Kalle/Kalorina bland annat att:

”Hur bestämde du dig för att du inte ville hålla det hemligt längre?
– Nu kan jag säga vad jag tycker. Jag försöker att göra mig fin och målar mig. Det har inte gått att visa upp sig öppet tidigare, då hade jag hamnat på Marieberg som ett psykfall, lagen var ju så. Jag var rädd för att bli hotad och påkommen så jag höll det för mig själv.
…

Skulle du kalla dig för transvestit?
– Nej. Jag är en äkta gôbbkärring. Jag är härta (hälften, reds. anm) utav var.”

Nästa gång vi träffade Kalle var hon Kalorina och hade ringar i öronen, vackert målade naglar, långa ögonfransar och fin ögonskugga. En ovanlig medmänniska, också den kvällen i Mölnbacka bygdegård när hon äntligen var sig själv.

Nu är Kalle Maskin/Kalorina Varg borta. Det är jag innerligt ledsen för. Ändå är hon mycket närvarande när vi besöker vårt länsmuseum.

Framstegen går inte fort och de går sannerligen inte spikrakt, det visar händelsen med altartavlan ”Paradiset”.

Men när jag tänker på fru Kalorina Varg tycker jag ändå att det går framåt.