Etikett: Mediedjungeln

Almedalingarna hemma

Mina vänner almedalingarna har kommit hem. En del slickar såren, en del äter kolhydrater och tar nya tag, ser jag på det världsomspännande nätet. Kom ihåg, go’vänner, det finns bara två sätt att bli av med träningsvärk. Fortsätta träna eller aldrig mer träna.

Ät och vila nu, men vila inte för längre, en del av er. Sverige behöver bli ett land där vi inser att politik är något som inträffar varje dag och varje vecka. Svenska folkets framtid är inte ett massmediejippo vecka 27.

Den 14 september är det inte vackrast rollup som vinner.
Själv ska jag försöka välja varmast hjärta och coolast hjärna. Det är uppriktigt sagt ganska lätt.

Rollup

Rollup: upprullningsbar reklamskärm.

Skottet i Rottneros

Rosor

(Fryksdalen, 1980-tal).
Det är en mycket tjusig sal. Själv är jag sällan tjusig och definitivt inte den här eftermiddagen, efter att ha tillbringat förmiddagen på en skogsdag i Östmark, långt norrut i bevakningsområdet.

Jag är lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne sedan några år och nu har det tagit alldeles för lång tid i skogen. Östmarks skogar kan bli duktigt leriga när det regnar. Jag hinner inte byta om. Den trevliga grevinnan Horn af Åminne har bjudit in tidningen till Rosens dag i Rottneros parks fina spegelsal. Trädgårdsexperten Lars-Eric Samuelsson ska tala och salen kommer att vara fylld av vackra människor i bästa gåbortkläderna, det vet jag redan innan.

Nyss var jag glad att jag inte hade gjort samma misstag som i fjol och tagit lågskor till skogsdagen. De var då det. Nu har timmarna gått och jag inser att om situationen ska räddas, så måste jag klampa in bland speglarna, rosorna och gåbortkostymerna iförd blöta stövlar. Nödtorftigt avtorkade, men dock stövlar.

Tar betäckning
Föredraget har redan börjat när jag kliver över tröskeln. I det samma smäller ett pistolskott. Samuelsson tystnar mitt i meningen, en gammal militär tar betäckning och varenda människa vänder sig förskräckt mot inkräktaren. Mig.

Jag tycker inte om när 200 bätterklädda människor tittar på mig, särskilt inte om jag är sjöblöt och ska försöka glida in diskret. Grevinnan känner igen mig bakom leran och kommer rusande.

– Du ser blek ut, vad är det som har hänt?
Jag visar henne handen, den är svart och värker, då ropar hon:
– Finns det någon läkare i salen?

Skriker högt
Egentligen skulle jag inte berätta mer här nu, så fick ni moderna tiders barn fundera över varför det lät som ett pistolskott när jag klev in till det vackra folket. Ni har ju mobilkameror allihop och kan aldrig i livet åstadkomma en sådan smäll som den jag skapade.

Rosor1980-talets lokalredaktörer hade kameror med film i, inget konstigt med det. Viktigare var att vi dessutom hade stora blixtaggregat med ackumulator i en axelremsväska. Rejäla don, det får jag lära mig denna dag. Kläderna är blöta, händerna med, och just på tröskeln blir det överslag. De som var med påstår att jag skrek högt när blixten slog ner i min hand.

Skriket minns jag inte. Handen är kolsvart mitt i och visst finns det en doktor i salen. Han bär slips och kostym och ger mig snart arbetstillstånd. Blixten ställer grevinnan undan.

Klippet finns kvar. Rosexperten Samuelsson ser mörk ut.

Asen i vänstervinden

AsenDet kan inte hjälpas att jag lider med denne någon. Han eller hon som piggade upp Alliansens webbplats med en alliansvimpel som fladdrade muntert för vänstervindarna.

Jo, det blåser från vänster, det syns tydligt på bilden. Inte nog med det, när han eller hon fladdrade till vimpeln, så kunde ju inte hela texten visas. Det hade inte blivit rätt. Därför kom bara de här bokstäverna att synas om Alliansen:

A S E N

De har ändrat på det nu. Nu står det bara A.
Något SEN tror inte Alliansen på.

Funderingar framför tv-sändningarna från Brasilien

FågelMan kanske borde bli fotbollsspelare.
Jag har låg tyngdpunkt.

Den spray, som domarna har fått, skulle jag själv vilja ha på vissa möten. ”Här går gränsen.” Bäst av allt, efter någon minut är linjen borta. Ingen människa minns den.

Varför kan inte all världens tv-kanaler satsa samma resurser som vid fotbolls-VM – på att visa oss klimathotet, rasismen och orättvisorna?

Världens tv-kanaler har för låg tyngdpunkt.

Min korkade formulering

Färskt fotoTelefonören ringer.
– Bra det där du skrev om sensationslystna journalister, säger han.
– Nej, svarar jag, det var åt skogen.
– ?
– Ja men snälla du, det var tanklöst skrivet. Den nyhetsmurvel som inte letar efter sensationer har inte i journalistiken att göra.

Är det något som bör berättas, så är det sensationer. Sanna, verkliga sådana. Det är dags att reportrarna i riket tar tillbaka det där skällsordet och vrider det rätt. Stolt sensationslysten! ska det stå på deras rockslag. Jag vet massor av sensationer som var bra att de kom ut i ljuset.

– Allt är väl inte sensationer?
– Nej. Men längta ska de och lystna ska de vara. Som hungriga vargar ska de jaga.
– Dregla?
– Hela tiden.

Björk i motljusNär målvakterna stod i mål
Sedan pratar vi om hur fräscht det känns med ett ishockey-VM i gröna försommar’n. Telefonören längtar efter Sovjet i klapp-klapp-form och själv minns jag hur Nisse Nilsson tog pucken bakom egen kasse och dribblade sig igenom först det egna laget och sedan motståndarlaget, innan han satte pucken otagbart i mål. VM-match efter VM-match.

– Såna motståndarlag gör di inte längre. Minns du att målvakterna stod upp?

Det minns han tydligt. Och hur de dreglade.

Den hetsen deltar jag inte i

Alla får platsDet klagas på poliser i olika debattforum där jag rör mig. Visst, man kan fundera på om det var rätt att ge nazisterna demonstrationstillstånd i Jönköping första maj. Man kan skaka sitt huvud åt den lilla polisstyrka som dök upp vid första Kärrtorpsdemonstrationen, när nazisterna anföll.

Det hindrar inte att jag känner många poliser som har helt andra värderingar än de som vissa debattörer antyder. Poliser som är kloka, skickliga yrkesmän och som i vissa fall ägnar sig åt både partipolitik och antirasism på sin fritid. Här på trakten har vi goda exempel på det.

Antipolishetsen vill jag inte delta i.

Journalister är en annan grupp det klagas på. Visst, taboloidiseringen och snuttifieringen har skadat det journalistiska skrivandet. Sensationslystnaden och den grunda analysen finns där. Att lokalredaktion efter lokalredaktion läggs ner skadar demokratin.

Men det finns också motkrafter. Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad, Göran Greiders i Dagens ETC och på andra håll. Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen som ställde upp med både förhandsartiklar och gratis helsidesannonser inför den stora mångfaldsmanifestationen i Karlstad i december. Jönköpings-Postens och den övriga Hallpressens kampanj Alla får plats.

Jag har aldrig träffat en enda journalist som varit rasist.

Bilden från Jönköpings-Postens webbplats.

Per Stigman på ena axeln och Sixten Jernberg på den andra

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.

När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.

Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.

Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.

Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.

Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.

I vilda spår”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”

Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.