Etikett: Mediedjungeln

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel DanielssonAxel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.

Årets Ingvar

Jag är inte entreprenörskindpussare. Än mindre krämarkramare. Jag är av småbonde- och arbetarklass och det sitter i själen, hur lång resa jag än gör från egendomen Ängebäckstorp 1:3 och gamla justerverket vid AB Molkoms Bruk. Älskade båda två, men säg ingenting, då kan folk tro att jag är entreprenör i alla fall.

Överens?

ÄngebäckstorpBra. Då går vi vidare. Saken är den att det var inte matjord jag skulle ägna mig åt. Inte väldoftande nytorkat virke heller. Det var prat och bokstävlar. Kommunikation om du vill prata fiiint.

Första dikten i tidningen Värmlandsberg 1965. En usel, rimmad dikt. Första romanen refuserad ett tiotal år senare och det av långt bättre förlag än du anar. De verkar ha talat med varandra efter det, mig talar de inte mycket med. Dock har jag fått ett och annat ord både tryckt och sagt sedan dess, ibland mot betalning ska du veta.

Tjäna folket
Jag har haft skoj på den resan. Flygblad mot Vietnamkriget, skoltidning mot betygshetsen, massor av spännande möten med människor som journalist och informatör, så småningom administratör av facebooksidor om både miljövänliga persontransporter och antirasism – och det är inte slut än. ”Tjäna folket” sa vi 1968 och så tycker jag än.

Det är nu jag måste skriva det där som gör att du kommer att tro att jag är entreprenörspussare, vad jag än påstår. Visst, jag hatade Satsa på dig själv-kampanjen när den kom kring 1980. Tycker fortfarande illa om egoismen. Dagens jobbansökningar får mig att vilja kräkas i papperskorgen. Du kan inte ana hur en del ungt folk skryter om sina förtjänster.

Farmor skulle ha skakat på huvudet. Nu får jag göra det i hennes ställe.

Bara så bäst
Ändå är han bara så bäst. Han, den störste krämaren och entreprenören vi haft i modern tid. Ingvar Kamprad. Det är en jury som konstaterar det, Kamprad är bäst.

Kan man göra annat än hålla med?

KommunikatörenDet handlar om juryn för Näringslivets 150 Superkommunikatörer. Löjligt namn, men i deras ranking fick han förstaplatsen. Bättre kommunikatör har vi inte, tycker de.

Nu kan du förstås gilla eller inte gilla IKEA:s sätt att möblera vårt forna folkhem. Du kan tycka mycket illa eller väldigt mycket illa om grundarens bruna förflutna i ungdomen. Det hjälper inte. Han har lik förbaskat sysslat med storytelling innan marknadsföringsvärldens guruer hade hört talas om ordet. Han har varit sin egen PR-byrå, långt innan nissarna i den branschen blev nissar.

Sagan som alla har hört
Vem har inte hört talas om hans framgångssaga? Två tomma händer, Småland, postorder, idén att låta kunderna skruva ihop möblerna själva så han slapp skicka en massa luft i paketen, bojkott från konkurrenterna, tillverkning i Polen, första varuhuset, andra varuhuset, turistguider på Kanarieöarna som åker till IKEA när de vill äta svenska köttbullar med lingonsylt. Större genomslag har inte många kommersiella budskap haft i modern tid. Vi tänker dem inte ens som kommersiella.

Själv har jag en nära släkting som arbetade i ett av varuhusen ett tag. Mycket riktigt, då och då kom Kamprad på besök. Det var inte den lokala ledningens kontorsrum han var intresserad av.

När IKEA skulle öppna i Karlstad gjorde IKEA om hela järnvägsstationen till ett vardagsrum. När de skulle starta i Haparanda stod personalen på två led och applåderade de första kunderna när de strömmade in.

Vilken annan svensk miljardär skulle våra medier beskriva som något annat än en Joakim von Anka, badande i en binge av slantar? Vilken annan före detta nazist skulle målas upp som en Billyhyllans och Kiviksoffans folkhemspolitiker?

Ingen annan. Det skulle inte ens Carl Bildt klara av, trots att vatten rinner väldigt bra på honom.

Döp om, döp rätt
En sak vet jag. Kommunikatören Ingvar Kamprad skulle aldrig hitta på ett så fjantigt namn som ”Näringslivets 150 Superkommunikatörer”.

Döp om rankingen.
Kalla det årets Ingvar. Det räcker.

För övrigt tycker jag det behövs både påhittigt folk och småföretagare.
Men det tar vi en annan gång.

Gammelmöten och nya tiders träffar

Jag är folkrörelsetypen. Finns det något jag gillar så är det ett bra diskussionsinlägg på ett möte, en klok förslagsställare som sparar sitt bästa argument till sist, en rapp mötesordförande med klubban som en hungrig hackspett i näven och då och då en pigg kontrapropositionsvotering.

Någon däremot?

Jag är sociala medie-typen också, det råkar hänga ihop för mig det där. Tiderna ändrar sig och ibland är det inte så dumt att försöka hänga med på det nya. För vad är det vi gör på ett traditionellt folkrörelsemöte? Vi samtalar, tar beslut, dricker kaffe och sedan går vi ut för att verkställa besluten.

Vad gjorde vi som skulle med och manifestera för mångfald och mot rasism på Stora torget i Karlstad den 29 december? Samtalade, tog beslut och gick ut på torget i tusental. Allt via en synnerligen välskött och lika välbesökt facebooksida på nätet. Det enda vi inte gjorde var drack kaffe.

NätmötenEn stor del av den gångna vinterns demonstrationer mot rasismen har organiserats just via facebook. Dessemellan ser jag hur allt från löpträning till skidresor och hembygdsforskning organiseras där. Den grå vardagen har också hittat dit.

Jag säger inte att det handlar om gammelmöten kontra nätmöten. Någon gång vill man träffa folk, länge leve det gemensamma kaffedrickandet! Allt jag säger är att vi inte ska förakta den nya tidens möjligheter. Det pågår faktiskt mer rörelse i folkdjupet än på länge, fast det inte kommer så många på mötena. Jag tror jag vet var människorna möts.

Säg inte emot mig.
Tänk om jag har sparat det bästa argumentet till sist.

Lägger di inte beslag på penningera så ärrä feskera

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 10.35.06

 

 

 

 

 

 

 

 

Uddeholms vd tjänade 2,95 miljoner kronor år 2012. Konsum Värmlands vd 2,6 miljoner.  Kvinnliga chefer i landet tjänar 1 700 kronor mindre i månaden än manliga. Det finns 12 500 chefer i Värmland. En man i Värmland har fått sina akvariefiskar beslagtagna av länsstyrelsen.

Ibland är det intressant att läsa sina länstidningar.
Jaså tog de fiskarna.

Heja röda gröna bladet

Ny rödgrön dagstidningFredag kväll och Leonard Cohen smeker trumhinnorna medan en analys i Dagens ETC stökar runt i mina hjärnvindlingar. Den handlar om Ukraina och är några dagar gammal.

Jag tycker om att ett gäng tokstollar vågar sig på att ge ut en ny rödgrön dagstidning tryckt på papper år 2014. Den har redan över 7 000 prenumeranter och når 53 000 läsare varje dag, läser jag.

Det sista beror förstås på att den finns på nätet med.

Mitt första prenumerantexemplar kom i brevlådan den 4 mars. Jag måste erkänna att jag tyckte tidningen såg ut som en övningstidning på Journalisthögskolan, på den tiden det begav sig. Välment och valhänt. De som redigerat de olika sidorna verkade inte ha pratat med varandra, layouten for hit och dit. Bildmaterialet, som ofta varit spännande i ETC:s olika publikationer, var trött.

Det har blivit bättre med bilderna och den här läsaren vänjer sig sakta vid hur tidningen ser ut. Så där som det ofta blir när ny formgivning drabbar en. Fast nog är layouten fortfarande rörig stundtals. Ibland känns det som om vissa redigerare bara sett sin tidning på skärm men aldrig på papper. Det blir onödigt stora rubriker ibland, omotiverat spatiösa bilder. En del av dem fortfarande platta genrebilder utan mänskligt liv.

Ibland.
Men det går framåt.

När det gäller innehållet har jag retat mig på hur tidningen ser på det ryska intåget i Ukraina. Visst bryr jag mig om ifall det finns homofober och högerextrema krafter i den nya regeringen i Ukraina. Förvisso. Men är det inte den ryska invasionen av Krim som är huvudfrågan? Putin kränker landets suveränitet och håller på och stjäl en hel halvö av ett grannland just nu. Då vill inte jag att en hederlig rödgrön tidning ska stå vid sidan och lugnt se på.

Tar inte ställningI min läsvrå fortsätter Leonard Cohen sin berättelse om partisaner, om framtiden, om demokrati och om miraklet han väntar på. Stilla glider en fredagstimme fram, medan jag väntar på ett efterlängtat besök. I högen av Dagens ETC skriver grundaren Johan Ehrenberg och Sten Ljungberg om svensk välfärd som inte alls är räddad.

”Låt oss jämföra med BNP (BNP:s trend det vill säga vi tar bort stora upp- och nedgångar). Tittar vi på välfärdsutgifterna så finns ingen ökning alls sen 1992. Det utvecklingen visar är snarare att välfärden har svårt att hänga med andra sektorer av ekonomin, som andel av BNP. Efter 2008 sjunker det rentav.”

”De flesta i Sverige tycker nog att en tv blivit billigare. Då känner man att man fått det ’bättre’. Medan de flesta nog samtidigt vet att varken sjuksköterskan eller läraren blivit billigare. En tjänst, till exempel omsorg på äldrevården, blir nämligen alltid dyrare och dyrare när man jämför med en vara. De flesta tjänster har nämligen den egenskapen att de i liten omfattning kan rationaliseras. Det klassiska exemplet är att en konsert som tar två timmar att spela inte kan rivas av på en timme. Det låter inget bra.”

Stina Berglund intervjuar Özz Nûjen om hans nya föreställning.

”- När politikerna inte tar ansvar, när maktens män och kvinnor inte tar ansvar, när man ser att de beter sig som pajasar och media och journalister beter sig som clowner och bara vill frottera sig med makten. Då blir politiken en fars och vem kan farsen bäst? Jo, vi komiker.”

I avdelningen Oviktigt i veckan berättar ETC att ”Det är förbjudet att knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska”.

Förvåna mig, reta mig
Det kanske tar sig, det röda gröna bladet. En aning mer humor skulle inte skada men projektet behövs när svensk arbetarrörelse betett sig så aningslöst med sina medier det sista halvseklet.

Två saker sak begär jag av en bra publikation. Den ska förvåna mig regelbundet. Den ska göra mig upprörd någon gång så jag slipper hålla med hela tiden.

Jag vill gärna tro att de når dit. Precis som jag själv behöver byta till en kraftfullare spellista strax. Vad var det ETC kallade Simon & Garfunkel för många år sedan? ”Rockens folkpartister”. Snart börjar Cohen kännas likadan, den här kvällen. Ge mig en gitarr som sprätter skit.

Vänta – nu kommer vårt besök.
– Hejsan!

*

Ett tips för dig som är i Karlstad under lördagen:
Manifestation mot kärnkraft på Soltorget i Karlstad lördag 15 mars

Träna smart!

Träna smart

Träna smart står det på omslaget till mitt favoritmagasin. Smart? Där springer hon i vita vinterlandskapet, med nakna bara händer och underarmar och ingen mössa på huvudet och ingen halsduk runt halsen.

– Ta pårräj mösse, onge! säger min inre röst och själv skakar jag på huvudet.
– Tänk dig för, du med photoshopen, fortsätter rösten.

Det där är inte nöttit.
Du kan bli kall i hele chassit.

SVT fortsätter urholkningen av demokratin

Tal i egen sak, säger du nu. Ja, det är riktigt. Jag är medborgare i ett demokratiskt land och hade tänkt fortsätta att vara det.

Det som händer på tidningssidan är djupt oroande. I takt med att papperstidningarna minskar sina upplagor och redaktioner, så urholkas också demokratin. För varje granskare som försvinner, för varje kommun som blir utan sin lokalredaktör, för varje reportageteam som inte kan åka ut och göra sitt jobb – så urholkas den.

Nu är det Sveriges Television i Karlstad som går samma väg. Här måste redaktionen göra sig av med nära tio personer, när reportrarna ska bli videojournalister. Alla som varit lokalredaktörer vet vad den sortens rationalisering innebär. Det betyder att endera intervjuandet/skrivandet eller bilderna blir sämre. Dessutom ska många sändningar programledas från Göteborg. Det är en trevlig stad men det är inte tvärenkelt att sitta där och veta vad Kalan’ är för ställe eller vad gropa i Ransäter är för en grop.

Själv känner jag massor av värmländska politiker som tycker det är kul att komma i tidningen och ännu roligare att komma i tv. Har någon av dem protesterat mot nedskärningarna på Värmlandsnytt?

Jag har då inte hört någon.
Men de har väl sin demokrati att tänka på.

Länkar
P4 Värmland: Stora förändringar på Värmlandsnytt
SVT Värmlandsnytt: Nedskärningar på Värmlandsnytt

PS. Ett dygn senare: det framgår av en kommentar till inlägget att den borgerliga majoriteten i Karlstad tydligen gjort ett uttalande om sin oro för nedskärningarna vid Värmlandsnytt. En av de första som gillade när jag länkade mitt inlägg på facebook i går var för övrigt kommunalrådet här på trakten. Alla sitter inte stilla och accepterar. Bra. DS.

Den näst mest delade

De lever sitt liv där ute i cyberrymden. Påverkarna. Själv har jag skrattat åt reklamfilmerna för kollektivtrafik, var de belgiska? Jag har förundrats över Van Damms episka split, muttrat över månglarna som sålde Fröding till Volvo, lyssnat till historien om hur en fotbollsspelare från Rosengård ringde samma bilföretag och undrade om de inte ville göra en liten film…

– Arvode? Tja, har ni 10 miljoner? Har ni tolv?

Sedan såg jag den här. Du har förmodligen sett filmen tidigare, men jag lyckades missa den. Personligen avskyr jag de mer vanliga Dolda kameran-programmen, eftersom idén alltid används för att göra narr av folk.

Inte här. Filmen är gjord med värme. Så är den också den svenska reklamfilm som är näst mest delad i sociala medier, bara Van Damm-filmen är mer spridd.

Titta nu:
Photoshop Live Street Retouch Prank

Ta gärna den här med när du ändå håller på, det är ju fredag:
Markoolio skojar med Zlatanfilmen

Takknocken och sanddynorna

VäntanDet började brinna i takknocken, skriver den ena länstidningen medan den andra minns hur gamla VW-buggies intog sanddynorna på 1960- och 70-talen.

Tak-knock? Långa gossars hårda slag?
Sand-dynor? Kuddar att värma i mikron och lindra smärtan med efter en rejäl takknock?

Return december
Asch, jag ska inte säga något. Vem var det som stod en halv arbetsdag och ändrade ortnamnet Angerdshestra till ”Angeredshestra” i Smålands Folkblads predikoturer inför allhelgonahelgen 1975? Bara för att jag hade bott två terminer i Göteborg. Vem var det som ville att matlagarna i Jönköping med omnejd skulle hälla ”knörvel” i maten? Eller försökte göra Fryksdalsbanan smalspårig 1980. Eller trodde att Elvis sjöng ”Return december”. Det var lilla jag det.

Hur då tillbaka i december?
Jag fattade aldrig riktigt hur Elvis tänkte där.

Varför är det roligare när det blir fel än när det blir rätt? Är det för att vi blir rädda och drar mungiporna bakåt, som en hund beredd till försvar?

Ja.