Lärdomar – Sida 35 – SVENSSONS SLÄNG

Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Kan ingen berätta för KD att saxen är skapad?

En gång i mitt tidiga yrkesliv som journalist bevakade jag en mellanölsdebatt arrangerad av nykterhetsrörelsen i Vaggeryd. Då reste sig en kristen vän och förklarade för oss alla att mellanölet måste bort ur butikerna och ersättas av folköl.

– För dä kan di inte dricke sej fulla på.

Jag var neutral betraktare och blandade mig inte i diskussionen, fast det var frestande. Lika frestad är jag nu, när kristdemokraterna vill sätta fotboja på folk som ska utvisas. Så de inte ska gå under jorden. Men jag tiger.

Berättar alltså inte för fotbojpartisterna att Vår Herre har uppfunnit saxen och avbitartången.

### Fortsättning i dag påskafton på Facebook, sedan även Miljöpartiet gått med i fotbojealliansen:

Varning till alla känsliga sympatisörer till KD och MP. Detta inlägg kan innehålla rester av ironi. Scenen är en svensk gräns:

”Välkommen till Sverige. Vi vill inte ha dig kvar. Därför sätter vi nu på dig en fotboja så du inte sticker.”

”Klipp inte av dig den om du tänker gå under jorden här i landet, är du snäll. Gör du det så är inte vi mä.”

”Då får vi förbjuda alla saxar. Vi har tänkt på allt.”

”Å du flyktingen: Glad Påsk!”

Den största lagsporten

Gästspelar som skjutsmorfar till första mötet med en sommarbarnteater. ”Teater är en lagsport” säger producenten och berättar hur viktiga också de anonymare sysslorna runt en pjäs är. Då tänker jag på stockholmarnas sätt att möta terrorn.

Solidaritet.
Den största lagsporten.

Hatet har inte vunnit. Här delar vi ut repetitionsscheman och funderar över vilka av oss som kan vara med på snickarhelgen. Terrorn vill skrämma ett helt samhälle, förklarar jag för tioåringen som har en roll. Men det är bara om vi låter oss skrämmas, ändrar vårt sätt att vara och börjar hata andra folk som terroristerna har segrat.

Sedan fortsätter han läsa manus, för det vill han.
Det blir en sommar i år igen. Vi låter oss inte stoppas.

Där har du svaret.

### Facebookinlägg på morgonen den 8 april:

Medan Stockholm evakuerade kunde jag krama små och stora vänner på Sveriges västra sida.

Det är en glädje i att mötas av kramare som kommer rusande mot en. Det är en särskild glädje efter flera timmars terrorrapportering i bilradion.

I Stockholm öppnar folk sina hem och sina bildörrar för att hjälpa varandra. Glöm aldrig att den solidariteten också finns. Den är vacker och den har kraft. Vi är de många.

Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Berättelsen om en informationsklyfta

När jag gick i åttan kunde jag inte använda en skivspelare. Sådant skapar mindervärdeskomplex och visade på något som jag inte begrep den gången.

Hur sätter jag igång en skivspelare? Bevisar min okunskap någonting? Jag har ju lätt för mig i skolan.

Ja. Den berättar om en klasskillnad mellan mig och tandläkarns trevlige son. Klyftan satt i föräldrarnas inkomster vilket i sin tur skapade livsstilar på olika ekonomiska nivåer. Jag lyssnade på musiken när den händelsevis dök upp i radion. Han direktimporterade en amerikan som hette Chuck Berry.

– Lyssna själv nu, när jag går upp och äter.

Gärna. Om jag bara visste hur en gör. Är han bra den där Tjack Bärri?

Han har inte språket
Klassklyftor finns av många slag. Den de flesta tänker först på är väl de ekonomiska skillnaderna. Börsbolagens vd:ar tjänar 54 gånger så mycket som en industriarbetare, klart att det är en klyfta. Marian som sitter utanför mitt Konsum med sin mugg, han ser också skillnad. Hela dagarna.

Här kan han inte ens språket, fast vi är några som försöker. Husvagnen kallar han caravan.

– Säg efter mig nu. Hus-vagn.

De små skulle ätas upp
Vi var småbönder, dessutom bosatta i en utkant tyckte samhället. En bra uppväxt, närmare till äldre generationer har jag aldrig haft, inte till orrspel, storspov och rådjursstämplar heller. Pengar hade vi ont om och ingen bil i början men somnade mätta varenda kväll. Sedan kom det som tidningarna kallade ”jordbrukets strukturrationalisering”. Den gick ut på att farbröderna i Lantbruksnämnden bestämde att de stora gårdarna i grannskapet skulle leva och de små skulle ätas upp. Då fick vi små hålla auktion på våra traktorer, harvar och höbalar och våra pappor och mammor fick ta jobb långt borta i centralorten. Fast de inte ville.

Då hade vi först fått lov att sätta granplant på de av våra åkrar som inte heller dög.

Är informationsklyftan värst?
Även bland oss bönder fanns det klasskillnad. Det fanns de stora, som nu bor ensamma kvar på svensk landsbygd och det fanns vi små som fick flytta. Den rationaliseringen har jag inte hämtat mig från än, fast jag aldrig var skapt att bli bonde.

Storspoven fattas mig och det äkta självförtroendet.

Skillnaden satt i arealen och därmed hur mycket som blev kvar efter att vi deklarerat den 15 februari varje år. När vi kom till högstadiet såg vi att den också satt i vilka som hade häftigast kläder, råd att åka på språkresa och föräldrar som gått mer än sju år i skolan.

Det fanns en informationsklyfta. Den lever än. Ibland tycker jag att den klyftan är värre än alla lönebesked och traktorauktioner i världen.

Lägg ner den försiktigt
Du lyfter pickupen, för den åt sidan och lägger försiktigt ner den mot spåret när skivan börjat snurra. Musiken från Amerika finns inne i det spåret.

Han är bra den där Berry.
Det vet jag nu.

Han heter inte Tjack.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och din fot
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Amerikanska sättet att räkna ut

Hur den enklaste middag kan visa hur han eller hon är som älskare.

De är inte så dumma, amerikanarna. Då tänker jag inte på förfärligheter som Irakkriget, Rickard Nixon, Donald Trump, fetmaepidemin eller på att slänga liket efter Bin Ladin i sjön.

Jag tänker på dejtingsystemet. Det är naturligtvis ett perfekt instrument om du vill veta hur din tänkte partner är som älskare. Den som äter färdigt fort är lika kvickt färdig med …ja du fattar. Den som tar tid på sig att njuta av maten och gärna delar med sig av det göttaste …det är samma där.

Genialt. Slut med att mäta storleken på näsor och munnar. Slut med att försöka tolka tal och gester. Det är tiden i mål med måltiden som räknas.

Smaklig måltid.

### Vad jag själv är för ätartyp säger jag inte. Detta är en anständig spalt och vår kärlek fyller 50 på midsommarafton.
### Jag tuggar. Alla med löparklocka tar stundom tid.
### Äta det kan jag.

Att bita en hund

En valrörelse kom länstidningarna där jag bor överens. De skulle inte med ett ord eller en bild berätta om en miljöpartist som manifesterade regelbundet på Stora torget i Karlstad. Han for runt med en cykel som han monterat upp ett stort segel på.

Jag vet inte varför de teg, men jag tror de tyckte han var löjlig med sin miljövänliga transport och vindkraft.

Det är andra tider nu. Åren går. Nu får varje ”sverigevän” sin banderoll i tidningen när han ställer sig på gata och torg.

Normalisering vill jag inte kalla det. Inte just i det fallet. Bara normal nyhetsvärdering. Om du är beredd att bita en och annan hund är definitionen mycket enkel att utnyttja.

### En nyhet ska handla om en människa (eller en och annan gullig hund, katt eller noshörningsunge). Där har du definitionen.
### Den ska vara nära i tid, geografi och kultur.
### Den ska innehålla en konflikt och vara ovanlig. Hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är det.

Kålrötterna i slummen

Börjar precis läsa en roman om de mest illa sedda, de som kommer dragande med sina fattiga ägodelar till värsta slummen i det nya landet. Pesthålet kallar myndigheterna det.

Det är en annan tid. Här är det svenskarna som migrerat, svenskarna som folk ser ner på.

Allt de gjort är att fly från eländet därhemma. Romanen av Ola Larsmo heter Swede Hollow, för så kallas slummen de bor i. När jag ber datorn översätta namnet svarar maskinen:

Kålrot ihåliga.

Så förtrycker de din trut och din fot

Du skall icke säga ”kort”, det heter ”bild”.
Du skall icke bära foppatoffel, det är simpelt.
Du skall icke bära strumpa i sandal, aldrig uttala ”acceptera” med s, aldrig någonsin säga ”å ja ba'”.
Facebook skall du uttala ”facebuck”, som när en norsk talar engelska.

Klassamhället har många regler. De är alla noga formulerade för att lära dig var du hör hemma. Längst ner på samhällsstegen.

Asseptera dem aldrig.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Kom ihåg: Det är du som betalar fnysarnas avdrag.

Länk: Åsa Linderborg, Aftonbladet: Klassförakt, SVT!
”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de såkallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

• Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
• Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
• Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
• Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
• Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.