Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.
Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.
Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.
Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:
Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”
Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.
Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.
Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.
Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.
Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.
Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.
Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.
En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.
Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.
Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.
Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.
Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.
En kväll hamnar jag i den stora folkräkningen från år 1890, Värmlands län. Den finns gratis på nätet och jag har läst i den förr. Hur var det i min uppväxtby, 69 år innan vi kom flyttande dit?
… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.
