Historia – Sida 37 – SVENSSONS SLÄNG

Är de fascister eller bara främlingsfientliga?

Dagen före julafton gav författaren Crister Enander det bästa svaret jag vet på frågan som sysselsätter en del av mina vänner. ”Jag har en enkel lösning. Kalla SD vad f*n ni vill, bara ni inte röstar på dem.”

Svårare än så är det inte. Då behöver vi inte käfta med varandra om huruvida Jimmie Åkessons parti är fascistiskt eller inte. Stefan Löfven behöver inte kalla det nyfascistiskt.

Och dock är vi 80 personer som dyker upp på Migrationscentrum i Karlstad på tisdagskvällen. Lokalen är knökfull, Henrik Arnstad ska tala, han har skrivit boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Karlstads bokcafé, Humanisterna och Etisk pub arrangerar och Arnstad vet vad han tycker.

Fascister.
En ny sort – men fascister.

Synen på demokratin är avgörande
Innan mötet passar jag på att läsa om en debattartikel som statsvetaren och forne karlstadsbon Mats Lundström skrev för en månad sedan. Fasciststämpeln på SD är missvisande, skrev han. Här är några citat ur Mats artikel i Uppsala Nya Tidning den 17 januari:

”En central komponent i fascismen, så som begreppet vanligen förstås, är ett avståndstagande från demokrati. Det just därför termen fascism är så negativt värdeladdad.”

”Oenigheten om huruvida SD bör kallas fascistisk beror främst på en terminologisk oenighet, inte en oenighet i sak. Om man skulle beskriva SD:s ideologi utan att använda termen fascism skulle de flesta vara ganska eniga. Partiet är starkt nationalistiskt och kan i viss mening sägas sträva efter den svenska nationens pånyttfödelse. Men ingen hävdar på allvar att SD vill ersätta demokratins spelregler med diktatur.”

”Det finns ingen ’ism’ som passar perfekt för att beskriva SD:s ideologi. Men att avstå från att kalla den fascism, hindrar inte, snarare underlättar, att man tydligt kan tala om SD:s fascistiska ursprung, om deras islamofobi och om deras nationalistiska högerpopulism.”

”Avgörande är om SD bekänner sig till demokratins spelregler, vilket ingen har visat att de inte gör.”

”Men kan man vara demokrat och samtidigt vara emot invandring av nationalistiska skäl? Javisst kan man det. Demokrati är en rättsordning, inte en morallära”.

Folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse
Nu börjar mötet. 80 personer och så Henrik Arnstad. Ämnet är Fascismen 1919-2015: Från Mussolini till Sverigedemokraterna. Arnstad är inte överens om att kärnfrågan är synen på demokratin. För honom är två saker typiska för fascismen. En folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse. I modern fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt, menar han.

Föredraget är på många sätt intressant, när det gäller den historiska delen. Allt från rörelsens födelse vid torgmötet på Piazza San Sepolcro i Milano den 23 mars 1919 och till de tillfällen då fascistiska partier praktiskt taget växt som svampar ur jorden i många länder. Samtidigt. Lärorik är berättelsen om hur fascisterna till sist anpassade sig under 60-talet. Då, när de övergav ordet fascism och den biologiska rasismen.

– Nu sa man att rasen är inte hotad men det är däremot kulturen.

– Fascismen underskattas alltid, säger Henrik Arnstad. Fascister ses alltid som obildade, ofarliga, dumma. Ändå var det Adolf Hitler som bäst förstod den politiska situationen i Tyskland 1932.

Efter kafferasten blir det frågestund. Flera herrar ställer frågor. En av dem påpekar att definitionen av fascism borde utgå från demokratisynen. Henrik Arnstad håller fortfarande inte med, det är därför han kan kalla SD för fascistiskt.

Valet är ditt
Välj själv vad du vill kalla det Sverigedemokratiska partiet, fascistiskt eller ej. Jag vet vad jag tycker. Kärnfrågan är demokratin. Partiet är gräsligt nog ändå men fascistiskt är det inte. Många som kallar dem fascister gör det utifrån känslomässiga grunder, även om detta inte gäller Arnstad. Den känslosamheten är i sig ett problem, eftersom vi riskerar att slita ut ordet fascism om vi använder etiketten för lättvindigt.

Tv-serien Seinfeld hade en episod om en ”soppnazist”, det var åtminstone roligt.

Nå, vilken av de båda definitionerna du än föredrar, så fungerar Crister Enanders svar lika utmärkt. Kalla SD vad du vill bara du inte röstar på dem.

Läs mer:
Mats Lundström, UNT: Fasciststämpel på SD är missvisande
Henrik Arnstad, DN: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD

Första lovliga dagen

I dag är det fettisdagen. Första dagen det är lovligt att äta semlor. Nåde er, era tålamodsklena, hetsätande, historielösa, penningfixerade sneggelvespar om ert för tidiga bakande, säljande och ätande av dessa delikatesser har gjort att de inte går att få tag i på konditorier och bageriet i dag och fram till påsk.

Då ska jag spöka för er. Jag ska spöka för er på stränderna, jag ska spöka för er på landningsbanorna, jag ska spöka för er på fälten och gatorna, jag ska spöka för er i bergen, we shall never surrender.

Julafton är bäst den 24 december.
Fattar du?

Fattar du är svenska för capisce.
Har du förstått?

Löper bland vikingar och grekiska marmorlejon i Venedig

Springer med en vän som jag inte löpt landsväg med förut. Ska vi ta vägen från Österdeje till Hösserud? frågar han. Ett bra förslag. Det är en härligt kuperad och krokig gammal historisk vägsträcka från ostkanten av min kommun, delvis naturskön, och namnet Hösserud har jag inte hört förut.

I vår familj kallar vi den platsen julaftonsmossen, eftersom vi plockade hjortron där en gång, som inte fick ätas förrän på julafton. Hösserud? Hur fick de gårdarna sitt namn? Rud betyder röjning, precis som ryd, red, röd, råda och rödja. Men Hösse?

En släktforskningssida på nätet hänvisar till en sockenbok för Alster. Enligt den kommer Hösse av fornnordiska haus, huvudskål. Visst, gården Hösserudskullen ligger på en höjdknalle, men inte liknar den någon huvudskål. Jag tvivlar. Säker är jag inte men jag tvivlar.

Ristade sitt namn med runor
Då tror jag mer på marmorlejonen i Venedig. De blev ditfraktade från Pireus i Grekland år 1688 men är äldre än så. Någon gång på 1000-talet har en viking stått i Grekland och ristat sitt namn med runor på stenlejonet. Såhär skriver Institutet för språk- och folkminnen:

”Haursi, som uppträder på den äldsta ristningen, är troligen identiskt med ett ord med betydelsen ’bock’. Det är ett namn som är säkert känt endast från uppländska runristningar. Om namnet hade överlevt till våra dagar skulle det ha haft formen Hörse eller Hösse”.

Kan ha levt vidare
Där kom det. Mansnamnet Hösse. Nu menar jag inte att den skrivglade greklandsresenären for hem och röjde sig en gård i Alster för tusen år sedan. Jag menar bara att om förnamnet fanns på hans tid kan det ha funnits senare med.

Sådant pratar vi om, medan vi kutar uppför backar, förbi milstenar från 1700-talet och sjöutsikter från istiden. Ett rådjur har gjort spår i snön. En nötväcka sjunger. Tass tass tass viskar fyra löparskor mot den vita vägen.

Eller så har jag fel. Det har hänt den här huvudskålen förr.

Så många ord har svenskan för att kryna

Jag kan inte låta bli. Varje vinter drar jag igång min enkla undersökning av vad folk kallar det, när de gnider snö i ansiktet på en annan människa. Mula, kröna, tryna. Orden är många och det som fascinerar mig mest är att det kan skilja från stadsdel till stadsdel och by till by. Här i Värmland vet jag folk som säger kryne, kröne, mölje, bryne och några till varianter.

År 2006 undersökte radioprogrammet Språket saken i större skala. Du kan inte ana hur många olika ord lyssnarna skickade in. Klicka på länken så får du svaret.

Varför det finns så många ord för denna kryning? För att i det här fallet lever språket bara som talspråk, säger professor Lars-Gunnar Andersson. Bara som talspråk, bara i en viss miljö och utan normering.

Så bevisade de snömöljande svenskarna än en gång min uppfattning. Att dialekterna lever.

Länk: Läs vad folk säger på olika håll i landet och lyssna på programmet Språket från den 10 januari 2006

Fotnot: ordet mula kommer från romani och betyder dö, döda. En ironisk hälsning från språkhistorien, denna vinter i mitt Sverige. Vi fick deras ord. Tjej, lattjo, macka, jycke, mucka, puffra, tji och kis, svenskan har massor av sådana ord som vi fått från romerna. Kallar du hundralappen släng är det också romani.

Släng? Hmm, känns inte det bekant?

Fortsätt smälta inlandsisen

Hur kan vi på bästa sätt ta emot folk som behöver oss och som vi behöver? Den frågan borde svenska partier ha tagit itu med för 30 år sedan. Invandringen kallar vissa det, integrationen säger andra.

Jag säger välkomna, ge möjlighet.
Vårt land är stort.

Deras fel
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. ”Är du otrygg?” ropar de. ”Är du orättvist behandlad? Har du blivit av med jobbet, är din bygd nedlagd?”

Sedan ljuger de oss en månghundraårig ramsa. Lögnen handlar om syndabockar, hela folk av syndabockar. ”Allt är deras fel” ropar de och pekar finger. Det är bortåt grannbyn de pekar. Bortåt Väse. Bortåt andra sidan Kilsbergen. Bortåt Europa eller Rumänien eller vad det heter. Där borta, där bor folk som inte pratar som vi. Folk som inte ser ut som vi. Det är deras fel. Här på trakten är vi ofärgade. Varenda en här i socknen är färglös, grisskärt är ingen färg. Inte sitter vi på gatan och fryser.

”Allting är deras fel!” gapar mörkermännen. ”Allt dumt ni kan komma på och mycket mer ändå”. Folk som flydde från kriget i Jugoslavien. Folk som flydde från kriget i Irak. Folk som flyr från kriget i Syrien. Romer. Judar. Folk med z i namnet (om dom inte spelar i dansband).

Deras fel är det.
Allting är deras fel, nageltrånget också.

Arbetslösa när jobb behöver göras
I många hundra år har mörkermännen ropat. Själva var de alltid här ”först”. På varje bergsknalle, i varje dal, var de ”först” fast samerna var före. Själva har de alltid talat ”rätta ursvenskan”, fast språket ändrar sig hela tiden och en gång kom hit som anhöriginvandrare, det med.

Det finns inga syndabockar. Ramsan var lögn från början. Vi behöver ropa andra ord. Ett särskilt vackert ord kom också invandrande söderifrån. Det ordet heter solidaritet. Solidariteten behöver röster som ropar vackra ord.

Vi behöver bli klokare på att välkomna de nya hit och fort ge dem möjlighet till språk och arbete. Det är vansinne att stänga inne medmänniskor i sysslolöshet när Sverige är fullt av jobb som behöver göras. All arbetslöshet är korkad och bevisar att något är fel. Vi försörjer varandra men den ene sliter kroppen av sig på att arbeta medan den andre sliter själen av sig på att inte arbeta.

Överallt finns jobb som behöver göras.
Att se det.

Sämsta sortens klasskamp
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. De vill ställa fattig mot fattig. Fall inte i den fällan, det är den sämsta sortens klasskamp. Sparka nedåt är fegt. Gör om och gör rätt. Det finns en bättre analys.

När isen smälte kom människan hit. Hon är välkommen. Det finns massor att ta itu med. Kom så gör vi det, kom så fortsätter vi smälta inlandsisen.

Hurra!

Skönt att mitt län har två morgontidningar. Här är två glädjeämnen från i dag:
VF-ledarstick: SD:s obehagliga människosyn
VF-ledare: Ta vara på kompetensen

Mejl om att bli vuxen

Funderar på att göra om lite i trädgården när jag blir pensionär.

Vuxenvarning. Jag har skickat ett mejl till Pensionsmyndigheten.

Min kära vän har inga problem med att förstå det orange kuvertet. Inte några andra kuvert som dimper ner till mig heller, fastän jag haft fler arbetsgivare och uppdragsgivare än det finns villor på vår gata.

Så himla besvärligt är det inte. Inte sedan jag väl skaffade e-legitimation och gick in på Min pension och tittade. Men vi har ett bedrövligt pensionssystem.

Jäkla fondmicklare.

Fem pocketböcker
Visst ser vi en del roliga poster när vi klickar fram listan över pensionsinstitut. Från ett av dem kommer jag att få 253 kronor i månaden. Livslångt. Det är vad några år som journalist i Småland skrapade ihop åt mig. Heja Vaggeryd, heja Klostergatan i Jönköping, heja Esplanaden, Huskvarna. 253 kronor är inte att förakta. Det får jag fem färska pocketböcker för, om jag cyklar till stan och köper dem. Eller väldigt många cykelturer ner till vårt prima bibliotek, där läsningen är gratis. Då kan jag fika på hemvägen och ta en tur i skogen efteråt.

Fikar jag hemma blir det rena förtjänsten.

Från en annan givare får jag 517 kronor i månaden, livsvarigt. Det är för åren på Statens Räddningsverk. De pengarna ska jag köpa filmjölk för, en insats som varit livräddande förr i detta hushåll. Räcker de till müsli också och en släktforskningscirkel?

Väldigt kluven
När jag skriver detta är det 199 arbetsdagar kvar, med semestern borträknad. Säg ingenting till chefen, han kan tro att jag är trött på jobbet och det är jag inte. Tvärt om. I själva verket är jag väldigt kluven. Lever jag den 12 januari 2016 så kommer det att kännas konstigt att inte gå till jobbet. Det är en tisdag. Vi brukar jobba på tisdagarna i vår släkt.

Mina trivsamma arbetskamrater.
Mina viktiga arbetsuppgifter.
Mitt kära höj- och sänkbara ståbord.
Min trådlösa mus.

Sista kalendern
Vem ska jag sedan prata strunt med vid förmiddagsfikat? Vem ska lära mig allt roligt? Vem ska jag tvinga att lyssna till de sju anekdoterna från min levnad?

Jag fick ett vänligt svar från Pensionsmyndigheten. En trevlig kvinna där tycker absolut att jag kan sluta jobba mitt i månaden, dagen innan jag fyller 65. Om jag vill. Fast själva pensionen betalar de ut månadsvis, den delar hon inte på.

Jag har börjat på den sista arbetsalmanacka jag tänker använda i mitt drygt 40-åriga arbetsliv. De sista dagarna i januari 2016 kör jag på frihand.

Det, mina barn, kallar jag vuxenvarning.

Faxade varenda räddningskår och bad om hjälp till barnen i Rumänien

Ligger sjuk och somnar om. Det är en världslig sak, att hosta slem dör jag inte av. När jag vaknar igen läser jag ikapp några facebookinlägg. Min vän Björn fångar det jag tänkt.

”När Rumäniens diktatur föll och landet blev fritt så var vi inom fackföreningsrörelsen snabba med att starta insamlingar till Rumäniens barn. Andra insamlingsorganisationer gjorde detsamma. Svenska hedervärda medborgare stod utanför butiker och ’tiggde’ pengar till de behövande i Rumänien. Om jag inte minns fel så var det även en insamlingsgala på TV. Ingen ropade då på tiggeriförbud, det var ju inte dom som behövde pengarna som tiggde.

Nu finns det människor från Rumänien på de platser där vi stod med insamlingsbössor tidigare. Då kommer kraven på tiggeriförbud från olika håll. Vad är skillnaden? Är det att vi nu tvingas se dom behövande i ögonen?”.

Bra skrivet, Björn Samuelsson. En gång var Björn med och arrangerade studieresan till Auschwitz som jag skrivit mycket om.

Faxade hela blåljus-Värmland
Rumäniens barnhemsbarn, det gick ett program om dem på svensk tv. Programmakarna hade hittat ren misär. Efteråt var alla goda människor upprörda. Då fick några av kamraterna på SOS-centralen i Karlstad, där jag jobbade, en idé. De skulle starta en insamling till dessa barn bland blåljusfolket.

Vana som de var att få något gjort hade de snabbt fått ut fax till varenda räddningskår, bärgare, ambulansstation och vad det nu fanns för resurser i länet till människans hjälp. Ställ upp, hjälp till, gör din insats! De här barnen behöver oss.

Sedan satte de igång med att ringa.

Lika som larmnumret
– Hur mycket har ni tänkt försöka få ihop i Värmland? frågade jag en av eldsjälarna.
– 90 000, svarade hon.

Det var en lämplig summa tyckte hon, eftersom det råkade vara det svenska larmnumret då på 1980-talet.

Efter några kvällar hade vi nått målet.
Vardagssolidariteten levde och ingen människa hade försökt förbjuda oss att tigga.

100 rockriff i rad

… och där hittade jag Youtube-filmen som hjälper mig hålla ordning på gitarrhjältar jag vill lyssna på och stränggnischlare jag kan avvara. Min musikaliska fortbildning går vidare. Här är 100 av rockhistoriens gitarriff från en och samma gitarr i en enda tagning.

Gillar galenskapen. Få se nu, vem ska jag gå till originalet och lyssna mer på än jag redan gjort? Nummer 6, 11, 13, 14, 22, 24, 26, 48, vänta, byt inte så fort, jag hinner inte med.

Kul idé.
Jag vet ett riff du glömde.
Det gör alla som hör de hundra.
Inte är du den bäste gitarrist jag hört men tack för kom ihåg-listan. Nu ska jag lyssna på The Who.

YOUTUBE: 100 Riffs (A Brief History of Rock N’ Roll)

Hårdrock för mångfald

Skatorna har möte, grafiska i sin enkelhet. Dinosaurier kallar den kära vännen dem, de ser så ut när de flyger tycker vi och forskarna tror de är släkt med di gamle.

Enkelhet? Nåja. Den som har sett hur de kan ägna 45 minuter åt att villa bort en katt i trädgården kallar dem inte enkla. Fåglarnas grupparbete var perfekt, på slutet var jag helt säker på att de skrattade. Katten dröp iväg, helt uppstirrad.

Nu har de möte. Det är helgdag, snön är ett mjukt vitt täcke över Grossbolstorp och jag tänker på kärleken. En av mina favoriter har börjat blogga igen. Bodil Malmsten:

Det är väldigt glest med lyckodikter i världslitteraturen.
Lyckan skriver vitt.

Började rycka
Framför mig ligger traktens annonsblad, knappast enkelt i sin grafik. Jag blir så glad över budskapet på förstasidan. Hårdrock för mångfald, det skulle dinosaurierna ha känt till.

Det var en dag i fjol, har glömt vilken. Vi var nere i Forshaga, det pågick någon sorts dagar. Då hörde jag dem plötsligt. Några unga killar stod och spelade på torget vid vår lokala spelbod. Hårdrock så det började rycka i ben, vener och hjärnceller på den här 60-plussaren.

Inte begriper jag mig på hårdrock (fast jag har börjat gilla’t), men det här var ingen vanlig torgmusik. Spelglädje och talang begriper jag mig på. De kallar sig Wendorizer lärde jag mig efteråt.

Musik som manifestation
Nu går de vidare, de unga killarna. Jonathan Agorander, Aron Torstensson och Robin Bidgoli bestämde sig för att de ville göra något mer av sin musik. De ville bidra till acceptans och tolerans för mångkultur och mångfald, skriver de.

Just så. Vem har sagt att antirasism och mångfald måste bestå av långa teoretiska inlägg på facebook och bloggar och mer eller mindre högljudda manifestationer på gator och torg? Det kan vara en hårdrocksdag i kulturhuset i den forna bruksorten Deje också, med både inlägg och högljuddhet.

Avhoppad nazist berättar
Medan skatorna pickar solrosfrön i snön läser jag vidare om galan i Deje på lördag den 31 januari. Gratis inträde, börjar 12.00 och slutar 21.00, med pauser. Bland föredragen märks den avhoppade nazisten Peter Sundin som pratar om vägen ut, några pratar om sin skolresa till Auschwitz, andra om att komma som flykting till Forshaga och om att vara ensamkommande flyktingbarn. Allt är alkoholfritt och drogfritt och det finns möjlighet att köpa fika och mat under dagen.

Vänta, musiken för höge farao. Browsing Collection, Gonadetectomy, Insane, Serpenth och Wendorizer själva.

Musik är bäst när den vill nå’t. Det vill de här killarna. I höst och vinter har de jobbat häcken av sig för sin övertygelse.

Åk dit.

BAKGRUND: För två år sedan startade Robin Bidgoli och Aron Torstensson hårdrocksbandet Wendorizer. De är 15 år nu. Ett år senare gick Johathan Agorander med, han är 21. Killarnas engagemang för mångfald fick ett annat perspektiv då Aron och Robin fick åka på studieresa till Auschwitz med skolan via ABF. Med på resan var folk från olika föreningar, kommuner och fackförbund. Plus åtta elever från Deje, däribland Robin och Aron. De bestämde sig för att gå vidare med budskapet om mångfald och berätta vad de upplevt i Polen.

De kontaktade Studiefrämjandet där de redan kört studiecirklar med sitt band. Beslutet blev att starta föreningen Hårdrock för alla. Du hittar den på Facebook.

Under hösten har de gått föreningsutbildning och bestämt sig för att arrangera sin gala den 31 januari. Budget: 60 300 kr. Då har de ordnat bidrag från Alfa-stiftelsen, Forshaga kommun, olika privatpersoner och Studiefrämjandet. Målet är att det ska komma 100 ungdomar och att stärka mångfalden, antirasismen.

Bra jobbat.
Gillar’t.

Fyra mil på en dag och helig belöning

Belöningen vid målgång.

Fyra mil till fots på en dag, trötta ben, en och annan vätskekontroll, småprata med folk efter vägen. Medalj när du kommer fram.

Stockholmsmaran? New York City Marathon? Berlin? Nej, Köln och Santiago de Compostela. Som pilgrim fick du också medalj. Den var lika helig den.

Pilgrimens mussla
Det är i Lödöse museum jag hittar montern med de nio pilgrimsmärkena. Den gamla staden Lödöse var länge en viktig utreseort för pilgrimer på vallfärd. Totalt har de hittat 13 olika sorters märken här, var och en från sin heliga vallfartsort.

Nu tittar jag på nio stycken. Den som vandrade till Santiago de Compostela fick köpa en S:t Jacobsmussla. Den som tog sig till Köln fick köpa märket med heliga tre konungar.

Bot mot din sjukdom
Fyra mil om dagen. Allt för att du ville ta dig till en helig plats där det fanns reliker eller andra heliga föremål. Kanske hade du ett brott att sona. Kanske var du sjuk och ville bli botad. Den som hjälpte dig med mat eller husrum gjorde också en kristlig gärning. Som pilgrim var du lätt att känna igen med din hatt, din stav och din väska.

De längsta resorna till Rom eller Jerusalem kunde ta månader, ibland år. Riskabla färder med rövare och vilda djur längs vägen.

Märket blev magiskt
… och så kom du fram och kunde köpa ditt märke. Belöningen. Ibland kunde du få röra vid reliken med märket. Då blev det också magiskt och fick en helande kraft. När du kom hem hade du beviset. Du var en av deltagarna.

Det är precis som med marathonmedaljen.

– Hur lång tid tog det för dig? Jaså inte under tre månader. Hade du tränat mycket?
– Nästan ingenting.
– Köpte du nån t-tröja?
– Nej, fattar du väl. Det är bara medeltiden än.