Nu vill jag hitta vackra saker.
Nu vill jag höra göken, läsa syrenens blad och höra gärdet med pestskråp vagga där pilgrimer rastade. Nu vill jag gå i takt med vinbergssnäckan, en gång hitförd för att mätta kristna under fastan. Nu vill jag viska andlöst till lövsångaren, gasta med skatan vars ungar snart kan flyga, simma bland färska älgar, flyga fritt under himlatak med svalor och seglare.
Nu vill jag tumla med humlor.
Onsdag eftermiddag, skriver i ett förvirrat ögonblick på Facebook:
Svårt val om en timme. Fila på färsk novell eller titta på Mannen från vidderna med Alan Ladd? Han som jag hade som filmstjärna och allting 😉
Det är det bästa jag kunde ha gjort. Femton sekunder senare kommer inledningsmeningarna farande, till novellen jag gått omkring och burit på i flera dagar. Inlägget på nätet sätter äntligen fart på skrivprocessen.
Sådär.
Nu återstår bara lust och hårt arbete.
Jag bär ut datorn på altanen, tar på mig solglasögonen och sätter friskt i gång.
Livet går sin gilla gång. Nyss var vi till soptippen i Deje för allra sista gången med höstens och vårens hopsamlade överflöd från trädgårdskompost och garage. Nu läser jag i lokala annonsbladet att nya återvinningscentralen öppnar den 1 juni.
En i familjen hoppas innerligt att en slipper backa med kärra där.
Hon som kan.
### För tre år sedan upptäckte jag att vi bodde nästan granne med kornknarren. (Läs mer här).
### Förmodligen hade vi gjort det sedan 1983 när vi flyttade hit.
### Hoppas, hoppas, hoppas att han stannar kvar i området, fast det blivit sopcentral där vi hörde honom i fjol.
Nya löparlärdomar, nu från vad som i praktiken blev ett mindre träningsläger, två veckor i Playa Blanca på Lanzarote.
Löparlärdom nr 138. Vill du lära dig något om världen? Spring då ut Calle Brenas, ta höger nerför Calle Janubio och fortsätt den stora Avenida de Papagayo österut. Efter åtta och en halv minut i lugnt spanskt solskenstempo kommer du till en nerförsbacke. Där, till vänster, ligger Pablo Picasso-gatan, Calle Pablo Picasso. Stanna och begrunda det du ser. Hela nya fina gator, asfalt, elskåp, gatlyktor, flera kvarter. Det är bara det att husen som någon planerat aldrig blev av.
Fundera över vad som hände sedan Picasso målade La Guernica. Skildringen av den första terrorbombningen från flyg som kulturen känner. Efter det vann fascisterna inbördeskriget med hårdhänt hjälp av de som bombat.
Så småningom kom demokratin. Den som har sina brister men alltid är rätt, eftersom det inte finns något klokare alternativ.
Ännu några decennier senare kom de spanska konkurserna som fick nya gator att bli huslösa (och romska gästarbetare från Rumänien att tvingas söka sig norrut, arbetslösa).
Tänk på kapitalismen. Den är bra på att sälja sockervadd på Oxhälja i Filipstad men sämre på att hantera världsekonomin eller ens fastighetsplaneringen i ”det europeiska fredsprojektet”, den som annars är så bra på att bygga murar och staket.
Nu springer du vidare på den säregna ön Lanzarote, bort mot marinan. Öknen vid Papagyo-stränderna är fin. Spring där, spring ner till havet, vet ja!
Löparlärdom nr 139. Vill du springa runt en vulkan? Det är enkelt. Du ställer dig utanför entrén till hotell Caybeach Sun och väntar medan gps-klockan hittar satelliter. Sedan lufsar du lugnt iväg mot rondellen vid busstationen i Playa Blanca, tar åt höger uppför backen till macken och sedan den stora gatan västerut. Barro Pechiguera. Efter 800 meter svänger du norrut på Calle Francia, upp mot skolan.
Vid skolbussarna i första rondellen stod två poliser och vaktade trafiken för barnens skull, vid skolan väntar två poliser till. Klockan är snart nio och massor av bilar fraktar ungar, precis som i Sverige.
Du rundar skolan och alla barnen, fortsätter västerut mot vulkanens nedre nordsluttningar. Snart tar trottoaren slut men på den slitna asfaltvägen mellan det röda berget och ökenplatån är det bara enstaka sopbilar som kör förbi på väg från soptippen.
På långt håll borta vid havet ser du Atlantic Sun, det övergivna hotellet. En gång togs det över av hippies som flyttade in. Hur många decennier har det stått tomt nu, i sin ensamhet i kanten av Rubicon-öknen?
Solen stiger och kilometrarna pinnar på. Vid reningsverket svänger du söderut. Du dricker en klunk vatten från vätskebältet ibland, blöter kepa och nacke och sätter fot framför fot i lugn jämn lunk. Inte ett bekymmer i världen, inte nu. Du ser hav åt väster och hav åt söder och nu börjar bebyggelsen bli tätare igen. Vita hus, gruppvis belägna.
Efter 11,19 kilometer är du tillbaka där du startade. Bilden från längst borta i väster visar hur den spanska solen lyser över Montana Roja, vulkanen med alla de kvicka ödlorna ni såg på bergsturen i går. Du har just rundat dem alla. En tusenödlerunda.
Gôtt. Nu är det bara 299 vulkaner kvar att runda.
Lanzarote har inte fler.
1.
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.
Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.
2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.
Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.
3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.
# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.
4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.
Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.
Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.
När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.
Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.
5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.
Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.
Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.
Just så. Just så enkelt kan livet vara.
När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.
(Lanzarote, april)
Därhemma har jag en fågeldagbok som jag fått i present. Meningen är att jag ska skriva upp olika fågelobservationer jag gör år 2016.
∗ De älskade stjärtmesarna i snövädret, 7 mars.
∗ Mindre korsnäbben i en grantopp när jag var ute och filmade vårbäckar, 16 mars.
∗ Morkullan som landade strax intill mig på ett hygge i skymningen, 28 mars.
Förebådar krig
På eftermiddagen den 10 april går vi från hotell Caybeach Sun och ner mot havet. Efter ett tag når vi ett öppet område med lavagrus och enstaka gröna växter. Då kommer han flygande, han som vi bara sett på Gran Canaria tidigare. Härfågeln. Först i luften helt nära oss, sedan parkerad på hotellmuren en bit bort, därefter helt nära oss igen. Han förebådar krig och ofred, säger den kära vännen.
Jag vet.
När fågeln satt på muren spände han upp fjädrar på huvudet, som en riddare. Mina vänner från Syrien skulle sucka tungt om de hörde min stilla bön att härfågeln aldrig måtte få rätt om kriget.
Det har han haft i många år i det vackra landet de kommer ifrån. Må han alltid få fel i fortsättningen. Må både fåglar och de som flytt vara välkomna i våra trakter. Alla folks frihet, hela världens fred.
Fin är han. Fin i Värmland med härom året.
Inte vill han vara spåkarl
Låt ingen fågel med vackra fjädrar bestämma hur vi vill ha det. Freden är vackrare än alla fågelspådomar som människor hittat på. Jag vill ha en sädesärla, en sånglärka och en gök. Ge mig ett land som hållit fred i 200 år. Ge mig en värld som gör det framöver.
Låt härfågeln vara vacker bara för att han kan. Inte vill han vara spåkarl.
Ge oss alla fred, mat, lugn och fria rymder.
Håll fred.
(Lanzarote, april)
En gång kände jag en ung man som avskydde det värmländska ordet bôs. Det betyder skräp, om man översätter det, men det var dialekten i sig han ogillade. Håret krullade sig i nacken på honom var gång vi sa det. Vi provade många gånger, det fungerade hela tiden. Bôs: krull.
Den senaste tiden har jag funderat över mitt eget förhållande till bôset i världen. Inte buset alltså, utan bôset, det skräpiga, fumliga och avvikande.
Visst, jag har en pedant inom mig. På jobbet vände örat på varenda kaffekopp åt samma håll i skåpet, när diskplockningen låg på mig. Här hemma ägnar jag mången ledig stund åt att plocka och lägga rätt.
Nu är det bara så att pedanten har en kompis. Människovännen. Han som anser att humanismen börjar med uslingarna. Det är inte vår behandling av de välartade som visar vilket samhälle vi lever i. Det är hur vi behandlar de besvärliga.
Så bedömer han även folk.
En chans till
På fritiden är jag med och administrerar en facebookgrupp. Den börjar bli stor, ämnet väcker starkt engagemang och vi behöver regler ifall gruppens diskussioner ska fungera. Så fort någon vildhjärna bryter mot de enkla reglerna, gissa vem som raskt vill försvara syndaren och ge honom en chans till? Den här karln förstås.
Ibland får jag som jag vill. Vad hjälper det? Rätt ofta går det högst en dag innan bôset blir till bus och vildhjärnan vrålbryter mot våra regler igen.
Då blir pedanten i mig ilsk.
Medmänniskan i mig bara ler generat. Han lär sig aldrig.
Han vill inte lära sig.
### Pedanten: ”Bara en sån sak som att leta fram en vinterbild nu, långt in i april.”
### Pedanten: ”En bôsig bild också.”
### Medmänniskan: lägger ut bôsbilden. Stolt.
Inte kommer jag till någon himmel
Jag tror inte på någon himmel
och då finns den inte
Inte får jag tala med någon Sankte Per
Jag tror inte på någon Sankte Per
och då finns han inte
Men om han likafullt har lurat mig och finns
och tror på mig
och ställer frågan vid sin pärleport
vad jag har varit bra för i mitt liv?
Då ska jag svara:
– Vi lärde våra barn språk och skratt och solidaritet.
När kartan med sommarens fasta kontroller är skickad till tryckeriet ringer en vän från Friska Forshaga-projektet. Det har knövvlat sig med stolpjakten. Skogsbolaget avverkar för fullt.
Skymningen håller på att lägga sig över Grossbolstorp och någonstans står en tryckpress och småhoppar i väntan på min revidering. Tre kontroller behöver bytas ut, vi kan inte skicka ut en massa ovana stolpjägare på ett färskt hygge i sommar, vad blir det för orienteringspropaganda?
– Tror du att du kan hitta tre nya kontrollpunkter? säger min vän. Det ska helst vara samma kontrollbeteckningar också, så vi slipper byta texterna.
Medan skogen mörknar
Jaha du. Jag ska alltså hitta en punkthöjd och två stenar, dessutom av samma svårighetsgrad som de som går bort? Vi konfererar via telefon med samma karta framför oss. Jo, det ska väl gå.
– Jag rekar i morgon, säger jag och tittar ut. Sedan lägger jag på och ger mig ut i skogen, förstås. Vänta är inte min stil när tryckpressar står och hoppar.
Ta med pannlampan säger den kära vännen, men jag tror det ska gå fort. Det gör det för skymningen, inte för mig. Mörkare och mörkare blir skogen, till slut får jag lysa mig med lampan på mobilen. Första stenen vi tänkte fungerar inte, den syns för bra från lillstigen. De andra tre alternativen går att använda, även om de sitter tätt.
Kommer farande i huvudhöjd
Till slut får jag för mig att jag ska inspektera själva hygget. Det kan vara bra att veta hur stort det blir och hur långt norrut det når. Då har jag redan hört det speciella visslande ljudet ett tag och sett henne sträcka över mig.
Morkullan. En favorit.
Jag står på högsta punkten i det blå mörkret på hygget när hon går in för landning. Rakt mot mig och min lysande mobil styr hon, svänger till sist vänster när det bara är ett par meter kvar till mig. Landar tyst mellan granriset, nio meter bort.
Henne har jag aldrig sett landa förut. Hon är magisk redan när hon sträcker, detta var övernaturligt. Tyst och obevekligt kom hon farande i huvudhöjd, rakt mot lampan på en iPhone med nylöst kontantkort.
Tack Stora Enso, tack stolpjakten.
Detta var en fin stund.
En medmänniska jag känner på långt håll skriver inlägg på Facebook och berättar om en besvärlig reparation där hemma som hon klarat. Stolt informerar hon oss. Hon brukar göra det.
Då berättar jag om min fru. Hon vet inte att hon inte kan – och därför kan hon det mesta hon tar sig för. Bygga vedskjul, rensa avlopp, krypa under huset och byta filter till krypgrundsavfuktaren. Dessa praktiska ting som får ett hus att överleva.
En dag ringer min fru firman som levererat vårt krånglande bubbelbadkar. Det brukar vara hon som ringer de samtalen. Efter en stund har karlen i andra änden klart för sig vad felet är och hur han tror det kan lagas.
-Har du nån gubbe hemma? säger han.
-Öh… hur så? svarar hon förvånat.
-Ja… jag tänkte han var händig…
-Nej det är han inte. Men jag är.
Generat förklarar badkarsmannen hur luftpumpen ska skruvas bort och hur den nya pumpen han skickar ska anslutas. När paketet kommer löser hon det. Ingen i vår familj tycker det är konstigt.
Löjlig könsfråga
Om sådant berättar jag för medmänniskan med inlägget. Att jag bor med en person, för vilket allt är möjligt. Då svarar kvinnan föraktfullt på facebook att det är löjligt att göra könsfråga av saken. För säkerhets skull nämner hon en kroppsdel som hon har.
Könsfråga? Först blir jag bara full i skratt. Vem har talat om kön, tror du vi tänker på kvinna och man när jag spadvänder trädgårdslandet och min fru snickrar räcke till altanen? Jag beundrar ju inställningen hos praktiskt folk som törs, så enkelt är det.
Sedan blir jag förbaskad och avvännar människan. Det är lågt, jag vet, riktigt onödigt är det, men jag har svårt för härskarteknik.
