Skärmdump från www.vf.se:
Värmlands Folkblad tar ställning. Tack för det, solidariteten lever!
Människor har rätt att bli behandlade som folk när de arbetar och få lön när de ska. Människor har rätt att älska varandra, hur de än är skapta mellan benen.
De olympiska spelen har rätt att få bo på platser där mänskliga rättigheter bor.
Bästa citatet jag hittat i svenska medier i dag:
”Stora idrottsevenemang arrangeras numer tydligen företrädesvis av arbetarplågare i hel- och halvdiktaturer. Det känns bedrövligt.”
(Sven LO Johansson, krönikör i Värmlands Folkblad).
En vän till mig har startat facebookgruppen Vägra titta på OS i Sotji. När detta skrivs är de 185 medlemmar. Själv sliter jag med frågan, idrottsintresserad som jag är. Det lutar mer och mer åt att även jag stänger av tv:n och leker mina egna olympiska spel i stället, utan järnspett. Nån som ska med på lite slopstyle bortåt lekparken till?
Eller demonstrera mot hel- och halvdiktatorer.
Jag skrev ju om folk som går i skidspår i lördags. Det gjorde jag med glimten i ögat och i tron att det ändå är av oförstånd några få förstör för de många. Vi tappade faktiskt mycket skidkultur alla vintrar när ingen snö kom. Dessutom är det förvirrande för en del, med skatespåren vid våra friluftsanläggningar.
Reaktionerna blev mer omfattande än jag trodde. Hela söndagen tickade besökarna in på bloggen, fast jag inte länkat alls den dagen. Besökare som dessutom hade vänligheten att dela inlägget vidare. Vilka som gjorde det vet jag inte, men för den här lilla bloggen var de många.
Folk höll med. Andra blev trampade på tårna. Det får du räkna med när du sticker ut hakan, även om det görs med glimten i ögat.
De som framhärdar
Vad som förundrar mig är inte att folk höll med, ledsna som jag när några få förstör vad ideella krafter försöker skapa för de många. Inte heller blev jag förvånad över att andra kände sig träffade och reagerade utifrån det. Jag blev inte ens överraskad över att några på båda sidor blivit arga och skällt, där ute i spåren.
Det är inte så konstigt. Jag försvarar inte vreden och storskället från någondera hållet, men vi är bara människor allihop.
Nej, det som överraskar mig är de medmänniskor som framhärdar. De som med stort allvar förklarar att de minsann har både lagen och moralen på sin sida, när de tänker fortsätta att promenera till fots i friluftsgårdarnas skidspår.
Fast Sverige är så stort och vintern så kort.
Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.
17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.
Så jag ändrar mig.
21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.
Så de ändrar mig.
55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.
De ändrar mig.
Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.
En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.
All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.
Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?
Hur mår feminismen? Den debatten lägger jag mig inte i, är för dåligt insatt. Att kvinnor och män är lika mycket värda och ska ha samma lön för samma jobb och lika möjligheter är förstås självklart.
Fel.
Det borde vara det.
En sak förstår jag mig på. Att det då och då dyker upp folk som lyser med lånta fjädrar. Den här gången heter hon tydligen Helene Bergman, om man får tro författaren Katarina Mazetti. Bergman var med i SVT:s Debatt i torsdags kväll och presenterade sig själv som programledare från legendariska Radio Ellen. Så här skriver Katarina Mazetti om saken:
Jag blir vansinnig! Inte bara på Belinda Olssons ”feministprogram” som kommer att ge henne en massa hyllningar på Avpixlat men på en detalj som jag råkar känna till bättre än det flesta: I Debatt efteråt släpper man fram en kvinna som är ren mytoman. Hon har bland annat gått ut på Newsmill och kallat sej ”legendarisk programledare för Radio Ellen” – och sen tagit avstånd från programmet. Detta upprepade hon i debatt i går. SÅHÄR ÄR DET: Helen Bergman fick chansen att göra ett par inslag i Radio Ellens barndom på åttitalet men resultatet var så uselt att hon inte fick göra flera. Då stämde hon Sveriges radio!! ”Programledare” eller anställd har hon ALDRIG varit. Hon nämndes över huvud taget aldrig, annat med en rysning, under de åtta år jag arbetade med programmet. Hur står det till med SVT:s research? Det finns bara en ”legendarisk programledare” och det är Isa Edholm, som skapade programmet och ledde det i 25 år. Denna Bergman har t o m lagt sej till med Isas frisyr och hoppas kanske på att folk ska ta fel…
Hade någon månne gjort en dålig koll? När jag går in på Svensk Mediedatabas och söker på Radio Ellen och Helene Bergman är det inte legendariskt många träffar jag får. Klicka på länken så ser du. Byt sedan ut hennes namn mot Isa Edholm och döm själv.
Den dagen det finns lika många kvinnliga som manliga mytomaner är jämställdheten nådd. Där är vi inte än. Kanske ska vi än så länge betrakta HB som kvinnlig pionjär i grenen ljug-så-du-tror-dig-själv? Kanske blev hon ”nyttig idiot” nummer två i årets första feministdebatt? Jag tror det.
Är det supervalår så är det.
Den politiska journalistikens svar på rötmånaden.
Suck.
Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.
Jag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.
Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.
Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.
Så ser vi på platsen, den där dagen.
Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.
Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.
OK, det är nytt år. Det ligger stenciler på sängarna, men vi har tre saker att göra:
Bekämpa främlingsfientligheten.
Byta regering.
Bli av med koldioxidberoendet.
Sätt igång.
Efteråt blir det kaffe i biblioteket.
Jag brukar läsa vad som skrivs på ett par antirasistiska sidor på facebook. Ibland skriver jag något enstaka inlägg själv. Det beror på att jag tror att alla människor har samma människovärde och att det dessutom var tre kilometer tjock is här där jag bor för drygt 10 000 år sedan. Vi är alla invandrare.
Då och då dyker det upp så kallade troll i olika trådar på de här facebooksidorna. Nej, inte en inhemsk sorts fula sagovarelser som funnits här i alla tider, utan vanliga medmänniskor. Sådana som ursprungligen härstammar från Afrika precis som vi andra, och som har kommit invandrande någon gång efter inlandsisen. Nyss eller för länge sedan.
Skillnaden på internettrollen och oss andra är av tre slag:
– De tror att färgen på skinnet avgör vad du är värd.
– De tror på en eller flera myter om invandringen i Sverige.
– De älskar att söka sig till mångfaldens sidor på nätet och protestera mot just mångfalden.
Fakta om invandring och invandrare
Här är fakta för dig som vill ha argument när du ska diskutera invandringen, på internet eller i verkliga livet. Klicka på länkarna.
OECD:
Invandring en lönsam affär för skattebetalare
I Sverige har dessutom migranthushållens nettoskattebetalningar ökat under krisen medan de inföddas minskat.
Regeringskansliet:
Vanliga påståenden om invandring
De muslimska trossamfunden har cirka 110 000 medlemmar, det är bara drygt en procent av Sveriges befolkning eller ungefär lika många som antalet medlemmar i Svenska Ishockeyförbundet…
Research.nu:
Vanligaste fångnamnet i svenska fängelser
Det vanligaste namnet i svenska fängelser är Johansson. Läs hela listan, det dröjer länge innan något utländskt namn dyker upp.
Research.nu:
Vanligaste namnen i våldtäktsmål
De vanligaste förnamnen i våldtäktsmål är, i den här ordningen, Andreas, Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan och Magnus.
Bilden till höger: vanligaste våldtäktsnamnen.
Du kan göra mycket via internet. I går kväll när jag tittade var det till exempel 2 198 personer som tackat ja på facebook till att manifestera i Karlstad i dag, för mångfald och mot rasism.
Bra.
I dag var vi ännu tusen till som träffades i Museiparken och gjorde det i verkliga livet. Manifesterade.
Ännu bättre.
Lika mycket värda
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. *
Hela paletten
Tack, ni som ordnade, tack alla ni som deltog och ni på långt håll som hälsade att ni var med oss i tankarna. I dag blev Värmland en varmare, mänskligare och mer solidarisk 
plats på jordklotet. En som det krävs hela paletten för att måla.
Gôtt.
* Den kursiverade texten är från FN:s deklaration
om mänskliga rättigheter.
Först tänkte jag skriva ett långt inlägg här. Det skulle handla om att vara människa.
Om att vi alla är lika mycket värda, vad vi än har för färg på skinnet.
Om min resa till det nazistiska förintelselägret Auschwitz och hur jag stod där med tårar i ögonen inför en väska. Den var en av många hundra resväskor i en jättestor monter med väskor som de som lurats till lägret hade tagit med sig. ”Klara” stod det med vit krita på ena sidan. Något år tidigare hade min dotter Klara stått precis där med sin skolklass och tittat på precis samma väska, tänkt precis samma tanke och gråtit precis samma tårar.
Om min farmor. Hon som tänkte som Klara och jag och tog emot krigsbarn till gården vid Jakobsberg utanför Karlstad. ”Det kunde ha varit vi”.
Om det som Astrid Lindgren skriver om i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker man måste göra, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Om att jag vill lämna över Sverige och jordklotet i ett bättre skick till mina barn och barnbarn och allt annat folk.
Klockan 12 i Museiparken
Allt detta tänkte jag skriva en lång text om. Det behövs inte. Allt är så självklart eller borde vara det. Vi är lika mycket värda. Vi behövs varenda en. Mångfalden berikar, är du rädd för främlingar förminskar det både dig och samhället.
Detta skriver jag inte för att vara gullig. Att bekämpa rasismen är ingen gullegrej. Det är ett tydligt politiskt ställningstagande, där enhetsfronten är både stor och bred, det har vi sett de senaste dagarna.
Kom med du också på söndag den 29 december om du kan. Samlingen sker i Museiparken i Karlstad klockan 12.00. Kan du inte delta, så gå gärna in på facebooksidan och gilla. Här är en facebookgrupp för hela landet också, loggan ovan är den gruppens.
Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.
Martin Niemöller