Kärlek – Sida 42 – SVENSSONS SLÄNG

Rösten ropar

Arkivbild. (Foto: Han som äger stövlarna).

Helgdagsafton, regnet vräker ner. September leker november i Grossbolstorp med omnejd och jag gillar det.

Det sista skriver jag inomhus. Sedan tar jag på mig allt vad huset har av vattentät beklädnad och beger mig ut i världen i västlig riktning. Jag har hört att det ska finnas svart trumpetsvamp där.

Min inre röst har ropat det. Gån ut och gör hela världen till ett svampställe, ropade rösten. Inte bryr sig röster om lite regn, 40 millimeter på något dygn. Röster har annat att tänka på. Gån förbi stora stenen, sa rösten, följ smala stigen, korsa en ås.

Sådär som röster säger.

Jag hittade stället till slut.
Där var det ingen hemma.

När kan vi börja renoveringen?

Min socialism har bestämt sig för att låta individen vara individ, för då blir hela gruppen starkare.

Min socialism tycker om individer, särskilt sådana som ser några meter bortanför den egna näsan. Gärna kilometer eller mil.

Min socialism känner väl till att gruppen du bryr dig om kan växa fort och fint om ni bara vill. Du kan bry dig om många. En dag kan ni vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast ni är så olika. Det handlar om respekt. Låt ringen växa.

Ibland behöver de skärpa sig och det behöver du med. Ni är bara människor. Ibland går det hur lätt som helst. Respekt.

Min socialism hatar djupa klyftor och orättvisor, höga höjder gör aldrig nytta i ett land. Måste fattigdomen finnas bör den delas lika men bäst är när vi utrotar den.

Min socialism gillar tidningar, gärna ettriga redaktioner som skrattar ibland men håller koll. Radio och tv ska inte vara trötta diskjockeys och smilande fördummare. Till det behöver de vår hjälp. Ställ krav på klokhet och professionalitet. Vi har rätt att få veta hur pengarna kommer och går.

Den som är rätt vaggad, självständigt fostrad och klokt lagd efterfrågar inte dumheter på burk.

Skratta vill vi. Skratt som vet vad det vill och inte hånar andra folk. ”Hudfärgat” är ett ord som sårar, precis som de där föraktfulla på n- och z-. Såra inte. Den som tror att lika människovärde är en floskel vandrar själv omkring i världen som en ful schablon från 1933.

Människan kommer söderifrån, vi är alla afrikaner. Vi har haft inlandsis på trakten, här har alla vandrat in. En kunde göra järn, en kunde fläta näver och en bakar pizza som smälter i munnen.

Vartannat ord i vårt språk har kommit traskande. Säger du ”ärans och hjältarnas språk” så svarar jag: tyska! Alla de orden är tyska utom och-et. Vad är det för fel på det? Vi behöver ”arbete”, ”solidaritet” och ”webb”, vilken tur att de också vandrade in.

Min socialism vill ha fler lokala mjölkbönder, lokalredaktioner och lokalpolitiker. Det mår hela världen bättre av.

Min socialism vill att solen ska gå upp över en mänsklighet som trivs, på ett jordklot som inte har feber. Det är vad den vill.

När kan vi börja renoveringen?
Hur har du det vecka 42?

Finner tiden i en fyndlåda

Firar vår 30-åring. Tanken slår mig att det måste räknas som vuxenvarning för oss båda. Sjunger vaggvisan vi hittade på när hon var ett halvår. Första gången jag sjunger solo inför publik?

Tar den två gånger. Jag ska lära mig.

När tårtan bärs in har tårtfixarna hittat 3:an i en låda. Tårtljuset som vi glömde sätta dit när hon fyllde tre.

Tiden går inte.
Den ligger i en fyndlåda och väntar.

Självhjälpsförfattare är vi allihop

Det är klart det är självhjälp vi håller på med. Varför har jag inte förstått det förut?

Asch, det har jag. Jag har bara inte fattat det fullt ut.

Såhär är det. Jag brukar sluta en viss typ av Facebookinlägg med det användbara ordet ”Trivs”. Mest för att det är sant, jag mår ofta gôtt. Då citerades jag av den ene efter den andre, vilket också var trivsamt. Fast en afton i vecka 34 slog tanken mig. Tänk om facebookvännerna tror att jag vill bli optimistkonsult? En blåögd typ som går genom världen och inbillar mig att allt är bra. Allting.

Allt är inte bra. Familjen har sannerligen haft sina prövningar, även om jag inte skriver om dem här, när det är privat. Världen och svensk inrikespolitik är inte heller frisk som en nötkärna. Jag vet. Jag försöker inte lura mig själv eller andra.

När jag antydde att jag inte ville bli den där konsulten med självhjälpsböckerna kom kommentaren fort. Den roar mig. ”Jamen, självhjälpsbok! Det vore väl nåt!”,

Vad är det som driver oss?
Nu har jag gått och tänkt på saken en halv vecka. Grunnat på dagen, grubblat i natten. Vad är det som driver oss egentligen?

Jag pratar om skrivarna i världen. Du möter dem i litteraturen, du möter dem på bloggar, du ser dem varje dag på Facebook om du finns där. Kreativt folk som berättar och berättar, hela tiden knåpar de på sina inlägg och historier. Berättar om glädjen med Trädgården, Hunden, Rallysporten, De Gamla Goa Gitarrhjältarna Från 1970-talet, Naturen, Fisket, Fågelskådningen, Löpningen, Släktforskningen, Cyklingen och De Små. Eller vad det nu är som just de brinner för.

Jag själv är likadan. Orden finns där, bakom tangenterna. De bråkar och bökar och gör en skrynklig i pannan men också glad. Hör, nu ropar de och vill ut. De vill träffa folk.

Första steget mot lösningen
Det är klart att det är självhjälp vi sysslar med. Först och främst är det alltid för mig själv jag skriver. Orden pockar – men när de gör det hjälper de mig att tänka klarare. Ska du lösa ett problem är första steget alltid att formulera det.

Ja, vi har främlingsfientlighet bland folk som känner sig orättvist behandlade. Nå, så låt oss göra Sverige rättvisare igen.

Ja, klimatet är på väg åt värsta heta helvetet. Juli var varmast i världen sedan 1880. Nå, så låt oss flyga mindre och ställa bilen hemma oftare.

Ja, vi har högt blodtryck i släkten. Nå, 5:2 fungerar bevisligen och löpningen är ett nöje.

Optimist?
Det är självhjälpsberättelser vi skriver hela tiden, varenda en av oss. Bara det att vi skriver är ren och skär optimism.

Röd optimism i mitt fall.
Trivs.

Det stora europeiska missmodet

Läser en debattartikel i Värmlands Folkblad från Riksteatern Värmland. Leif Persson och Lars Håkansson skriver klokt om bildningens och kulturens betydelse som förändringskraft. En roll som förutsätter att alla har tillgång till kulturella uttryck och möten, skriver de.

Det är bra nog. Men en formulering i artikeln biter sig särskilt fast i mitt sinne. Nu breder vår tids stora folkhälsoproblem ut sig, ofta med fäste i miljonprogrammen, skriver de. Missmodet.

Naturligtvis. Precis så är det i Sverige i dag. En halvtimme innan har jag varit inne i den butik som byggts på platsen för vår forna järnvägsstation i Forshaga. Nu går inga tåg här, banan är asfalterad till motionärernas glädje och i stället för stationen fick vi en Systembutik. När jag plockar min vinbutelj hörs en man i ena kassakön ropa ut sin syn över hela butiken.

– Går en ut på gata’ så nog står dä en n-g-r där, gapar han. Å i näste hörn en kines. Dä för jävvlitt.

Ölen han köper är tysk, kläderna han bär är sydda i Sydostasien, joggingskorna i Kina och själv stammar han som vi alla från Afrika. Det är bara det att ingen har berättat det för honom.

Kroppen skakar
Jag räknar till hundra tre gånger och går inte till kassan förrän han försvunnit. Fegt av mig – men hans armar är dubbelt så muskulösa som mina kontorsarmar och hans kompis har gjort honom fly förbaskad. Efteråt sitter den främlingsfientlige på en parkbänk en bit bort och halsar sin tysköl med några vänner när jag tittar ont.

Jag borde inte ha tigit. Efteråt är jag upprörd en lång stund. Kroppen skakar som när humöret är på väg att brista. Så mycken missriktad vrede, så mycken kortsynthet. Vet du inte att det var flera kilometer inlandsis över Esplanaden i Forshaga en gång? Vet du inte att vi är invandrare allihop? Vem tror du byggde Värmland om inte västgötar, norskar, finnar, valloner och i dag holländare och folk från en rad nationer utomlands? Det är de och deras ättlingar som kommer att se till att våra barn får någon pension en gång. De också. Invandringen har alltid varit välkommen, om vi har något folkvett och någon gästfrihet i kroppen, det kallas humanism. Dessutom lönar den sig ekonomiskt. På sikt lönar sig invandringen alltid.

Som om gästfrihet mot behövande handlade om pengar, det gör den inte. Hur är det vi sjunger i barnvisan? Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig. Kom ja kom i stugan in. Räck mig handen din. Vackrare kan det inte sägas.

Gästfrihet men krav på Europa
Vi lämnar den arge på sin parkbänk nu. Problemet är att han inte är ensam om sin inskränkta fientlighet. Även om vi vet att Yougovs opinionsundersökning nyss byggde på frivilligt deltagande (suck) så är Sverigedemokraternas framgångar alarmerande.

Lösningen är inte enkel. Den stavas fortsatt gästfrihet men med krav på hela Europa att ta sitt ansvar för de som flyr från krig, fattigdom och förtryck. Den stavas krav på Rumänien och andra länder att lösa situationen för sina romer där hemma, och under tiden fortsatta tjugor i pappmuggarna från oss som vet att vi hade tiggare själva i södra Värmland för bara fem generationer sedan. Våra släktingar. Eller är det fyra generationer sedan? Jag kan i varje fall inte gå förbi den där utsatta medmänniskan tomhänt varje gång.

En annan del i lösningen handlar om att vi måste få tillbaka visionen om ett rättvist välfärdssamhälle med arbete åt alla. Uppgifterna finns ju där och behöver lösas. Nå, så sätt våra välkomna nyanlända att utföra dem tills de får de arbeten många av dem är utbildade för. Hur svårt kan det vara?

Arbete, välfärd, integration
Så måste vi tänka. Så måste våra politiker tänka. Arbete, välfärd, bättre integration. Då först löser vi det europeiska missmodet av år 2015. Lätt blir det inte. Men får jag välja mellan framtidstro, gemenskap och solidaritet – eller missmod och missriktad främlingsfientlighet – då vet i varje fall jag vad jag väljer.

Varje dag väljer jag framtiden och medmänskligheten. Dem måste vi ha förväntningar på, det blir det stora paradigmskiftet. Vi måste börja tro och hoppas igen. På vägen dit har kulturen en nyckelroll, däri har Leif Persson och Lars Håkansson alldeles rätt.

Ge den resurser till det.

En dag i livet när allt fungerar

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Min röda dröm är ömsint och grön

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, gillar folk av alla färger och brukar skratta ibland. Varenda dag vill den skratta, tre gånger minst. Min dröm är högtidstal i maj, men hellre andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst lyckats uttrycka hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

# Det är sannolikt att något osannolikt inträffar.
(Aristoteles).

Skönt att kunna handla inuti

Vi drar alltså i västerled. Skådar döda bilar i Båstnäs, ser levande norrmän köpa läsk i Töcksfors, badar spa och ser på konst, konsthantverk och renoverade gamla fordon i Arvika, åker brant och krokig väg på Glaskogen samt lyssnar till mopedburna artister i Sillerud.

Den som gör en resa har något att berätta. Här är mitt besked: Årjängs torg är nedlagt – men från rum 124 på Scandic i Arvika har du utsikt över paradiset. Kvarteret Paradiset. Vårt behov av den staden är stort. Skönt att kunna gå och handla inne i en stad, säger vi till varandra på Kyrkogatan i Arvika. Inuti, inte utanpå.

Sedan gör vi det. Handlar.
En tröja och ett block.

Inuti.
Insideraffärer.

Lyckan att få dela dagens fynd

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi då drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Välkommen, fjäddrlar!

Komposthögen, kompoströret och jag har tagit ett enhälligt beslut. Det har växt fram, men i år är det definitivt. Vi ska ha en prunkande kulle.

Kullen är för fjärilar och andra som behöver högväxta brännässlor, hundkex, hallonbuskar, vallört, vänderot, prästkragar och blåklint. Samt hon den lila, vars namn jag inte vet. Så nu har komposten fått växa igen, nästan helt igenväxt är den. Fina vita, blå och lila blommor vajar, själv är jag stolt som en …trädgårdsmästare.

Välkomna att flytta in, kära fjäddrlar!

# Hon heter förresten praktbetonika och kommer från Kaukasus, hör jag vid frukostbordet. Kan växa i full sol och djup skugga, dessutom tål hon lite torka.
# Ordet fjäddrlar är lånat av en som blev Skansenchef.
# Budleja? Fjärilsbusken? Den satte vi i en rabatt.