Där nerförsbacken slutar

Havet vid Varberg

Jaså är det här du är.

Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.

Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.

En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.

Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.

-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.

Jaså var det här de kom.

Där alla svaren fanns

Tintin i bil

En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.

Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.

Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.

Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.

År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.

Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.

Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.

Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.

Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen. 

När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.

När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.

När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.

*

Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.

Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.

### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
Tintin och hund
### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?

 

Prepper, social matbutik och flyktingstängsel

Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.

Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.

Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.

Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.

Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.

Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.

1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.

1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.

## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck. 

Bekännelse

Dubbelklick

– Hur har du’t?
– Tack bra, det gick som jag trodde. Jag blev inte hammare och spik-pensionär, jag blev en blyg dubbelklickspancho.

En vanlig enkel Enter-desperado.

# I natt, för många år sedan, brukade jag åka på det obligatoriska uppdraget för varje redaktion med självaktning den 15 februari.
# Att bevaka kommunens inlämningsställe för självdeklarationer minuterna innan 24.00.
# Sist in vann. And every digit was analog, som vi säger på Grossbolstorp.

Hur stuvar man grädde?

Jag ska bli flexibel, en bättre människa, än finns det tid. Det var i den andan jag bytte plats vid köksbordet efter 42 år. Folk i min närhet gapar fortfarande av förvåning.

I samma släng av bristande självkännedom gick jag vidare och lovade den kära vännen att bjuda henne på Nobelmiddag här hemma om aftonen den 10 december 2016. Egenhändigt lagad av en som annars bara setts steka falukorv och koka makaroner.

– En äkta Nobelmiddag?
– Absolut. Fusk finns inte på kartan. Möjligen kan det bli svårt att få tag i blommor från San Remo, det är enda undantaget.

Efter sekunder av googlande fann jag en förteckning över menyerna vid Nobelfesterna genom åren. 1954 verkar enklast. Har de tryffel på Konsum i Forshaga? Hur många kilo behövs det?

Meny: 

1954
Rökt laxöring med gräddstuvad spenat
Stekt oxfilé med kronärtskockor, tryffel och champinjoner
Päron med pistaschglass och chokladsås

Hur stuvar man grädde?

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

”Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

En skrivkarl stämplar in

Block och fyrfärgspenna

Sådär, nu har jag äntligen hur mycket som helst av det jag kämpat i 50 år för att få. Skrivtid.

Ska bara rensa arbetsrummet först.
Åka till tippen med el- och dataskrot.
Spänta stickor.
Slänga papper.
Kasta tidskrifter.
Gå med soporna.
Ta en promenad.

Fika.

Det är inte så bråttom.

 

Vårt genombrott

fotboll-sverige-danmark-1922

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

SmFDet tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Version 2

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
GöstaKlassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Billy näraMest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?