Lärdomar – Sida 44 – SVENSSONS SLÄNG

Jädra Ronaldo, detta är ditt fel

Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.

Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.

Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.

Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.

Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!

Mitt livs dyk
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.

Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.

Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.

Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.

Länk: Filmen jag härmade

Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.

Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.

Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.

En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.

Jädra Ronaldo.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Rätt i tiden

Du har legat fel i tiden alla dina dagar du, säger opponenten.

Fel i tiden? Jag? Men snälla du, jag var vietnamdemonstrant på 1960-talet, vänsterintellektuell i industrin på 1970-talet, joggare och miljöaktivist på 1980-talet, frilans med attacheväska och Altavista på 1990-talet, mellanchef med förmånsbil på 2000-talet och mångfaldsvänlig pensionär på Facebook på 2010-talet. Nu planerar jag att gå med strumpor i sandaler försommaren 2017, om jag får ha hälsan och sandalerna håller.

Kan en ligga mer rätt i tiden än så?

# Hur kan jag förklara att en text är självironi, inte satir?
## Gå till läggen. Allt finns där. Allt ovan är sant.
### Innan Altavista kom fick vi leta i länksamlingar.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vår tids problem

Jag har varit på Geijersgården och samtalat med kloka människor om tiden, den som är, den som var och den som kommer. Ju mer vi talar, desto mer inser jag att vår tids problem är den skenande fördumningen.

På Erik Gustaf Geijers tid kom filosofins och järnhanteringens nyheter direkt hit till Ransäter från kontinenten, utan att ta omvägen via Stockholm. Herrgårdarna var kulturhärdar, avkrokarna var centra.

Nu sprutar den ena usla realitysåpan efter det andra ut sin låtsasverklighet över nejden, här och i resten av landet. På Facebook stångar klokheten pannan blodig mot faktaresistensen. Den svenska skolan, där vi alla fick samma chans, bryts isär och de lönsammare delarna säljs till girigbukarna. Knäpper du på tv-nyheterna får du se den mest obildbare presidentkandidat Nordamerika skådat rapa upp sina ständigt nya oförskämdheter, pinsamheter och främlingsfientligheter.

Folk är inte dumma, folk är kloka bara de får chansen. Just nu får inte alla det, när dumheten sprutmålar världen och tar betalt för det.

Fördumning pågår.
Stäng alla dörrar och fönster.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Nu är jag trött på det flinande folkföraktet

Vi hade varit på vernissage om jag minns rätt. Var det inte makarna Broos som ställde ut, kanske Lars Lerin också? Var det inte i Gamla badhuset i Karlstad, innan det fina huset blev bostäder?

Jag hade läst en kort dikt om den färska Palmeutredningen. Den handlade om hur allt som sas i polisförhören genast hamnade i tidningen Expressen. Särskilt förhöret med Lisbeth Palme.

Det var första gången jag läste en dikt som bara fanns i en muntlig version, den var ännu inte nerskriven. Hur vågade jag, med min scenskräck och mitt närminne?

Jag minns inte att den gjorde något större intryck. Varför skulle den ha gjort det? Det var min pseudonym Viktor Root som skrivit den, kommer jag ihåg. Han skriver gärna på dialekt, eftersom han har upptäckt att värmländskan är som gjord för satir. Vårt tungomål får allt att låta så snällt. Först.

Sanningen om förhöret med Lisbeth Palme
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr varrä polisera
som köpte sej en Expressen.

(Det står illa till med världen
Förr var det poliserna
som köpte sig en Expressen.)

På den tiden trodde jag fortfarande på en kommande, stormande författarkarriär med regelbundna romaner och bred läsekrets. Hela tiden valde jag fasta jobb, åtminstone på deltid, för filmjölkens skull, men drömmen, drömmen. Så fort vi var lediga stretade vi på, Viktor Root och jag. Då och då kom en beställning på någon intressant skrivarkurs att hålla eller skrift att skriva, inte minst åt facket. Det gillade jag.

Inte kvinnornas EU
Hem från vernissagen i Karlstad fick jag lift med Gun-Britt Karlsson, ena halvan av förläggarparet bakom Heidruns förlag och bokcafé. Jag kände hennes livskamrat Bengt Berg men hade inte träffat Gun-Britt många gånger.

Där, i bilen hem till Forshaga, blev jag motståndare till svenskt EU-medlemskap. När jag klev av vid det som skulle bli busshållplatsen Sisu-gården var saken klar. Allt av feministiska skäl, fast jag inte tänkte på den termen då. Gun-Britt hade pratat med inlevelse om kvinnornas usla ställning inom unionen.

Hon hade rätt. Hon hade rätt om vad den Europeiska unionen var för projekt, över huvud taget.

Flinande folkförakt
Jag tänker ofta på den resan, när jag ser den senaste tidens reaktioner på hur britterna röstade i sin folkomröstning. Med flinande förakt uttalar sig facebookvän efter facebookvän, skribent efter skribent om resultatet, dvs Brexit. Som om de var sårade i sin självkänsla. Hånet studsar tillbaka mot dem själva, men det märker de inte.

I en helt annan debatt, om de fartblinda planerna på en storregion med Värmland, Halland och Västra Götaland, förklarar en tung s-politiker här på trakten att regionfrågan är för komplicerad för vanligt folk att rösta om.

Som om vi inte röstade om mer komplicerade frågor vid varje kommun-, landstings- och riksdagsval?

Omedvetna odemokrater
Odemokraterna formerar sig. De ser sig förstås inte som det. Likafullt är det vad de är, när de fnyser åt det brittiska nejet. Eller när de inte tror att mina grannar och jag är kloka nog att räkna ut huruvida Långflon och Laholm hör hemma i samma lilla fina tajta län.

Demokrati har med närhet att göra, fast det förstår inte odemokrater.

Det har varit så mycket hån, så mycket folkförakt. Desto mindre av respekt och eftertänksam analys. Varför ville britterna gå ur den fina föreningen om den var så fin? Varför har unionen aldrig fått något brett folkligt stöd i medlemsländerna?

Jag har inte följt den brittiska folkomröstningskampanjen närmare. Så mycket ser jag dock, som att alla på nej-sidan inte är mina vänner. Främlingsfientlighet och inskränkt nationalism får du mig aldrig med på. Det hindrar inte att jag tror att det brittiska nejet på sikt är bra för Europa. Vi är fler som borde fundera över hur Europa ska organisera sig i framtiden.

Folkligt svar på överstatligheten
Jag tycker Daniel Strand har en poäng, när han formulerar sin syn. Vänstern behöver en ny vision. Det är på Aftonbladets kultursida jag hittar hans artikel, som jag skriver ut och lägger på nattduksbordet. Sedan dess har jag läst den flera gånger och håller mer och mer med karln.

”Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktas som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner. Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.”

Vad som förenar alla dessa vänsterkommentarer, skriver Strand, är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad, med tanke på hur Brexitkampanjen såg ut, konstaterar han. Men:

”Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.”

Sämre arbetsrätt, mindre fackligt inflytande
EU är en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden, skriver han. Dess institutioner arbetar för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och tvinga på medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram. Varför skulle den unionen vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?

”Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?

Hur kan EU, där den ’fria rörlighetens’ yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?

Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen?

Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?

Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ’egentligen’ handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.”

Det motståndet går som en röd tråd genom Europeiska unionens historia, från norrmännens nej på 1970-talet, via massiva gatuprotester på 2000-talet till grekernas nej förra sommaren och nu Brexit.

Ska vi ignorera motståndet?
Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd, skriver Daniel Strand, och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Eller så kan man släppa sargen och formulera en egen vision av sitt Europa. Ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet.

”Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.”

Lösningen är inte att klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner. Lösningen är att kämpa för att skapa någonting bättre, tycker Daniel Strand.

Vilken människosynen vill vi ha?
För mig handlar det som vanligt om vilken människosyn vi väljer. Har britterna röstat nej så har de, det förtjänar inget förakt. Har Europas eliter skapat en union för storföretag och marknad men inte för kontinentens folk, då förtjänar den inte vårt stöd.

Ska det vara så svårt att skapa en egen vision utifrån folkets, både kvinnornas och männens, intressen? Demokrati är inte besvärligt, inte rättvisa, jämlikhet och jämställdhet heller.

Nu har han skrivit en dikt igen, min vän Viktor.

Sanningen om Europas herrar
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr bekämpa vänstern eliten
Nu kvaler di te elitserien själve

När nôrskera rösta nej
då jubla di
Nu håner di varenda engelsman
långt in på fotbôllsplan

Å vill ta ifrå dôm rösträtten
om di ä fattige
Särskilt om di ä fattige.

(Det står illa till med världen
Förr bekämpade vänstern eliten
Nu kvalar de till elitserien själva

När norrmännen röstade nej
då jublade de
Nu hånar de varenda engelsman
långt in på fotbollsplanen

Och vill ta ifrån dem rösträtten
om de är fattiga
Särskilt om de är fattiga.)

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Hur kul ser du ut när du har sex?

Är det ett hälsoprojekt? Gör jag det för att bli frisk?

Egentligen inte. Hälsan är inte huvudskälet till att jag springer. Sanningen är så enkel som att jag trivs med det och har betraktat mig som en springare ända sedan tolvårsåldern. Då, någon gång, började jag träna löpning och om vintrarna skidåkning.

Lokalt var jag bra en del säsonger men när reviret utvidgades åkte jag ner i resultatlistorna. Det var inte så viktigt inser jag i dag. Löpningen handlar om ett behov för mig, och det behovet är inte att döende få mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, eller hur det nu var tidningen Brand skrev 1912.

En del gillar att gå på loppis, fiska, virka, jaga eller spela boule. Jag gillar att sätta ena foten framför den andra i tillräckligt hög hastighet för att båda fötterna ibland ska lyfta från marken samtidigt.

Krångligare är det inte.

Träna den sortens distans
Det här är en blogg som bland annat handlar om detta löpande. Därför skriver jag om springning. Men jag missionerar inte. Virka du eller boulla, om det är vad som gör dig glad inuti. Jag springer.

Framför allt vill jag uppmana vissa löparvänner (och löpmotståndare) till distansering, och då menar jag inte att vi vänner ska öka träningsdosen. Jag menar som ultralöparen Rune Larsson en gång uttryckte det:

– En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.

I hans fall blir det en väldig distansering. Klokt.

Trädpiplärkan och lingonrisknastret
Visst, jag får naturupplevelser på köpet, året om. Särskilt eftersom jag vägrar springa med mänskomusik i öronen. Min musik står trädpiplärkan, morkullan, snöfraset, asfalttrippet, lingonrisknastret och grönfinken för.

Visst, jag mår för det mesta bättre, även kroppsligt. Jag tror åtminstone det, även om varje löpmotionär vet att joggningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre. Själv har jag varit skadad i tånagel, tå, ledband i fot, häl, vad, benhinna, knä, lår, ljumske, skinka, revben, rygg, hand, arm, finger, axel, ansikte, ja det är väl det jag kommer på i all hast.

Visst, jag har träffat trevligt folk, satt underliga pers, sprungit alla gator i kommunen och fort lärt känna främmande orter jag besökt.

Ändå är det inte därför, inte i första hand. Det är för att jag trivs med det. Precis nu händer det igen: det börjar vattnas i munnen när jag tänker på löpning.

Tänk på den övningen du
Bry dig aldrig om hur en löpare ser ut utanpå när han springer. Det där skämtet av Joan Rivers var bara roligt de första tre gångerna.

”Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag tänka på saken.”

Jag brukar be folk gå hem och titta hur de själva ser ut utanpå när de har sex, själva sluttampen på akten. Ginge vi efter det skulle ingen människa någonsin ha sex mer och mänskligheten skulle sitta i sin soffa framför tv:n och dö ut.

Fast det är klart. Är citatet viktigt för dig ska du köpa t-tröjan, det missunnar jag dig inte. Morkullan hälsar.

Den riskfyllda hälsokulturen
Här i huset har vi några tidskrifter som gör våra dagar livfullare och tankar spänstigare. En av dessa favoriter är Vi-tidningen. Sommarens temanummer, det årliga, handlar om hälsa. En av artiklarna är skriven av Karin Johannisson. Hon är författare och professor i idé- och lärdomshistoria med medicinhistoria som specialitet. Här är några intressanta stycken ur den:

”I en konkurrensbaserad ekonomi är individen själv ansvarig för att identifiera och gestalta de livsprojekt som gör att hon inte utestängs från samhällets gemenskaper. I den planen är hälsa ett grundkapital. Det handlar inte bara om att slippa sjukdom och lidande. Hälsa har blivit en projektionsyta för drömmar om framgång, lycka och njutning, och samtidigt ett redskap för att förverkliga dessa drömmar.

Men också detta är riskfyllt. En första risk är att blicken fastnar i yta. Individen drivs till ständig jakt på bekräftelse. I stället för att ta de stora utmaningarna som politiskt engagemang och humanitär solidaritet prioriterar hon de små och individuella, eller backar in i en självbild som evigt utsatt och sårbar.

En andra risk är att en blind hälsokultur kamouflerar en människosyn som innebär att individen ska slimmas och hälsoformas för att anpassas till en arbetsmarknad som egentligen bör anpassa sig till henne. I en global tillväxtekonomi blir hälsa – eller ohälsa – ett mått på förmåga att leverera egenskaper som effektivitet och flexibilitet och att tränga bort andra som stress, osäkerhet och oro.

Och nu som tidigare finns samma bortträngning av hälsokravets relation till kön, klass och utanförskap. Människor binds till preferenser och livsstilar som pekar ut särskilda riskgrupper: rökare, överviktiga, arbetslösa, nyanlända, ensamma. Varför, kan man provokativt fråga, skulle den som saknar delaktighet och inflytande avstå från stundens hälsofarliga njutningar? Hur ska den som är slukad av monotona arbetsuppgifter, eller står utanför arbetsmarknaden, få tillgång till evig kraft och hälsa?”

Kloka ord av Karin Johannisson. Jag tror att hon har rätt.

Därför handlar den här bloggen också om skrivande, skratt och solidaritet. Löpning är inte allt. Min löpning är inte till för ytan. Det är ju när jag springer som jag ibland tänker som djupast.

En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.

Nu vattnas det igen.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Får en bli trött på kajor?

Hur du säkert vet att du är en man på 65 år och 6 månader:
Du köper samma jeansmärke i samma storlek varje gång.

Du påpekar envist för smakråd, provrumsgrannar, expediter och förbipasserande elmontörer att: – Slita dem, det vill jag göra själv.

Du tränar framför spegeln hemma med höger tumme nonchalant instucken i fickan.

Varje gång.

Tre frågor, två svar
En fråga till Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen, Ornitologiska föreningen, Greenpeace, tv-programmet Mitt i naturen samt världens alla goda naturfotografer och -skribenter:

Får en BLI trött på kajor?

Nu vet jag varför vi har kvar vår fasta telefon.
För att hitta mobilerna.

Hur kan en se att det är en brandman som stukat sig på innebandyn?
Låghalt.

### När politiken i världen liknar anfall i oorganiserad flock glimtar fotbollen då och då till och visar politik som den borde vara.
### Nyckelord: vi.
### Det är inte flottast kostym som vinner.

Äventyr i gullfladdreland

Hur var det han skrev?

”Naturen själv är bästa blogg. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.”

Eftertänksamt formulerat. Här på trakten bloggas det på, vill jag lova. Varg har vi, rådjur som gillar rödbetsblast, översvämningsmygg i norr, hjortlusflugor som kastar vingarna, vildsvin som rotat på mitt särskilda svampställe när jag kom dit i går, fästingar i gräs och kajor på tak.

De kanske behövs allihop. De har samma rätt att fara runt här i gräset och skogsgläntorna som vi. Mot slutet av 1800-talet bredde vi människor ut oss som mest i skogslandet. Nu tar naturen landet tillbaka, fast vildgris på svampställena hade kunnat kvitta. Fästingarna kan jag också tänka mig att skicka till Skansen.

Superlim gudskelov
Häromdagen berättade jag om hur det vilda kom och åt upp vår konstgjorda fågel, stôllibrin som jag kallade den. En plast- och fjäderfågel från Kina, bra på att fladdra, köpt på Lanzarote med solmotor och allt. Läs mer.

Den kära vännen fick sätta dit en påskfjäder i stället.
Då blev det roligt: Gullfladdrefilmen.

Som tur var använde hon superlim till sin skapelse gullfladdran. Tur, för det är ett hårt liv där ute om nätterna. Plocka eller plockas. När jag vaknar nästa morgon har Det Okända Rovdjuret varit här igen. Förmodligen lika förvånad som sist, efteråt. Superlim är superlim och inte är det mycket mat på en grossbolstorpsk påskfjäder i juli, något begagnad.

Vemodigt ligger fjäder, vajer och fäste oätet i gräset, några meter från själva solenergiaggregatet. Vi får börja ta in gullfladdran på nätterna, så här kan vi inte ha det.

Naturjävel.

## Vem som skrev citatet i början?
## Asch, dä kvetter.
## Självskryt luktar jobbintervju.

När jag ljög svenska folket rätt upp i ansiktet

Sanningen står på folkets sida men jag hamnade på den andra.

Så kan det gå när en försöker skoja till det. Saken är den att vi var på Lanzarote, lavaön med det varma underredet. Där vandrade vi, tittade på folk, sprang, åkte buss, tittade på havet, badade i pool och Atlant, åt skrynklig potatis och gjorde allt möjligt annat sådant som folk gör på resor till lavaöar med golvvärme.

Nämnde jag den skrynkliga potatisen?

Sista dagen insåg den kära vännen att jag inte handlat. Jag hade inte köpt med mig något minne. Det beror på att gubben börjar bli gammal, numera betyder minnen blogginlägg, foton och ett och annat för en tid sparat minne uppe i skallen. Nya saker betyder det inte.

Nå, nåt ska du ha gubbe, tänkte den kära vännen och köpte mig en lustig pryttel som vi sett mest varenda dag på vår vandring längs södra strandpromenaden. En stôllibri som jag döpt den till, på grund av dess livliga beteende. Själv ville den helst lystra till sitt namn från hemprovinsen i Kina: Solar Flying Bird.

En enda dag
Sedan hände ingenting. Vi for hem, solbrännan bleknade och stollibrin låg ouppackad i sin låda.

En dag finner min vän den och tänker att hon ska glädja mig en gång till med solfångarfôggeln. Hon plockar upp den ur lådan, monterar den helt enligt instruktionen (please don’t press the wire), (please place it outdoors), (it can fly in the grass or above flowers). Solelementen vänder hon mot solen som skiner upp direkt.

Så vad ska en stackars stôllibri göra? Börja fara runt och fladdra som den värsta kolibri förstås. Den första på Grossbolstorp, vill jag tillägga. En hel dag får den fladdra över vår ena planteringslåda.

Den förvånade höken
På natten tar höken den. Eller möjligen räven, katten, ugglan eller skatan, vi vet inte. Spåren är mycket tydliga på en punkt, av utredningstekniska skäl kan vi inte avslöja hur: en människas verk är det inte.

Det rovdjuret måste ha blivit bra förvånat, när det glupskt svalde en konstgjord och söt liten kinesisk Solar Flying Bird från Lanzarote. Jag spanar av vår tomt en halv dag men ingen stollibri står att finna. Nog föder Gud höken, som Jan Myrdal brukar säga.

Nå, den kära vännen är en handlingskraftig vän och har jag fått en soldriven trädgårdsattraktion så har jag. Hon tar fram superlimmet och limmar dit en påskfjäder i stället. Gullfladdran är född! Glatt far den gule fladdraren runt i luftrymmet ovanför vår sallad och sprider lite juliglädje i samhällets bottenskikt. Det vill säga på vår altan.

Filmen lurar många
Numera betyder minnen foton, det nämnde jag väl i alla fall? Eller filmer, det går ju att göra rörliga stillbilder med kameran också, nu för tiden. Jag filmar vår glade fladdrare (utan att mekanismen syns) och lägger ut filmen på Instagram och Facebook tillsammans med texten: Gullfladdrorna har kommit.

Äntligen! skriver en vän. Det är snällt sagt. Andra är mer konfunderade, inser jag under dagens lopp. Sanningen står på folkets sida men jag har bedragit detta folk.

Förlåt! Det är inte ett unikt fjärilsfynd vi noterat på Grossbolstorp, sydvästra Svealand, Europa, Jordklotet, Universum. Det är en påskfjäder, en tunn vajer och en soldriven motor för 6 euro.

Men ändå.
Ho fladdrer.

Bevismaterial 1: Min unika gullfladdrefilm

I morgon: äventyret fortsätter.

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Lagen om kolbiten och gropen

Ja till asylförsämringarna.
Ja till att bygga nya kärnreaktorer.
Ja till att gräva upp brunkolet.
Vem var det som sa att miljöpartisterna var negativa?

Och miljömuppar.

En hel partiledning lider av taburettes syndrom.

### Lagen om kolbiten och gropen i marken:
### Tar du upp kolbiten trillar Gustav Fridolin dit i stället.
### Naturen avskyr tomrum.