Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.
Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.
Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.
Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.
Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.
– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.
– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.
– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.
– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.
– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.
Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.
– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.
– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.
– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.
Vill krama allihop
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.
Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.
– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.
”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.
Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.
– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.
– Di ska lär’ sig.
Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.
Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.
– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.
Sedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.
– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.
Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.
## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.
Tisdag: försöker skriva ordet ”näthatarna” på Twitter. Rättstavningsprogrammet ändrar till ”näthararna”. Bättre kan det inte sägas.
