Historia – Sida 45 – SVENSSONS SLÄNG

En ”legendar” kliver fram

Hur mår feminismen? Den debatten lägger jag mig inte i, är för dåligt insatt. Att kvinnor och män är lika mycket värda och ska ha samma lön för samma jobb och lika möjligheter är förstås självklart.

Fel.
Det borde vara det.

En sak förstår jag mig på. Att det då och då dyker upp folk som lyser med lånta fjädrar. Den här gången heter hon tydligen Helene Bergman, om man får tro författaren Katarina Mazetti. Bergman var med i SVT:s Debatt i torsdags kväll och presenterade sig själv som programledare från legendariska Radio Ellen. Så här skriver Katarina Mazetti om saken:

Jag blir vansinnig! Inte bara på Belinda Olssons ”feministprogram” som kommer att ge henne en massa hyllningar på Avpixlat men på en detalj som jag råkar känna till bättre än det flesta: I Debatt efteråt släpper man fram en kvinna som är ren mytoman. Hon har bland annat gått ut på Newsmill och kallat sej ”legendarisk programledare för Radio Ellen” – och sen tagit avstånd från programmet. Detta upprepade hon i debatt i går. SÅHÄR ÄR DET: Helen Bergman fick chansen att göra ett par inslag i Radio Ellens barndom på åttitalet men resultatet var så uselt att hon inte fick göra flera. Då stämde hon Sveriges radio!! ”Programledare” eller anställd har hon ALDRIG varit. Hon nämndes över huvud taget aldrig, annat med en rysning, under de åtta år jag arbetade med programmet. Hur står det till med SVT:s research? Det finns bara en ”legendarisk programledare” och det är Isa Edholm, som skapade programmet och ledde det i 25 år. Denna Bergman har t o m lagt sej till med Isas frisyr och hoppas kanske på att folk ska ta fel…

Hade någon månne gjort en dålig koll? När jag går in på Svensk Mediedatabas och söker på Radio Ellen och Helene Bergman är det inte legendariskt många träffar jag får. Klicka på länken så ser du. Byt sedan ut hennes namn mot Isa Edholm och döm själv.

Den dagen det finns lika många kvinnliga som manliga mytomaner är jämställdheten nådd. Där är vi inte än. Kanske ska vi än så länge betrakta HB som kvinnlig pionjär i grenen ljug-så-du-tror-dig-själv? Kanske blev hon ”nyttig idiot” nummer två i årets första feministdebatt? Jag tror det.

Är det supervalår så är det.
Den politiska journalistikens svar på rötmånaden.
Suck.

Nämen …

… hur gick detta till?

All respekt för folks tro. Men tänk om inte Vår Herre har det minsta emot preventivmedel men nekar fullständigt till att ha skapat celibatet?

Grattis, förresten. Det är gudomligt, varje barn som föds. Kul när Gud får barnbarn, det är verkligen livets efterrätt.

Vem farao var Freud?

Låt oss säga att det finns en familj jag känner väl. För länge sedan bodde den i hjärtat av Fryksdalen, mitt emot ortens pingstpastor. Han var chef över det lokala Tidningstjänst också. De kallade honom Första budet.

En dag tvättade pastorn bilen på sin garageuppfart. Då sa ena dottern i familjen jag känner väl:

– Titta! Han gör mammajobb!

Sådan är familjen jag känner. Far i huset tänker att det vore bra om det kom upp nya tapeter. Mor i huset tapetserar.

Varenda muskel minns
Och ändå, en dag finner han sig stående på en stol i bortersta rummet med en kofot i näven och musklerna fulla av minnen. Detta har han gjort förr, detta kan han. Efter 23 minuter är alla tre garderoberna rivna, varenda handgrepp satt som det skulle.

Här ser du en som gör pappajobb. Var är nu alla sanningsvittnen?

Mitt i den tanken får han se vad som dolde sig bakom de tre garderoberna. En STOR handskriven förteckning över läget i villan den 11 december 1991. I vänsterspalten en noggrann lista med alla på adressen boende människor. Det står det överst. MÄNNISKOR.

I högerspalten en likadan lista över alla djur. Panter, Trulsa, Kuttis, Herbert, Freud och Grynet.

Han som rymde?
”Freud”? Vem farao var Freud? Av vilket skäl kom den lilla familjen jag känner så väl på att döpa ett djur till just det namnet?

Ingen av människorna minns. Kan det ha varit eremitkräftan, hon som rymde?

Tredje urtidsminnet

Nu finns det förstås ett tredje tillfälle då jag känner särskild kontakt med urtidsmänniskan inom mig. Det är när jag spanar mot himlen.

Har inte människor stått i alla tider, tittat uppåt och försökt förstå? Den där gula, stora, vad är hon för sort? Den vita, nästan lika stora, varför går han upp på kvällen? Alla de små gulvita mitt i svarta natten, vem har satt dit dem? Hur kom hela himlen till? Vem tänder ljuset på morgonen? Vem släcker? Vilken roll har vi människor här nere? Varför ramlar en sten som jag kastar upp tillbaka hit ner medan himlakropparna hänger kvar? Varför är den fulle vite halv ibland? Hur vet regnet att det ska bli regn och inte snö eller hagel? Varför blir vatten som faller så fint?

Morgonhimlar, gröna, röda eller orange. Kvällshimlar, likadana. Jag känner en som samlar på dem. Undra på det. Vem får inte lust att numrera sitt livs bästa himlar och minnas.

Får inte du det?

Bloggen får storfrämmande

I dag ska bloggen bli intervjuad av en tidning. Premiär. Det vill säga, jag har blivit intervjuad ganska många gånger i olika roller, men aldrig på grund av bloggen.

Är det någon som har något bra svar så hör av er.

Solrosorna från oktober 2012 har troligen inte med saken att göra.

Lite tidigare-tiden

En gång fanns stenåldern, järnåldern, bronsåldern. Sedan tio år lever vi i LiTiTi, Lite tidigare-tiden.

Förr började julskyltningen vid skyltsöndagen, den första advent. Nu börjar den tidigare.
Förr klädde folk julgranen den 23 december. Nu klär de den tidigare.
Förr slängde folk ut julen vid Tjugonda Knut, när knutgubbarna kom. Nu slänger de den tidigare.
Förr började folk äta semlor på fettisdagen. Nu börjar de tidigare.
Midsommarafton inträffar ofta långt före Johannes Döparens dag nu för tiden.

Därför kommer jag att fylla 65 vid 63,5 års ålder. Min målgång vid nästa marathonlopp blir efter 2 timmar och 3 minuter.

Läser du inte detta förrän nu?

Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.

Mjukhetens styrka vid Flora Gladhs familjegrav

Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.

Jag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.

Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.

Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.

Så ser vi på platsen, den där dagen.

Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.

Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.

Där grusvägen var som smalast

Jag är en sådan människa som gillar Jar Jar Binks. Nyss läste jag att han är den bifigur i Star Wars som har sämst status av dem alla. Det brukar bli så.

Brandsta City Släckers –
Thorsten Flinck –
Philemon Arthur and the Dung –

Glatt går jag fram genom livet och hittar utkantsfigurerna. En gång i tiden var det utkantens folk jag cyklade hem till längs grusvägarna i södra Värmlands glesbygder för att sälja jultidningar. De bjöd på kaffe och frågade hur det var där hemma.

Jar Jar Binks har inte frågat det än, men han har samma humor som originalen i norra Väse och östra Nyed. Åtminstone har han det i de Star Wars-filmer jag har sett.

Tro inte att jag pekar ut någon av tanterna och farbröderna som bodde en bit bort. Det vill jag inte. Det går förresten inte. Där grusvägen var som smalast var varenda människa original.

Grusvägen på bilden är inte samma som i verkligheten. Vår var mycket krokigare.

Troll och invandrare

Jag brukar läsa vad som skrivs på ett par antirasistiska sidor på facebook. Ibland skriver jag något enstaka inlägg själv. Det beror på att jag tror att alla människor har samma människovärde och att det dessutom var tre kilometer tjock is här där jag bor för drygt 10 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Då och då dyker det upp så kallade troll i olika trådar på de här facebooksidorna. Nej, inte en inhemsk sorts fula sagovarelser som funnits här i alla tider, utan vanliga medmänniskor. Sådana som ursprungligen härstammar från Afrika precis som vi andra, och som har kommit invandrande någon gång efter inlandsisen. Nyss eller för länge sedan.

Skillnaden på internettrollen och oss andra är av tre slag:
– De tror att färgen på skinnet avgör vad du är värd.
– De tror på en eller flera myter om invandringen i Sverige.
– De älskar att söka sig till mångfaldens sidor på nätet och protestera mot just mångfalden.

Fakta om invandring och invandrare
Här är fakta för dig som vill ha argument när du ska diskutera invandringen, på internet eller i verkliga livet. Klicka på länkarna.

OECD:
Invandring en lönsam affär för skattebetalare
I Sverige har dessutom migranthushållens nettoskattebetalningar ökat under krisen medan de inföddas minskat.

Regeringskansliet:
Vanliga påståenden om invandring
De muslimska trossamfunden har cirka 110 000 medlemmar, det är bara drygt en procent av Sveriges befolkning eller ungefär lika många som antalet medlemmar i Svenska Ishockeyförbundet…

Research.nu:
Vanligaste fångnamnet i svenska fängelser
Det vanligaste namnet i svenska fängelser är Johansson. Läs hela listan, det dröjer länge innan något utländskt namn dyker upp.

Research.nu:
Vanligaste namnen i våldtäktsmål
De vanligaste förnamnen i våldtäktsmål är, i den här ordningen, Andreas, Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan och Magnus.

Bilden till höger: vanligaste våldtäktsnamnen.