Världen somnade om

NäthatTisdag: försöker skriva ordet ”näthatarna” på Twitter. Rättstavningsprogrammet ändrar till ”näthararna”. Bättre kan det inte sägas.

Onsdag: fortsätter städa upp på jobbet efter en kampanj med fejkinlägg som en annan hare organiserat. De fega finns överallt.

I morgon kväll: ge järnet Malena Ernman, det är inte en tillfällighet att du har över 160 000 följare på Facebook.

Från Malenas sida:
”Alan, 3 år, fick världen att vakna till. Men världen somnade om. Minst 3671 människor har drunknat i Medelhavet i år. 1200 av dom var barn. Många volontärer kämpar med att hjälpa rädda människoliv idag medan nästan hela Europa vänder sin rygg. Stöd dom via Rädda Barnen, Röda Korset, Unicef, Lighthouse Refugee Relief, Gula Båtarna och många av dom hundratals volontärer som är där och hjälper på egen hand. Vi får aldrig sluta bry oss!”

Vakna, värld. EU är en fästning, Sverige river broar. Riv murarna i stället, gör id-kontrollanterna arbetslösa. Världen behöver fler medmänniskor och färre egon.

Har ni glömt hur nyss era egna folk var på flykt?

Skymning över min by

Skärmavbild 2015-12-15 kl. 14.23.49

Funderar på att skriva ett kritiskt blogginlägg, riktat mot de styrande i min kommun som i praktiken prutat bort våra erkänt fina kammarmusikdagar, som lagt flottningsmuseet i malpåse, som vill gå med på att den historiskt intressanta och utvecklingsbara Forshaga kanal fylls igen för gott, som kraftigt minskat på förskolornas barnkulturdeltagande och som till råga på allt avskaffat våra identitetsskapande adventsljus vid infarterna.

Funderar på att skriva om kulturskymning i rubriken, fast det gör mig ont.

… men jag är ju så snäll och de är mina vänner.
… nu när det snart är jul och allting.

Kan en skriva något blygt, försiktigt, om att människan inte lever av sopstationer allena? Att det finns folk som inte tycker att en återvinningscentral är det vackraste monument människan kan bygga vid infarten till sin kommunhuvudort.

Kan en skriva det?

# Insändare i Nya Wermlands-Tidningen: Nu monteras kulturen ner
# Jag skrev den inte men instämmer.
# Här är en färsk facebookgrupp som vill bevara kanalen. Forshaga är stort nog för både fiskodling och kanal, gärna med framtida båtbussar.

Falukorv och försnillade miljarder

FalukorvJag är en enkel människa. En av favoriträtterna till vardags är stekt falukorv med potatis, ett av favoritorden stavas jämlikhet. Någon historieprofessor blev jag inte, men så mycket har jag förstått som att vi härstammar från Afrika. En gång låg vårt Forshaga under 120 meter vatten efter senaste istiden, vi har alla invandrat. Fattigdomen fördrages bäst om den delas av alla, visst, men klokast är om den steg för steg förvandlas till välfärd.

Fast då får ingen jävel komma och förstöra denna välfärd, som folk slitit i generationer med att bygga upp.

Jävlarna finns i alliansen. Jag kan på rak arm komma på 140 miljarder skäl att fnysa åt den alliansen. Då menar jag fnysa. Min blogg vill helst låta bli att sprida hat, har jag tänkt. Du får använda din fantasi själv, 140 miljarder skrapade de bort från vår välfärd. Sedan beklagar de att de drabbade blir desperata.

Fnys.
Jag har inte bett om era jobbskatteavdrag.
Jag har bett att få vara med och bygga.

Liten skit i Stockholm
Det fanns en till som var med och skrapade. Då, på 1990-talet, långt innan alliansens badtunnor var påtänkta. Ett tag ville han som skulle bli förste bespararen hellre vara en stor skit i Katrineholm, än en liten skit i Stockholm, berättade han. Sedan ändrade han sig och började peta kommunalråd i magen och glömma bort att avskaffa karensdagar.

Storleken på skiten har betydelse.
Bygg en herrgård, förlora ett val åt välfärden.
Riv det generationer har byggt.

Ord som ljuger
Jag är en enkel människa. Jag bryr mig i högsta grad om hur Forshaga, Sverige och världen ser ut. Jag vet vem välfärdens vänner är, jag vet dessutom hur lösningen ser ut, precis som alla vi enkla, okomplicerade människor vet. Problemet är att så få av oss orkar engagera oss i partipolitiken. Partipolitik år 2015 är inte en folkrörelse, det är ett tv-spel. Jag har aldrig tyckt om tv-spel.

Inte gillar jag ord som ljuger heller. ”Besparingen” brukar bli dyr för förlorarna, ”nyliberalismen” var varken ny eller liberal och ”invandringskritisk” om folk som hälsar Hitler är som att kalla asfalt för akvarell.

Falukorv, någon?

# Vi är förresten komplicerade vi med. Ja’ bare skôja.
# I förrgår kväll lovade jag den kära vännen att bjuda på Nobelmiddag nästa år, som jag lagat själv.
# Bäva månde grytorna på Grossbolstorp.

Det tredubbla vemodet

IMG_2001 (1)Då och då sätter det tredubbla vemodet in. Det kan vara när någon säger något roligt i fikarummet, när ung kollega skriver piggt svarsmejl på en fråga eller när jag tänker på all nytta vi gjort under 17 år.

Ledigheten som pensionär kommer inte att bli svår att bära. Det är att skiljas från vännerna som är värst.

Dags för fattigstugan?
Jag har alltid tyckt att det är ett tydligt mått på ett samhälle, hur det tar hand om sina uslingar. De välanpassade är väl ingen sak. Nu börjar jag inse att behandlingen av de improduktiva också säger någonting.

Gudskelov för pensionen. Förr hade en hamnat på fattigstugan eller i en friggebod hos barnen.

Hmm, friggebod.
Finns det trådlöst nätverk?

# Påminner även om det här inlägget som jag glömt.
# Begåvad karl den där, jag känner honom.
# Klicka nu då.

Fördelar & sägbarheter

Fördelen

Fördelar

Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.

Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.

Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.

Det får man säga

Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.

Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.

En viss stress får man säga i det här handlandet.

### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.

Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.

Den dumme, den kloka och den grinige

Tisdag, seminariedag i sta’n. Blir onödigt arg i själen på grund av en dum en. Han talar från en scen och säger korkade saker och de brukar inte leja dumt folk till den scenen. Efter den dumme kommer kloka, genomtänkta röster men det är den ytlige min själ muttrar åt hela eftermiddagen.

Folk som har brister i intelligensen har jag sällan några problem med. Du får ha otur när du tänker, hur ska du kunna hjälpa det? Det är när begåvade personer bär sig dumt åt jag blir störd. Malliga herrar som är för lata för att tänka efter.

Den här dagen retar mig dumheten extra mycket, jag är förvånad själv.

Dog aldrig ut
Heléne Lööw
På kvällen vänder äntligen humöret, fast ämnet är som det är. Ny arrangör, ny lokal. Heléne Lööw fyller Arenan i Karlstads bibliotekshus, ämnet är nazismen år 2000-2014 och jag skriver ner vartenda ord hon säger i mitt block. Hon börjar förresten bra mycket tidigare än år 2000. Heléne har forskat i 30 år om svenska nazister. En utdöende rörelse trodde hon i början. Nu vet hon att de aldrig dog ut 1945, de finns än och har funnits i landet hela tiden.

Hennes genomgång är lärd, saklig och osentimental.

När den ekonomiska krisen fördjupats börjar militanta nationalistiska rörelser runt om i Europa mobilisera igen. Heléne Lööw har närstuderat dessa grupperingar från vit makt-miljö, som få utomstående har inblick i. Det visar sig vara en komplex värld av ställningskrig och tillfälliga allianser. Men också med direkta konfrontationer med andra militanta grupper och med poliser, anti-fascister och det omgivande samhället.

– I början på 2000-talet försvann de nazistiska grupperna under medias radar, berättar hon. De flyttade ut ur storstäderna, med undantag av de årliga rituella samlingarna i Salem.

Det var mycket medvetet. Små orter syns inte i media. ”Det som inte sker i Stockholm finns inte” – men finns gör de.

Blågul först
Hakkorset var blågult och hängde på svenska fanor en gång. När Herman Göring kom hit och fick se det tog han symbolen med sig hem till Tyskland.

Ingen stolt historia.

# Heléne Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet.
# Hon har bland annat skrivit böckerna Hakkorset och Wasakärven, Nazismen i Sverige 200-2014 och Med sökarljuset på vitmaktrörelsen.

Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

Bild 1

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

Bild 2

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

Bild 4

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

Bild 5

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

Bild 3

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.