Vrid på vattenkranen, Kommunals medlemmar ordnar vatten.
Ta en promenad på gångvägen, Kommunals medlemmar sköter den.
Hoppa på en av bussarna till sta’n, Kommunals medlemmar sitter vid ratten.
Sjukvård, städning, räddningstjänst. Sverige skulle inte fungera en dag utan de lågavlönade, livsnödvändiga kommunalarna. Det är inte förbundets medlemmar som borde avgå i morgon dag.
Låga löner, allt stressigare jobb, delade turer… Det finns en skandal som tidningarna tiger om.
Kommunalarnas vardag.
Ibland kan det löna sig att skriva arga krönikor om dålig bussplanering. Del 5 i miniserien om jobb jag haft.
En dag ringer länstrafikbolagets chef.
– Jag ser att du är intresserad av kollektivtrafik, säger han.
Karln är en spjuver. Jag har skrivit flera kritiska krönikor i Värmlands Folkblad om trafiken, det är dem han syftar på. Nu bjuder han på lunch på Karlstads fulaste farkost, restaurangbåten Pråmen.
– Du frilansar ju, säger han.
– Mmm, på halvtid. Den andra halvan är jag anställd på Räddningsverket.
– Bra. Vi behöver en som gör vår personal- och kundtidning.
När maten är uppäten är vi överens. Jag tjänar 10 000 kronor i månaden på halvtid på verket och 18 000 på halvtid som frilans. Utifrån den totalsumman räknar vi ut min blivande frilanstimlön på Värmlandstrafik. Något år senare hör jag mutter från en mellanchef i Munkfors om att jag skulle ha ljugit om vad jag tjänade, för att få upp arvodet. Han har ringt Räddningsverket och frågat om min lön där. Den var alltså betydligt lägre än halva min inkomst 1998, men det tog han inte reda på.
Det gör ont några år, ljuger om pengar gör jag inte.
1974 kom lagen om anställningsskydd. 1999, när jag anställs på deltid efter att ha frilansat ett år, blir jag en av de första som tjatar mig till ett skriftligt anställningsbevis hos länstrafiken.
I dag är det ordning på papperen.
På teknisk framkant
Jag trivs bra från början. Att jobba för miljövänliga, kollektiva lösningar känns bra för en gammal miljöaktivist. Snart byter vi vd och visar framfötterna på en rad områden. Vi börjar svara på (nästan) alla insändare, startar forum på nätet med tusentals inlägg och svar, får automatiskt talsvar om turer och tider, mobilapp, mobilbiljett för hela länet, webbshop, piggare och piggare webbplats, snyggare och snyggare trycksaker, intranät, rejält utbyggt marknadsavdelning, stor försäljningsorganisation med ombud och automater, nytt biljettsystem, kundbrev, organiserad störningsinformation, företagsbiljett, en vaken facebooksida med ständig dialog samt twitter och instagramkonto. Många av de här grejorna är vi först med eller tvåa i landet med, bland länstrafikbolagen. Först också med alkolås på bussarna, först med gratis internet ombord, ensamma om att anställa doktorander. En av forskarna ser till att vi blir miljö- och kvalitetscertifierade.
Efter hand har nye chefen bett mig jobba fler timmar än de 17 i veckan jag anställdes för. Det ökar lite i taget, till sist frågar han om heltid, fast jag fortfarande tror på en författarkarriär. Det har blivit några böcker och i min dator ligger romanuppslaget och väntar på att bli färdigskrivet.
– Ja, men bara om jag får en tjänstledig månad om året för att skriva. Utan lön förstås.
– Absolut, säger chefen till min förvåning. Sedan erbjuder han mig att bli informationschef.
På 1980-talet hade vi det knapert i familjen och visste alltid på öret hur mycket pengar vi hade. Nu erbjuder han mig en någorlunda välbetald mellanchefslön. Jag vet vad jag vill göra som chef och tackar ja.
Ber att få sluta
Det händer mycket de här åren, många av de förändringar jag nyss räknade upp. Informationsavdelningen växer och vi lovar varandra att bli den bästa enheten på företaget. Det blir vi, om jag själv får sätta betyget i efterhand.
Efter fem och ett halvt år i ledningen ber jag att få sluta som chef. Jag vill gå ner på 100 procent, som jag säger till vd, och bli webbredaktör och pressansvarig. Dessutom har jag sett vem av informatörerna som både kan och förhoppningsvis vill ersätta mig.
Så blir det. Våren 2011 efterträder David mig, avdelningen döps om till just marknadsavdelning och så småningom får han det tvivelaktiga nöjet att basa över sin forne chef. Det går bra, säger vi båda vid medarbetarsamtalen.
Jag har fortfarande kvar mejlen med beröm från marknadschefen och vd. Hoppas jag var lika frikostig med berömmet när jag var chef.
Landets nöjdaste och ändå blåser det
Resenärerna i Värmlands län är landets nöjdaste, när detta skrivs. Det finns det siffror på. Månad efter månad ligger vi i topp i branschens gemensamma oberoende intervjuundersökning. Även om du bara räknar företaget Värmlandstrafik som sådant, inte den andra stora och duktiga aktören i länet, Karlstadsbuss, så ligger vi högt. Då är ändå jämförelsen orättvis, eftersom nästan ingen har samma lösning som den i Värmland, där residensstaden kör tätortstrafiken i egen regi. Det är nästan bara vi som inte får räkna med största tätortstrafiken, länets motor.
Värmlands län ligger i topp – men samtidigt är företaget Värmlandstrafik ofta i blåsväder på insändarsidorna och i sociala medier. Hur förklarar jag den dubbelheten?
En förklaring är att de flesta som verkligen pendlar med kollektivtrafiken är nöjda. Det är ett fåtal missnöjda som skriver, några av dem inte ens regelbundna resenärer. För några dagar sedan upptäckte jag till och med en kristinehamnare som satt i system att skriva och klaga på oss under olika signaturer. Skitstövlar finns det alltid, pricken över i:et var när han låtsades vara vår vd i ett hånfullt och kränkande foruminlägg och sedan svarade indignerat själv på detta fejkinlägg.
En annan förklaring kan vara att vi då och då lyckas skapa oro i opinionen, men att detta ändå till sist inte påverkar helhetsbetyget hos de som verkligen åker med våra bussar och tåg.
Det är populärt att kritisera kollektivtrafiken i dessa tider. SJ och de som sköter järnvägarna i landet har sett till att den kritiken alltför ofta är befogad. När väl hatobjektet är utsett så smittar det. Sedan hjälper det inte, om det är tjuvar som stulit kopparkabeln till signalsystemet eller staten som glömt underhålla järnvägarna. Tågbolagen får ändå skulden för de inställda turerna.
I egoismens tidevarv är det populärt även bland kollektivister att klaga på tågen. Han som (senast) räddade Fryksdalsbanan kommer aldrig att få ett erkännande för det.
Kritisk solidaritet
Jag visslade när jag gick till jobbet och jag visslade när jag gick hem, sa jag till arbetskamraterna när jag slutade. Det är sant. Jag är stolt över att ha jobbat med kollektiva och miljövänliga lösningar som bussen och tåget.
Rädda skogen, våra barns miljö! ropade vi i talkörerna för 37 år sedan. I dag vet vi bättre än någonsin att det handlar om hela klotet, inte bara den älskade skogen. Ska våra barnbarn och deras barnbarn ha ett jordklot och en välfärd att vårda, då krävs det krafttag med klimatfrågorna. Nu. Helst nyss. Åk alltså kollektivt.
Om jag är kritisk mot något i firman? Klart jag är. Jag brukar skoja och påstå att varje möte med företagsledningen blev en halvtimme kortare, när jag slutade i ledningen. Det förstår du väl att vi diskuterade olika beslut om biljettpriser och annat, det fattar du väl att jag ibland hade avvikande mening. Det vet alla som känner mig, jag är skapt sådan. Men mitt i mothugget var det alltid högt i tak och mina synpunkter byggde alltid på kritisk solidaritet. Resenärsperspektiv och kritisk solidaritet.
Om du tror att jag tänker avslöja här på vilka – få – punkter jag var kritisk, så tror du fel. Jag tycker inte om när folk talar illa om sitt ex.
### Jag älskade mitt jobb på Värmlandstrafik.
### Älskade arbetskamraternas yrkesstolthet, alla som slet så hårt för att hjälpa våra resenärer.
### Det slitet har jag många gånger önskat att värmlänningarna hade fått se i direktsändning.
Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 – En skrivkarl stämplar ut, del 4 –
Den där stunden om söndagsmorgonen när du vaknar och tänker att: ”Gôtt å få ligga och dra sig men synd att det är måndag i morgon”.
Den där stunden en sekund senare när du inser att: ”Vänta, hallå, det finns inga måndagar mer”.
Dagledig. Detta poetiska ord. En minut levde jag så, det var 60 fina sekunder. Numera fyller jag mina dagar med Viktiga Sysselsättningar. Först var det kladdarna, sladdarna och laddarna, sedan diskettdrivorna och CD-romskivorna. När det var klart gick jag över till min nya uppfinning. En robotsnöslunga, modell mini, stor som en skata första vintern.
Jag ser redan framför mig hur hon muntert kanar omkring planlöst hit och dit på tomten och garageuppfarten och sprutar snö åt alla håll.
Då blir det roligt.
1. Ska du kommunicera med en människa bör du utgå från den personens medvetande och fånga henne eller honom där. Försök skapa igenkänning, då blir mottagaren trygg och beredd att följa dig en stund.
2. Kan du sedan använda humor är det riktigt bra. Under de sekunder du får en människa att skratta är hon vidöppen och mer mottaglig för det du vill ha sagt.
3. Till slut drämmer du till med det finurligaste som finns, för att få folk att minnas. En åfanism. Å fan, är det så det är? Varje tidning, inslag eller längre berättelse bör innehålla en rejäl förvåning.
Empati, humor, förvåning. Svårare är det inte. Detta ägnar vissa vuxna hela liv åt att försöka glömma. Här på trakten kallar vi dem tölsvaddar.
## Skrev på Facebook vad jag insåg när jag tänkte ut skrivteorin.
## Att det är precis samma med vissa bra presenter. De förenar inlevelse, humor och förvåning.
## Därför bär jag numera halssmycke, ett värmlandssmycke skapat av Anneli Raninen Lundberg. En empatisk present som förvånade med att berätta något nytt om mig själv. Klicka här och läs mer om smycket. Arbete, litteratur, Klarälv och en preck i himmel, stor som en kôlbôtten. Jag älskar’t.
Ordförklaringar: Tölsvadd – värmländska för tjatig person, även humorlös typ som inte lyssnar lyhört. Preck – prick. Kôlbôtten – kolbotten.
Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.
Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.
Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).
En fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.
Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?
Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?
Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.
På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.
På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.
Det trodde alla chefer i hela världen.
Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).
Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.
Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.
Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.
Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.
Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.
Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.
Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.
Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.
2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.
I dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.
De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.
### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 –
Här är andra delen i min snabba återblick på arbetena jag haft. Nu: journalist. Det var ju det jag hade tänkt mig hela tiden.
Tredje terminen på Journalisthögskolan var praktiktermin. Värmlands Folkblad, dit jag ville, tog inte emot några praktikanter det året. I stället erbjöds jag Nya Wermlands-Tidningen. Nej tack, den är en symbol för allt jag är emot, sa jag, gammal vietnamdemonstrant som jag var. De ledarkommentarerna glömmer en inte.
– Kan du inte tänka dig att jobba på någon högertidning alls? undrade lärarna.
– Jodå. 80 procent av dagspressen i Sverige är borgerlig, så va’ ska en göra. Men inte den draken.
Motvilligt satte jag mig på tåget till Jönköping och Smålands Folkblad, dit man skickade mig. Vad hundan ska jag i Jönköping att göra? Det blev en nyttig skola. Vi var ett ungt gäng och jag behövdes och fick jobba hårt från första veckan. Katter i träd, kristna radiopirater på Nyhemsveckan, massor av reportage. Många av kollegerna var synnerligen begåvade, jag sög i mig lärdomen som en svamp.
– Prata inte Svensson, skriv nu.
– Försök höja texten en abstraktionsgrad. Ta gärna med lite fakta nån gång, inte bara miljö.
– Personifiera!
– Du behöver inte skriva nåt matchreferat, P-O ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Det är redan klart.
Den gången var det också ont om journalistjobb. Jag hade sommarvickat på Värmlands Folkblad och ville dit, men där fanns inget ledigt arbete. Då erbjöds jag att fortsätta på Smålands Folkblad direkt, ett fast jobb som lokalredaktör i Vaggeryd.
– Hoppa av journalisthögskolan?
– Ja, det är det fler här på redaktionen som har gjort. Sista terminen kan du alltid gå någon annan gång om du vill ha ut din examen. Vill du ha jobbet?
Det ville jag. For till uppropet på skolan, ropade nej och bjöd hem Janne Josefsson, Per Yng och de andra klasskamraterna på avskedsfest med kycklingsallad med skruvmakaroner. Den heter fortfarande Janne Josefsson-sallad i vår familj, eftersom Janne gillade den så väldigt.
Månadslön september 1975: 3 914 kronor.
I Vaggeryd blev det rivstart, mycket tack vare goda tips från hemmaredaktionen. I början gjorde jag en sida om dagen och då pratar vi fullformat, inte tabloid. Varje gång jag hör någon klaga på det nya ordet hen tänker jag på den gamle mannen som hälsade mig välkommen.
– Ä I vaggery’boe? undrade han. Är I vaggerydsbo?
Där levde 1600-talsordet I fortfarande kvar. För den förträfflige karln var inte ni-reformen genomförd.
Journalistkarriären fortsatte. Lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne. Halvtid, ville bli författare. Grävde fram konkurshotade Vänerskogs rekonstruktionsplan, intervjuade en granbarkborre. En skogvaktare jag kände bar den artikeln med sig i flera år tills den var utsliten och han bad om en ny. Detta var år då vi alltid visste på öret hur mycket pengar vi hade i familjen. I vårt vardagsrum bildades Sunne Miljögrupp, i diverse lokaler pluggades kärnkraftsfakta, vi demonstrerade mot besprutningar av skog och Fryksdalsbana och mot det blivande Kymmenkraftverket.
Därefter heltidsjobb som reporter på NWT i Karlstad (flina inte!), jag for mest omkring och gjorde klacksparksreportage med fotografen Christer Höglund. Sprang genom Värmland från Långflon via Röjdåfors till Stora torget i Karlstad, paddlade under Tingvallagymnasiet.
Tröttnade på avundsjukan och skitpratet, fick jobb på lilla Värmlandsbygden, också i Karlstad. Eget rum och 9-17 med en timmes lunch. Kom att sitta och redigera texter mest, gjorde jobb på Värmlands första tama älg, en av bilderna kom på DN:s förstasida.
Ett av de sista åren kom den forne gamle ombudsmannen och före detta chefredaktören för tidningen in på mitt rum, tog mig länge i hand och såg mig i ögonen:
– Jag har pratat med Leif på sätteriet i Säffle. Du har räddat den här tidningen, sa han. Det ska du ha tack för. Om inte du hade varit så hade vi inte haft någon tidning nu.
Goda ord att höra från två som jag kände respekt för. Lite senare frågade en av styrelseledamöterna om jag inte ville bli chefredaktör för VB. Nja, det är det där med politiken, chefredaktören ska skriva ledare, men tack ändå. VB är ändå mitt farsarv, pappa var en gång prenumerationsombud hemma i byn.
Den nye chefredaktören gav mig småningom tjänstledigt på halvtid, jag skrev krönikor och recenserade böcker mest och gjorde lätta sidan. Min pseudonym Viktor Root föddes, när det såg för enahanda ut med Svensson under såväl skämtteckningar som dagsverser och kåserier.
Viktor skrev den här dikten bland annat, om den omdebatterade blivande flygplatsen utanför Karlstad:
Sanningen ôm Mellerudstorp
I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?
II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?
För å inte stelne te.
### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 –
Okej, Svensson. Detta är din nya chef som talar. Du ska inte tro att du är ledig.
Visst, från och med i dag är du pensionär på heltid, det är sant, men ledig står det inget i papperen om. Fick du inte listan, har inte distributionen fungerat?
Du ska gå upp i tid som vanligt.
Du ska gå utomhus varje dag, springa, promenera, cykla, klyva ved, gå i skogen eller jobba i trädgården.
Du ska skotta snö eller klippa gräsmattan.
Du ska mata fåglarna på vintern.
Du ska lära dig ett nytt fågelläte i månaden.
Du ska fotografera.
Du ska handla.
Du ska städa om det behövs.
Du ska laga mat.
Du ska läsa tidningar, tidskrifter och böcker. Minst en klassiker i månaden.
Du ska låna på biblioteket.
Du ska ta itu med släktforskningen igen.
Du ska hämta posten.
Du ska skriva. Blogg, Facebook eller refuserade romaner, det är inte så noga, men skriva ska du. Du har nåt du vill ha sagt.
Du ska resonera med 16-månaders, åttaåringar med flera och en och annan 30-plussare. Kanske hälsa på till och med.
Du ska …
Hinner inte
Vi slutar där, du kan läsa resten själv på listan, jag budar över den. Detta är din nya chef som talar. Du själv. Det finns inget sådant som fri tid. Inte om pensionären själv får bestämma. Arbetsköparna i världen kan slänga sig i väggen, du har inte tid.
Grattis förresten.
Gå upp nu.
### Ordet pension är franska och kommer av latinets pensio, utbetalning och pendo, hänga på vågen, väga upp, betala.
### 1946 antogs lagen om folkpension och två år senare trädde den i kraft.
### Då slutade ålderspensionärerna vara en huvudgrupp i fattigvården. Det tackar vi särskilt för. Kan jag inte få dra mig liiite, första dan?
Klockan 15.30 i dag nådde jag level 4. Det är personligt rekord.
Tjohoo!
### Level: nivå, exempelvis i dataspel.
### Levla: verb för att nå en ny, högre nivå.
### Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hur får en de där rabatterna?
Hela livet har jag kämpat med språket. Det finns inga gratisluncher, inga lätta texter och tal heller. Inte för mig.
Då är det annorlunda för en femåring jag känner. En eftermiddag i mellandagarna läser jag högt för honom, för det gillar vi. Halvan och den nya polisbilen. Jag har inte rakat mig på några dagar och det noterar han. Efter lite funderande berättar gossen varför morfar har skägg men inte han.
– För jag är något yngre.
Det är en glädje för en enkel provokatör att ha kloka läsare som tänker i två led.
Här fotograferar jag på rent jäkelskap en blå och en skär kaffekopp och tror att nu blir det liv. Detta blir kul. Beröm från patriarkerna i livet, kritik från de som ser på världen som jag. ”Sitter du så fast i könsrollsklichéerna att du håller dig med blå kopp?”.
Kloka läsare har jag. De tänker att ”nu försökte han lura oss igen men den lätte gick vi inte på, bilden är säkert arrangerad och hur vet vi förresten vem som sitter på rosa sidan?”.
En glädje är det.
*
Vi har flera färger på kopparna i vårt köksskåp här hemma, de flesta är gula men vi har aldrig dukat blått åt mig och rosa åt henne. Det kommer inte att ske.
När vi är särskilt kära får den som ska belönas finkoppen med blommor på. Då är det roligt.
# Patriarkat: system där makten i hushåll och samhälle finns hos de äldre männen.
# Könsrollsfärgernas historia: Manlig nyans blev kvinnlig.
# Ligger skulden hos första världskrigets blå uniformer?
