Lärdomar – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Du är för sent ute min vän

Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.

Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.

AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.

Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.

Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.

”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.

Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.

Från prompt till hallucination
Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:

Generativ AI: AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på.  
Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg.  
Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen.
Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor.
Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.

Skada eller nytta?
Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.

Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.

D-e-t tvivlade jag på i det längsta.

Liten lärobok i att göra ful-slut

I Karlstad har företaget Biltema skrivit en lärobok i hur man inte ska bete sig i ett förhållande:

Kapitel 1. Hur man gör slut per mobil.
Kapitel 2. Hur man väljer fel tidpunkt.
Kapitel 3. Hur man kastar alla gamla fina minnen.
Kapitel 4. Hur man vägrar prata om saken.
Kapitel 5. Hur man funderar på att föreslå ett deltidsförhållande framöver. Vissa timmar.

### Biltema.
### Fultema.
### ”Vi har lösningen”.

Den traditionella minneslistan

Jag är en blyg liten viol. Därför lägger jag bara ut tre länkar när det nu är dags att minnas några valda inlägg på bloggen 2025.
Klicka på länken.

Först här:

Skamligt
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Sedan här:

Se där en 50-årspresent. Hurra!
Gissa vem som frontar Forshaga-delen…

Samt här:

Då blir det roligt
När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.

Men håll ut. Året är inte slut än.
Det kan rinna till igen.

### Vill du absolut läsa en favorit till i repris?
### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget):
### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.

God Jul, medmänniskor.
Det har vänt nu, har jag sagt det?

Har alla sagt det?!

Bilden ovan: En tidigare version av mig.
Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne.
Millmarkôrn.

Från Jesus till ålar, hårdrockare, arvikingar, vildsinta ekonomer samt en sandvarg

Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.

Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.

I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.

Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.

Men nu är jag klar. Tack, alla.

Bäst, näst och tredj’
Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.

Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.

Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.

Nej fyra.

Den berättar
Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.

Om er själva, nämligen.
Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.

### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”.
### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare.
### Undrar hur mycket som var sant.

Trivs.

LÄSTA LISTAN
– Boktips från alla som kom på kalaset

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Bibeln
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor
Mötley Crüe: The Dirt

En kommentar till om ambulansmordet

Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.

Lösningen?

1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.

2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.

Det är långt från Klarälvsdeltat till Tornedalen.

Länk: ”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”

”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”

Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.

– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända.
– Vadå?
– Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta.
– Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer.
– SOS-operatörer.
– Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information.
– Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta?
– Värmland och Åmål menar du.
– Ja.

Fick skriva varsin lista för hand
Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …

– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.

– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.

– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.

– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.

– Det är sant.

– Sån information hade ni.
– Nåja, verkligen inte jämt.
– Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna …
– … någorlunda.

Kunde vi ha berättat?
Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.

– Det är sant.

– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.

Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?

Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.

### Länk: SVT: 26-åring döms till 18 års fängelse för mordet på Helena

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Dyra ord

När jag fyllde 70 önskade jag mig inte saker.
Vi har redan saker.
Jag bad om lästips.

På en lapp stod det Freakonomics. Boken är amerikansk men på svenska. Där, på sidan 76, lär jag mig vad amerikanska fastighetsmäklares ord betyder.

”Fantastiskt” och ”charmigt” är mäklarkod för hus som inte har mycket som är värt att beskriva. ”Rymligt” betyder fallfärdig eller opraktisk. ”Fint område” berättar att de andra husen i närheten visserligen är trevliga. ”Väl underhållet” är kod för:

– Bjud lågt!

Men det är Amerika det. Så har vi ju det inte i Sverige. Eller vad säger ni, ord? ”Citypuls”, ”sjöglimt”, ”oslipad diamant”, ”pittoresk” och ni andra. För att inte tala om ”Ett unikt tillfälle att skapa sitt drömhem”, gamla fina ”Renoveringsbehov” och ”Något för den händige”.

Ni är dyra ni.
Budgivning pågår.

Mellansvenska Bastu-Akademien

Vi har börjat träna i badhus. Det känns både nyttigt och skönt. Dessutom försöker de främmande medbadarna kompetensutveckla mig.

I BUBBELPOOLEN, UTOMHUS:
(Hela tiden):
– Nu vet jag hur en potatis känner sig.

I BASTUN:
(November):
– I dag har det varit en fin vinterdag.
– Har det?
– Ja. Nie plusgrader å barmark.
– ?

– Sverige har bare haft en fotbôllspelere. Zlatan.

– Jag vet ett ställe i stan där di lindar motorer.

En verbal skara tillfälliga samtalspartners
Hela tiden lär jag mig något nytt av att lyssna på de verbala kompetensutvecklarna.

(Om USA:s högsta höns):
– Jag köper aldrig mer en trampbil.
– ?
– Å inte kan man bära strumpbyxor.

(Om forna A-pressen):
– Minns du han som la ner alla dessa socialdemokratiska morgontidningar? Va hette han nu?
– Jo du, den glömmer vi inte. Det var efter det jag vägrade åka båt en hel sommar.
– Just det, Båth hette han.
– Han köpte tidningen Skärgården sen. Privat. Det gick lika illa.
– Visste du inte det? Det är rodret som ska sitta på båten. Inte tvärt om.

(Om Black Week):
– Erbjudande på engelska heter offer. Det säger ju allt.
– Å black på värmländska betyder pank.

I BUBBELPOOLEN, UTOMHUS
– Nu vet jag hur en potatis känner sig.

Min älskade lelle snutte

Jag sitter med vänner och talar om fördelarna med ny teknik. Bilen som bländar av själv och bromsar in när jag kommer för nära omvärlden. Mobilen som talar om för min fru var jag sitter och pustar i skogen under förmiddagsrundan. Facebook som ger mig kontakt med forna skolkamrater och främmat fôlk.

Snart kommer vi in på AI. Även den tekniken har sina möjligheter. Vi talar om dem med. Särskilt jag. De andra tycker nog att jag låter nyfrälst är jag rädd.

Då slår Makterna till. När vi skiljs åt får jag av misstag fel tygkasse med mig hem. Inte den med min mobil i.

– Vänta bara, du!
Det är söndag kväll, klockan är snart sex och jag tänker att va’ hundan. Lite mobilfasta ska väl en gammal murvel tåla. Vi som var så emot både elektriska skrivmaskiner, datamaskiner och sån där desktop publishing di kallar. Vi ska väl klara en skvätt abstinens från en bärbar liten sketen maskin som tror att han är smart.

– Smart. Du ska få för smart … viskar mobilen långt där borta, 18 kilometer hemifrån, fågelvägen.
Jag tror åtminstone att det är det han viskar.
– Vänta får du se, människobarn, fortsätter han. Detta blir inte så lätt som du tror.

He he he.

Ingen barnlek för en missbrukare
Min enkla bärbara lilla manick med multipla färdigheter har förstås rätt. 18 timmars mobilfasta är ingen barnlek för en inbiten exmurvel med skrivklåda, långvarigt googelmissbruk, Sudoku-sinne, SMS- & messenger-faiblesse, elbilsappanvändarvana, klockkollartics, OneNote-beroende, extremt kartnörderi, nyhetsmani, surfmani, lustigfilmpånätetkollar-mani, SMHI-mani, Facebook-mani, SVT-play-mani, allmän klickmani samt – mani.

Först ska jag kolla tv-programmet på TV.nu. Nej visst nej.
Sen ska jag kolla vädret. Aj då.
Sedan mejlen. Hmmm…

Dagens blogginlägg på sven-ove.nu, var inte det ganska piggt? Lång men pigg text. Fick den många besök tro? Nej visst ja, det kan jag inte se, nej.
– Vi ska ju till stan i morrn. Jag ställer mobilen på ringning så vi kommer upp i tid.
– Gör du?
Så där fortsätter den sedan, min långa vandring i mobilskuggans dal. Sista nyhetskollen innan jag släcker ljuset: spricker. Klockkollen när jag vaknar på småtimmarna: spricker. Temperaturtitten när jag vaknar och har försovit mig: inställd.

Allt möjligt är inställt.

Detta är mycket nyttigt för den här kroppen. Men jädrar vad det rycker i högra handens fingrar, stup i kvarten.
Dom vill peta och perka och picka.

Kamrat B:s förutsägelse
En gång för många år sedan hade min arbetskamrat B på Räddningsverket varit i Amerika och besökt en större datormässa där. Han kom hem med en handdator i näven. En klok sak som fungerade både som personsökare och skrivenhet. Tangentbord ingick och du kunde även mejla och surfa med denna behändiga lilla device. Blackberry, hette den inte Blackberry?

– En sån här kommer vi alla att bära, sa B och höll upp sin nyköpta magiska tingest från norra Amerika. Den kan så mycket så vi kommer snart att bli beroende, varenda en.

Strax därpå kom den smarta mobilen som kunde ännu mer. Men i princip hade B rätt i sin profetia. Det skulle komma ett hjälpmedel som skulle förändra vårt sätt att leva. Inte minst gamla före detta teknikfientliga exmurvlars sätt att leva.

Får lust att krama den lille
Efter 18 timmars mobilfasta tar jag med darrande händer emot min älskade ”snuttefilt” igen. Jag kan ju inte stå och krama och pussa en telefon klockan tio i tolv mitt på dagen, mitt på Drottninggatan nere i stan. Folk kan ju tro att en inte är klok. Fast gudarna ska veta att jag har god lust att göra det.

– Din stackare. Du har väl inte slut på ladd nu bara? Ska vi ta och klicka på nåt, bara du och jag? Vad tror du om att kolla senaste löprundan? Vad hade vi för tid? Eller vill du hellre ta ett parti Sudoku? Näst värsta svårighetsgraden.

Sa jag att han går att ringa med också? Eller att han kan se hur många som tränar just nu på gymmet nere i källarn på Deje badhus? Eller vad det är för temperatur på vägbanan på stora vägen uppe vid Sisu-gården? Eller om nån har ringt i natt mitt i tystnaden.

Min älskade lelle snutte.
Ska vi gå och fika?

### Bilden ovan är ett försök att återskapa den känsla av digital utsvultenhet som uppstår efter 17-18 timmars akut mobilfasta.
### Ett särskilt tack till min älskade mobil som förstod mig, tog bilden samt redigerade den. Nu efteråt.
### Stort tack, kamrat.