Miljö – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.

Tycker du om djur men inte om människor?

Vår familj har nästan alltid haft katter och älskat dem. När jag var barn bodde vi på en liten bondgård där i stort sett vartenda kreatur hade namn och blev kliat bakom öronen. Vi tyckte om djur, det gjorde alla våra grannar.

Det var så vi såg på livet.

Sedan dess har jag svårt för folk som gillar djur men inte människor. Räcker inte din kärlek till båda är du inte mycket till människa.

Därför är det bedrövligt hur den unge eftersöksjägaren i Kil utanför Karlstad blivit utsatt, nu igen. Det är dessutom illa att Naturskyddsföreningen och andra liknande organisationer inte tar avstånd från våldet, vad jag kan se.

Jag är medlem i föreningen men håller på att tröttna, i takt med att den vägrar ta sitt ansvar.

Överfallen, bilen bränd
Häromdagen blev den unge mannen överfallen och nedslagen utanför sin bostad. Innan dess fick han sin bil vandaliserad. För ett år sedan blev han mordhotad och han har fått ta emot många andra hot per telefon. En tidigare bil blev först repad och fick framrutan krossad, senare eldades den upp.

Allt för att han genomförde sitt uppdrag från oss andra och avlivade en trafikskadad varg för ett år sedan. Befriade den från smärta och framtida svält.

Allt för att någon eller några inte läst sin läxa, den om människosynen men också om djurvården. Den dag våra eftersöksjägare slutar städa upp efter trafiken kommer Sveriges skogar att vimla av trafikskadade älgar, rådjur, vildsvin och rådjur.

De djuren kommer att lida.
De kommer inte att få någon lindring.

Skamligt.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Då du …

… får du se hur roligt det blir.

Länk: Jonna Sima –
När Arktis sakta smälter bort ökar utrotningsturism

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

Äventyr i gullfladdreland

Hur var det han skrev?

”Naturen själv är bästa blogg. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.”

Eftertänksamt formulerat. Här på trakten bloggas det på, vill jag lova. Varg har vi, rådjur som gillar rödbetsblast, översvämningsmygg i norr, hjortlusflugor som kastar vingarna, vildsvin som rotat på mitt särskilda svampställe när jag kom dit i går, fästingar i gräs och kajor på tak.

De kanske behövs allihop. De har samma rätt att fara runt här i gräset och skogsgläntorna som vi. Mot slutet av 1800-talet bredde vi människor ut oss som mest i skogslandet. Nu tar naturen landet tillbaka, fast vildgris på svampställena hade kunnat kvitta. Fästingarna kan jag också tänka mig att skicka till Skansen.

Superlim gudskelov
Häromdagen berättade jag om hur det vilda kom och åt upp vår konstgjorda fågel, stôllibrin som jag kallade den. En plast- och fjäderfågel från Kina, bra på att fladdra, köpt på Lanzarote med solmotor och allt. Läs mer.

Den kära vännen fick sätta dit en påskfjäder i stället.
Då blev det roligt: Gullfladdrefilmen.

Som tur var använde hon superlim till sin skapelse gullfladdran. Tur, för det är ett hårt liv där ute om nätterna. Plocka eller plockas. När jag vaknar nästa morgon har Det Okända Rovdjuret varit här igen. Förmodligen lika förvånad som sist, efteråt. Superlim är superlim och inte är det mycket mat på en grossbolstorpsk påskfjäder i juli, något begagnad.

Vemodigt ligger fjäder, vajer och fäste oätet i gräset, några meter från själva solenergiaggregatet. Vi får börja ta in gullfladdran på nätterna, så här kan vi inte ha det.

Naturjävel.

## Vem som skrev citatet i början?
## Asch, dä kvetter.
## Självskryt luktar jobbintervju.

Lagen om kolbiten och gropen

Ja till asylförsämringarna.
Ja till att bygga nya kärnreaktorer.
Ja till att gräva upp brunkolet.
Vem var det som sa att miljöpartisterna var negativa?

Och miljömuppar.

En hel partiledning lider av taburettes syndrom.

### Lagen om kolbiten och gropen i marken:
### Tar du upp kolbiten trillar Gustav Fridolin dit i stället.
### Naturen avskyr tomrum.

Jobbet jag inte visste fanns

Jag sitter. Sedan står jag. Kanske går en liten runda bort mot elhuset och tillbaka. Men mest sitter jag.

Saken är den att jag är skatvakt. Det blev mitt jobb denna vecka.

Ärligt talat hade jag inte skrivit in den sysslan i planen för belöningens år 2016. Att jag skulle läsa en del, det visste jag. Att jag skulle frilansa något, det anade jag. Springa, fixa orienteringsstolpar, klippa gräset, bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer från jobbet, städa bland gamla papper och skrot i snedgarderober, arbetsrum och garage, laga min lunch, handla, fara till återvinningen, gå i skogen, springa, blogga, springa, gå på olika uppträdanden, ta hand om ungt folk i släkten, lyssna på kornknarr och gök, skotta snö, facebooka, instagramma, vila middag, rensa mejlen, läsa tidningen, springa, städa, läsa Röde Orm. Allt det också.

Men vakta skator?

Hur var det farmor sa? Det är hos de snälla människorna skatorna bygger bo. Vi blev alltså mäkta stolta när de började bygga i vårt körsbärsträd för många år sedan. Kanske var det redan på 1980-talet? Jag tror det. I år är det dags igen, de har som vanligt byggt en ny våning på boet, upptill. Vissa år bor skatfamiljen på annans mark, då får man skärpa sig.

År 2002 skrev jag den här krönikan i Värmlands Folkblad. Den handlar om hur kloka skator kan driva en hungrig katt till vansinne: Varför jag gillar skator och damer med gatubrunn.

Vore det nån annan som hade skrivit krönikan så hade jag sagt att den är välskriven. Men det får man väl inte säga på den här bloggen.

Läs krönikan, så förstår du varför jag sitter här på altanen med min kaffekopp och inte hinner måla om runda bordet. En del människor går med hundar, en del matar guldfiskar. Jag vaktar nästan flygkunniga skatungar, så länge de fortfarande bara nästan kan vad de snart är så bra på.

Det är ett hårt jobb.

Min köttbullstanke i Värmlandsbro

Reser genom Västsverige, från hav till välbekant skog. Ser yrkesskickligt folk bredda Europaväg 45 i Dalsland, promenerar vid vackert vatten i Åmål, äter kravköttbullar med hemlagat potatismos på Grön Ko i Värmlandsbro. Tänker på en politiker jag gillade, Halvar som var med och såg till att 45:an blev Europaväg.

Alla dessa kämpar. En slåss för vägar och kollektivtrafik, en annan för giftfri mat och allmän kotrivsel. Överallt finns de.

Himmelskt goda är köttbullarna, moset har precis rätt tuggmotstånd. Kaffe i solen efteråt, på planen där så många känt resfeber inför sin stora eller lilla resa. Grön Ko var järnvägsstation en gång i tiden.

Maten här är inte berest.

Det är bättre att människan upptäcker att jordklotet är runt än att köttbullen gör det.

Trivs.

Nu

Nu vill jag hitta vackra saker.

Nu vill jag höra göken, läsa syrenens blad och höra gärdet med pestskråp vagga där pilgrimer rastade. Nu vill jag gå i takt med vinbergssnäckan, en gång hitförd för att mätta kristna under fastan. Nu vill jag viska andlöst till lövsångaren, gasta med skatan vars ungar snart kan flyga, simma bland färska älgar, flyga fritt under himlatak med svalor och seglare.

Nu vill jag tumla med humlor.