Etikett: Kärlek

Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

I vilda spårDen nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Sina drömmars mö

Blå sipporJag skrev om Axel Danielsson härom dagen. Den socialdemokratiske pionjären från Sölje i Värmland som for till Malmö och startade tidningen Arbetet. Här är ett av mina favoritcitat från hans penna:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra ljus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbetar sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.

(Ur Axel Danielssons Brandsyn-krönika i Arbetet den 4 januari 1895).

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012).

Sprätt skit

ZZThe Allman Brothers. Ten Years After. Dave Edmunds. Rockpile. ZZ Top. Allman Brothers igen … och Elmore förstås, alltid Elmore.

Jag har inte varit snabb med att upptäcka dem, ska gudarna veta, men nu är jag på gång. Sprätt skit med gitarren, pôjker, sprätt skit!

Tänk att en skitig gitarr kan skaka om min själ så gôtt.

Snön kommer invandrande

Ormvråkarna cirkulerar över socknen igen, tofsvipan viiiiii-ar och nu ser jag en sparvhök skynda förbi grannens balkong. Han vill äta gulsparv och talgoxe, har han tänkt.

Snön har smäl… börjar jag skriva, men då börjar det yra och trafikradion rapporterar om lastbilar som kanat i diket. Ja, vad hade du väntat dig? Här på trakten är det mars i almanackan, inte maj. Det ska komma snö i mars.

Snön är invandrad precis som sommarregnen. Jag skulle inte klara mig utan den invandringen. Inte du heller. Väder och klimat vet inga gränser. De hör ihop, precis som människor.

När jag trär på löparskorna på lunchen har det slutat lukta vår ett tag. Snö! sniffar näsan och pekar nyfiket uppåt gatlyktan till. Den som kommunen har lovat laga nästa gång de gör ett större svep. Enstaka lyktor far de inte ut och lagar.

En vipas hjärta i vänster sko
Skor i snöHur låter tofsvipan? Hon påminner om en katts jamande eller ett tv-spel, skriver någon på nätet. Ett kvidande läte som kanske gett upphov till namnet vipa? tror en annan. Legenden Erik Rosenberg beskriver det så här:

Veuv veú-vi vite vite ve-vu-víh.

Om du tänker spela om pengar ska du ha ett viphjärta i din vänstra sko. Då vinner du alltid. Hittar du en mångfärgad sten i en vipas bo ska du bära den med dig. Då kan du göra dig osynlig.

Jag tycker så mycket om den fågeln.
Ifall jag en dag lär mig flyga, så vill jag flyga som tofsvipan.
Gärna osynlig en stund, bara jag får vingar.

Tänker ingen tränare på kvinnorna i löpvågen?

Alla kan träna om kvinnor och träningsprogramÄntligen någon som tänker, skrev jag som kommentar till det här kloka inlägget om kvinnor och träningsprogram. Programmen är alltid skrivna för män, nämligen.

Tänker är det fler som gör, kommenterade någon. Det är bara det att Ida har skrivit ner deras tankar.

Sant. Läs.
Alla kan träna: Kvinnligt perspektiv på att följa träningsprogram

Mörka krafter och ljusa

I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.

Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.

I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.

De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.

I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.

Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.

Bosse hälsar

Skärmavbild 2014-03-07 kl. 17.11.33

För något år sedan började jag min privata kurs i musik. Visst har musiken funnits hela livet, men mest som ett tillfälligt skval med någon enstaka höjdpunkt i form av konsertbesök. Eller kampsångerna när vi var yngre. Visst köpte vi skivor, visst finns det ställen på den och den cd:n eller lp:n där jag fått ståpäls genom åren. Musikalisk är jag men det har varit så mycket annat. Först var det världen som skulle förändras, sedan en text som skulle skrivas. Och en till. Familjen ville ha filmjölk.

Det trivdes jag med och gör det än.

Nå, en dag kom spotify in i mitt liv. Det har jag berättat om förr, både glädjen och krånglet och nästa krångel.

Nu sitter jag i nya läs- och lyssnarvrån i ett rum som blivit över i kåken vi bebor. Häromdagen fraktade jag hem Bosse. Vi har döpt musikapparaten till det, för det stod nästan så på kartongen. Fanken vet hur det går till, men nu kan jag sitta med lilldatorn i knäet och beställa någon låt eller spellista jag vill höra och då fattar Bosse det och spelar så öronen vibrerar.

Så där som öron gillar att göra.

För några år sedan började min musikaliska fortbildning med att jag upptäckte låten som får hela kroppen att darra. Dust My Broom med Elmore James. Det riffet, jag säger bara, det riffet! Precis som mången god text jag älskar och mången politisk idé jag tror på: ibland finns lösningen i det enkla.

Bosse har den fördelen att han kan plocka in utländska radiostationer med. Nu har jag suttit i många timmar och hört på nordamerikanska bluesstationer, tills själen blivit alldeles blå och gladmjuk.

Sedan blir det spotify igen. Tror jag klickar fram Rockpile, gruppen jag inte visste fanns, men som en facebookvän tipsade om. Deras livespelning i Montreux 1980 tar vi. Tätare rock har aldrig Bosse hört.

Han hälsar.

Bra ställe:
Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism

PS. Apropå dagen: Kämpa tjejer. Kämpa män. Det är vansinne av varje församling utom Forshaga manskör att inte släppa in kvinnorna. Halva mänskligheten, halva kunnandet, halva trevligheten står utanför makt & förtroende & rättvisa löner.

PowerTänk vad framtiden ska skratta åt oss. DS.