Etikett: Kärlek

Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Springa och bada

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.

Där grusvägen var som smalast

Skärmavbild 2013-12-25 kl. 12.48.13Jag är en sådan människa som gillar Jar Jar Binks. Nyss läste jag att han är den bifigur i Star Wars som har sämst status av dem alla. Det brukar bli så.

Brandsta City Släckers –
Thorsten Flinck –
Philemon Arthur and the Dung –

Glatt går jag fram genom livet och hittar utkantsfigurerna. En gång i tiden var det utkantens folk jag cyklade hem till längs grusvägarna i södra Värmlands glesbygder för att sälja jultidningar. De bjöd på kaffe och frågade hur det var där hemma.

Snökäppen slår utJar Jar Binks har inte frågat det än, men han har samma humor som originalen i norra Väse och östra Nyed. Åtminstone har han det i de Star Wars-filmer jag har sett.

Tro inte att jag pekar ut någon av tanterna och farbröderna som bodde en bit bort. Det vill jag inte. Det går förresten inte. Där grusvägen var som smalast var varenda människa original.

Grusvägen på bilden är inte samma som i verkligheten. Vår var mycket krokigare.

En varmare plats på klotet

Karlstad hjärta Kärrtorp

Du kan göra mycket via internet. I går kväll när jag tittade var det till exempel 2 198 personer som tackat ja på facebook till att manifestera i Karlstad i dag, för mångfald och mot rasism.

Bra.

I dag var vi ännu tusen till som träffades i Museiparken och gjorde det i verkliga livet. Manifesterade.

Ännu bättre.

Lika mycket värda
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. *

Hela paletten
Tack, ni som ordnade, tack alla ni som deltog och ni på långt håll som hälsade att ni var med oss i tankarna. I dag blev Värmland en varmare, mänskligare och mer solidarisk Kritorplats på jordklotet. En som det krävs hela paletten för att måla.

Gôtt.

* Den kursiverade texten är från FN:s deklaration
om mänskliga rättigheter.

Ett år till

Anslag

Bloggaren ber att få önska varenda besökare ett gott slut på 2013 och en lugn och fin början på 2014. Här är min traditionella lista. Några inlägg som fick många besök under året.

Kämpade för sin bygd. Ett par dagar hade jag fler läsare i Munkfors med omnejd än både Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Munkforsborna är fantastiska.
Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar

25 teser om att springa. Första avsnittet på en serie om vad jag lärt om motionslöpning. Löparlärdom nr 1-25

De kloka stinnerbommarna. En arbetskamrat berättade att Västanå Teater har en publikskola. Det blev en serie väldigt lärorika resor till Sunne. Här är en av rapporterna.
Sveriges första värstingresa

Lektionen jag förstörde. Bättre betyg har jag aldrig fått, inget roligare heller.
”Det skulle komma en liten gubbe”

Den farlige norsken. Ibland blir jag arg. Att ge bort sin heder till en främlingsfientlig var inte det smartaste Karlstads universitet har gjort. Va’ kôster en doktorshatt?

Viktor Roots bästa bantningstips. Bilden som folk har på sina kylskåp, berättar de.
24:7-dieten.

EldenIngen succé. Den här snutten var jag väldigt nöjd med, men det hjälpte inte: Kort sagt

Tack för i år, du som besöker Svenssons släng. Jag är glad att du finns, annars fick jag sitta i min ensamhet och skriva för hårddisken. 

Tack även för nyttiga mothugg. Jag tror ju inte att jag alltid har rätt.

Annars är man bara en liten lort

Say no

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg här. Det skulle handla om att vara människa.

Om att vi alla är lika mycket värda, vad vi än har för färg på skinnet.

Om min resa till det nazistiska förintelselägret Auschwitz och hur jag stod där med tårar i ögonen inför en väska. Den var en av många hundra resväskor i en jättestor monter med väskor som de som lurats till lägret hade tagit med sig. ”Klara” stod det med vit krita på ena sidan. Något år tidigare hade min dotter Klara stått precis där med sin skolklass och tittat på precis samma väska, tänkt precis samma tanke och gråtit precis samma tårar.

Om min farmor. Hon som tänkte som Klara och jag och tog emot krigsbarn till gården vid Jakobsberg utanför Karlstad. ”Det kunde ha varit vi”.

Om det som Astrid Lindgren skriver om i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker man måste göra, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Om att jag vill lämna över Sverige och jordklotet i ett bättre skick till mina barn och barnbarn och allt annat folk.

Klockan 12 i Museiparken
Allt detta tänkte jag skriva en lång text om. Det behövs inte. Allt är så självklart eller borde vara det. Vi är lika mycket värda. Vi behövs varenda en. Mångfalden berikar, är du rädd för främlingar förminskar det både dig och samhället.

Detta skriver jag inte för att vara gullig. Att bekämpa rasismen är ingen gullegrej. Det är ett tydligt politiskt ställningstagande, där enhetsfronten är både stor och bred, det har vi sett de senaste dagarna.

Kom med du också på söndag den 29 december om du kan. Samlingen sker i Museiparken i Karlstad klockan 12.00. Kan du inte delta, så gå gärna in på facebooksidan och gilla. Här är en facebookgrupp för hela landet också, loggan ovan är den gruppens.

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig. 

Martin Niemöller

Juldag och skorna längtar ut

Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:

Skor längtar utSkor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.

Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.

Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…

Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.

Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.

Då blir vi sovkorvar

Livet är inte bara mat, arbete, sömn och att spara till pensionen. Någon gång vill du ställa till med fest också, köpa en tavla, kosta på dig ett mysljus. Du kanske till och med går på bio, en kuddutställning på hembygdsgården eller julkonsert i kyrkan.

Konst i KarlstadSå gör du. Så bör samhället också göra. Vi är inga sovkorvar, som bara ska fyllas med mat och sömn från vaggan till graven. Ibland behöver vi något mer. Det är fint om vi fått vård, skola och omsorg, men det är rätt gôtt att ha något att fylla detta vårdade, skolade och omsorgstagna liv med också.

Själen behöver sitt innehåll.
Själen vill möta vackerheta i världen.
Ibland vill den ha tuggmotstånd.

Solar och kometerDet är därför jag tycker om den gamla statliga rekommendationen att en procent av kostnaden för ett bygge bör gå till utsmyckning. Det är därför jag tycker det är fel sådana gånger att säga ”tänk vad vi kunde ha fått för de pengarna”.

Säger vi så, då blir det inga mysljus köpta, inga tavlor på våra väggar. Då blir vi sovkorvar. Människohjärnan vill inte vara sovkorv. Synen, hörseln, smaksinnet, känseln, luktsinnet och det möjliga sjätte sinne livet gett oss behöver också få sitt.

Tänk, vad vi fick för pengarna.