Upptäcker Båstnäs hemlighet

Båstnäs 3

… och då ser jag det. Just när jag tror att jag tittat färdigt på bilderna från bilkyrkogården i Båstnäs upptäcker jag det.

För några dagar sedan klev jag runt och knäppte bilder i vild förtvivlan, medan regnet strilade och motiven trängdes framför mina ögon. Där en bucklig Konsum-buss, här en rostig backspegel och kolla där borta, en Saab som gift sig med en gran.

I förbigående fotograferade jag en baklykta också. Bakljus på vit bil med mossa, en promenadbild. Först tre dagar efteråt när jag publicerat bilden på bloggen får jag se ansiktet. Baklampan är trasig, glaset är borta, men under glaset tittar ett ansikte fram.

Nu pratar det till oss, tvärs genom historien. Hör du vad hon säger?

Duckface

Skönt att kunna handla inuti

Dörr

Vi drar alltså i västerled. Skådar döda bilar i Båstnäs, ser levande norrmän köpa läsk i Töcksfors, badar spa och ser på konst, konsthantverk och renoverade gamla fordon i Arvika, åker brant och krokig väg på Glaskogen samt lyssnar till mopedburna artister i Sillerud.

Den som gör en resa har något att berätta. Här är mitt besked: Årjängs torg är nedlagt – men från rum 124 på Scandic i Arvika har du utsikt över paradiset. Kvarteret Paradiset. Vårt behov av den staden är stort. Skönt att kunna gå och handla inne i en stad, säger vi till varandra på Kyrkogatan i Arvika. Inuti, inte utanpå.

Sedan gör vi det. Handlar.
En tröja och ett block.

Inuti.
Insideraffärer.

Töcksfors

Paradiset

Brant

Packmoped

Sveriges veligaste ord

Almars ladugård

Jag vet ett veligt ord. Det ordet är förband. Ibland spelar det, ibland krigar det, ibland plåstrar det om, ibland binder det ihop med snöre, svets eller spik och i morgon berättar det vad en människa lovade i dag.

För att inte tala om vad arkitekterna och skogsägarna har det till.

Jag säger som när moderaterna gick framåt varje gång Carl Bildt for till forna Jugoslavien:
– Vicket väljer du?

# För en arkitekt är murförband olika sätt att ordna stenarna i en mur.
# För en skogsägare betyder förband medelavstånd mellan träd eller plantor i ett planterat bestånd.
# En gång gjorde två ynglingar honnör för mig på en stor öppen plats i Boden. Ett intressant ögonblick.

Lyckan att få dela dagens fynd

svampjoggat

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Om inte Louise har rätt att ändra sig, vem har då lov till det?

Molnet

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på diskussioner om Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är personlig tränare med egen firma om jag förstått saken rätt men också en oerhört framgångsrik ”youtubefilmare” från vilda skogen. Hon har kört sin egen stil, ibland långt utanför stora gatan. Det gillar jag. Krönikören Lasse Anrell kallade henne den värmländska humorns framtid.

Men – hon har också lagt ut en rasistisk film. Det går inte att gilla. Även om jag inte sett den så har jag läst tillräckligt mycket i kommentarerna (inklusive hennes egna) för att förstå att den var korkad och till sitt innehåll rasistisk. Adam Tensta gjorde rätt.

Det nu min politiska inställning kommer in. Fortsättningen. Är det så att Louise Andersson Bodin står fast vid att använda n-ordet och andra rasistiska tillmälen så är hon värd både mitt och andras motstånd. Det fina i kråksången är bara att det gör hon inte. Tjejen har bett om ursäkt, inte en utan flera gånger.

Naturligtvis tror jag inte att du kan leva i Grums eller Värmskog år 2015 och vara normalbegåvad (Louise är sannerligen mer än normalbegåvad) och gå omkring och inte fatta hur föraktfullt n-ordet är. Den förklaringen tror jag inte en sekund på. Grumsbor är lika kloka som andra svenskar.

Däremot finns det något annat jag tror på. Förlåtelse. Du får säga korkade saker och ångra dig. Det gäller oss alla och det gäller förbaske mig 24-åringar ännu mer än oss som är 40 år äldre. Utan att ha sett Louises film är jag tvärsäker på en sak. Människan har bett om ursäkt flera gånger. Då får hon det av mig.

Louise har säkert mycket att lära om rasifiering, om förtryck och mobbing och om ords betydelse. Det har jag med. De senaste åren har jag lärt mycket om n-ordet, ”omvänd rasism” och mycket annat. Omvänd rasism finns förresten inte.

Jag tror bara inte att människor är statiska. Vi är inte rasister, ickerasister eller antirasister för livet. Inte alla. Människor måste få ha rätt att ändra sig och gå vidare. Trodde jag inte på det, så skulle ju all politisk debatt vara onödig. Då gick ju ingen att övertyga.

Jag förlåter dig, Louise. Jag har inte sett filmen du tog bort, men den verkar ju minst sagt korkad. Skärp dig. Fast det vill du göra, säger du. Bra. Då så. Välkommen bland oss som tror på mångfald.

Här kan du göra mycket nytta, min vän.
Vi behöver skratta lite mer.

Och temat för i år är …

Rumänien

Summering av vår resa i österled

Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.

Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.

Vi har några kvar.

Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.

Fattigdom och överflöd

Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.

En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.

En dag

Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.

Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.

(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).

Sôffa


Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.

Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.

Fia

Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.

Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.

– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.

Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.

Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.

Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.

Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.

Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.

På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.

Jag ska äta mig mätt.

# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.

Frukosten var fin

Skurugata nerifrån

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Skurugata

Skuruhatt

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Hult

Löständer

Teckningar av Albert Engström.

Spaden, jorden och maten

spaden

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
#
# Mat kommer ur handen på en bonde.
##
# Allt börjar alltid med stål i jord.

Jag vann

Selfie i brunt skogsmaskindike

Löparselfie i brunt skogsmaskindike.

Låt oss göra det enkelt. Jag vann.

I tre somriga dagar har jag hållit på och jagat, inte ära och evig berömmelse, inte rikedom – men en drömrunda. Alla mina löprundor har blivit för bekanta, nu vill jag ha tuggmotstånd. Det ska vara skog, det ska vara kuperat, det ska vara tuff terränglöpning ibland och det ska vara smalt, kurvigt och farligt.

Jag ska kunna springa fel om jag inte skärper mig. Jag ska inte veta allting.

Tredje varma försöket
På kartan har jag redan hittat rundan. Två gånger har jag försökt, båda gångerna har hon gäckat mig. Jag älskar’t! Nu är det lördag i sydvästra Svealand, sommarmoln, 23 grader varmt och Krävande Backen och Blånande Utsikten är sig lika från tisdagen och fredagen. Den ene brant, den andra blå. Båda gör sig bättre i verkligheten än på bild.

Jag brukar inte stanna och fotografera när jag springer. Kära nån det är ju första sommaren jag har mobil med. Berättar jag varför, så tycker du jag är en mes. Det har med vildgrisar att göra, mer säger jag inte. Vildgrisar och eventuell trädklättring. Musiken står trädpiplärkan för.

23 grader varmt, benen trötta sedan i går, uppförsbacken gick fort att förstå. Så jag stannar och stretchar i dag igen och tar en bild på de blå granskogarna i öster.

Kritiskt parti i rött
Karta brukar jag inte heller bära med mig, men i dag ska hon knäckas, rundan. Det finns ett kritiskt parti. Jag har ringat in det lurigaste avsnittet med rött på utskriften.

Skogsbilväg, barrstig, gräsväg, fortsätter förbi luriga stigen åt vänster, springer rakt bland kvistar och ris, det är faktiskt en gammal körväg i botten och där är stenen, bra. Plötsligt får jag se ännu ett tecken på mänskligt liv. En orange skylt precis på andra sidan ett dike som en skogsmaskin plöjt. Nu är jag nära lösningen.

Bilden överst på sidan är från det diket. Selfie i brunt skogsmaskindike. Jag springer till vänster om diket, tar sedan för långt åt höger men hittar så småningom stigen mot nordväst. Kritiska partiet avklarat, tjoho!

En löpare hade vänt
Resten är en promenad i parken. ”Hade dä vart en bonne hadde han stöpe” brukade en bekant säga när han snubblade till. Hade det varit en löpare hade han vänt, tänker jag, men detta är en orienterare. Vad är lite kvistar och ris, en och annat trädstam och en hel del traktorspår i 900 meter för en van terränglöpare?

Inga problem är vad det är. Under och ibland bredvid traktorspåren finns hela tiden stigen på kartan och titta, där är vändplanen redan. Värmländsk vardagsnatur, än sen då? Skogar ska brukas och nu är det inte svårt att följa Sisuledens orange skyltning bort till backen i milbanan.

Här har jag min nya runda, tajmad och klar. Hela vägen hittad, jag vann! En tuff, krävande, tidvis blöt och … alldeles underbar drömrunda.

Nämnde jag Jungfru Marie nycklar, wunderbaum-granen, trollsländorna, de två mystiska männen med tre motorhuvar öppna, den kvarglömda skogsarbetarbaracken på hjul eller min oerhörda trötthet efteråt och löplust under tiden?

Bra.
Trivs.

Blånande utsikten

Blånande Utsikten.

Karta nya rundan

Del av Friska Forshaga-kartan med Kritiska Partiet inringat.

Värmländsk vardagsnatur

Värmländsk vardagsnatur i röda ringen.

Jungfru Marie nycklar

Jungfru Marie nycklar i utförslöpan innan vändplanen. 

# Alla människor har drömmar, men en del gömmer dem djupare.
# Själv drömmer jag om mottot för bloggen. Alltihop. Om skrivande, springande, levande och världsförbättrande.
# Nästa gång ska jag springa rakt på stigen bortom skogsmaskindiket. Inte irra åt höger. Irra aldrig åt höger, där finns ett träsk.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu