Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.
Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.
Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.
Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.
Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.
Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.
Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.
Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.
Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.
Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.
Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.
Dä’ väl int’ så bråttom?
# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.
