Folkföraktets målsmän

Han var trevlig, säger en arbetskamrat.
Han gick till final i ungdoms-SM i svarvning, skriver en tidning.
Någonstans mellan svarven och F-9-skolan Kronan i Trollhättan den 22 oktober gick det snett. Han tog med sig sitt svärd, sin kniv och sin nazihjälm och gick för att sluta vara trevlig.

Jag vet vilka jag anklagar.
Näthatarna.
Den rasistiska hetsen i sociala medier.
Ett i praktiken rasistiskt parti som inte tydligt tagit avstånd från mordbränder mot asylboenden.
Ett samhälle där klyftorna och egoismen växt för varje år.

På torsdagskvällen, efter att ha tittat på ännu en tv-sändning från Trollhättan och försökt förstå, börjar jag läsa om Lasse Bergs bok Ut ur Kalahari. På sidan 40 står det:

Rädsla och okunskap är folkföraktets och rasismens målsmän.

Kan det sägas tydligare?
Du föds inte till selekterande svärdman. Den okunskapen lär du dig.

Lär dem inte.

”Mannens förfall”

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 13.39.07

När jag tycker att jag börjar bli klen i mina formuleringar går jag till Barbro Alving, Bang. Den debattören saknar jag. Den skärpan med.

Här är hon i ett radiofynd från Sveriges Radio 1941. Bang ger svar på tal till författaren Albert Viksten som oroat sig för en framtid där kvinnorna tagit makten.

Kvinnorna bolmar och klär sig som män, tar plats i riksdagen och föder alldeles för få barn, tyckte Viksten.

Hör svaret. Lika aktuellt i dag som då.
Ibland blir jag så trött på karlar.

Länk:
Bang svarar om ”mannens förfall”

Klassiska ord och färska fulspel

Efter gårdagens inlägg får jag frågan vilka klassiker en ska välja. Svaret är att det måste var och en avgöra. Här är några av mina plus en rykande färsk ordbok. Den däremot är icke klassisk men jag förstår varför Levi Petrus gamla parti kallas kris-demokraterna.

Klassikerna

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Färre och bättre soldater och enklare förvaltning. Samtal, tal, artiklar och resolutioner bör alla vara kortfattade och träffa huvudet på spiken. Möten bör inte heller vara för långa.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Nya politiska ordboken

Avtal. Lova åtta år och hålla nio månader.
Champagne. Förr fuldryck i KD, konsumeras numera i kongressal efter vunnen votering. Se Petrus barnbarn.
Förtroendevald. Människa eller parti som – i vissa fall – väljer att glömma det förtroende den gett. Se fulspel.
Förr-troende-vald. Medlem i Kristdemokraterna som fått röst. Även känd som Petrus barnbarn. Trons ände.
Fulspel. När du träffar avtal med en person och den efter en stund skrattar åt dig: – Ja bare skôja.
Elfte budet. Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.

SkumpangällerinteavtaletFotnot: citaten ovan är från Tage Danielsson, Friedrich Engels, Per Albin Hansson, Mao Zedong, Karl Marx och Gustav Möller. I bokstavsordning. Bilden intill visar hur man håller dyrskumpa hellre än ord.

Dags att gå till källorna

I tider när somliga centerpartister hyllar månggifte och vill fucka facket och kristdemokrater dricker 400-kronorschampagne inför nedröstade partivänner mitt i kongresslokalen, då är det dags att börja läsa klassikerna igen.

Och den här gången menar jag inte Röde Orm.

Fots kopia### En äkta läsare av socialistisk litteratur uttalar det klassiii-kerna.
### Nu gäller det att välja rätt i hyllan.
### Hm, demokrati, rättvisa, människovärde, systerskap och broderskap. Det blir nog inte så svårt.

Sex och släktforskning

Bonobon

Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:

”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.

Släktforskning när den är som bäst.

Vår konfliktlösande släkting har börjat jollra

När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.

De var ovänner.

I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.

Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.

För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.

Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.

Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.

De har bara en metod.
Med sex.

Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.

## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.

Hur jag gör allting fel och trivs med det

Klädd

Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.

Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.

Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.

Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.

Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.

Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.

Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.

Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.

Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.

Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.

Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.

Dä’ väl int’ så bråttom?

# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.

Kohornet och minnena

Vi städar komposten och garaget, får ihop en halv släpkärra. Då ligger det där. Kohornet. Vänta, släng inte kohornet.

Dofter sätter igång minnet, säger folk. Jag vet men det gör saker med. Bara inte kohornet. Jag har ingen aning om vad det har för historia. Vem i hela världen har detta horn suttit på? Hade hon ett bra liv innan det bara var hornet kvar?

Eller han.

Vi hade kor när jag var barn. En gång rymde en kalv och var borta i fyra dagar, vill minnas att det snöade. Hon växte aldrig riktigt till sig efter det men pappa behöll henne, en kvigornas eget halvoriginal. Småbönder gjorde så ibland, den gången.

Kloka djur
Tror du kor är dumma så tror du fel. Hon som var borta i fyra dagar kom tillbaka och hade inte dött det minsta där ute i kylan.

Klokaste kon fick en skälla runt halsen. Ett tag hade vi betet på en inäga en bit bort. Varje morgon gick korna på led förbi våra närmare åkrar och in i skogen, följde en kostig mellan granarna, tvärs över en liten dal och småningom ut på betesvallen. Där tillbringade de dagen innan det var dags att gå hem och bli mjölkade. Skällkon i täten, alla följde och hon hittade. Säg mig den ko som inte finner sitt eget bås i ladugården, jag har aldrig sett någon.

Nästa morgon samma ritual. Morgonmjölkning och efter det en stärkande 700-meters promenad till betet. Ingen gick vilse.

Går på höjdkurvan
Kohornets historia vet jag inte. Det satte igång minnen ändå. Jag vet vem som ägde det före mig, jag vet att det var någon sorts ställning till och att det möjligen gick att ställa saker i det. Blommor kanske?

Släng inte hornet. Ett kohorn är alltid bra att ha. När allt annat är glömt så kommer det att hjälpa mig minnas den vandring vår lilla koflock gjorde bort till inägan bakom skogen.

Det är något särskilt med kostigar. Kor går helst på höjdkurvan, inget onödigt slöseri med krafterna när de ska förflytta sig.

Hoppar jämfota
Jag har inget emot kosläpp. Det är bra att moderna tiders barn får se levande djur och lära sig varifrån maten kommer. Den kommer inte från en kyldisk. Mat kommer ur en bondes hand.

Dansande koSjälva såg vi spralliga kor varje vår. Då vet du hur mycket hopp och lek det finns i en 600-kilos mjölkko när lagårdsdörren öppnas första gången i maj. Glad som en kalv på grönbete, det uttrycket är bara halva sanningen. En stor klumpig ko kan vara minst lika yster. ”Klumpig”? Aldrig den stunden, här ska hoppas jämfota.

Tjoho tjoho, här jumpar en ko.

Inget ser ut som vi tror

Hur kan bergen vara blå? Varenda gran är ju grön, det vet minsta människa. Hur kan snön vara rosa i solnedgången och på vårkvällen murrigt Lars Lerin-grå eller brun?

Det dröjde tills jag såg en ungersk konstnär i en tv-dokumentär, innan jag sakta började förstå hur färgerna och våra förutfattade meningar lurar oss. Han samlade på gröna nyanser, räknade dem noga en efter en och försökte återskapa.

Han och konstnären Gustaf Fjaestad lärde mig ana att allt inte är vad vi tror. Snön är blå, snön är grön, det är klockan och ljuset som bestämmer. Varje gång jag kommer till Rackstadmuseet i kanten av Arvika hamnar jag framför hans tavla Livsgåtan från 1919. På långt håll hör jag fotspåren knarra, på lära håll ser jag penselns arbete. Då blir jag både avundsjuk och förskräckt. Inte för mitt liv kan jag förstå hur Fjaestad kunde måla den tavlan. Fotspåren knarrar men på nära håll ser målningen ut som om någon slängt ut en liten sked gröt i taget på duken, bit för bit. Några ljusa klickar, några aningen mörkare.

Hur såg han vad han gjorde? Han stod ju på nära håll. Där ser du inget snölandskap.

Se det du ser
En gång fick våra barn i uppgift att göra som ungraren, samla på gröna nyanser. Jag skrev en radiokrönika om det efteråt. 50 öre per grön nyans. De lärde mig mycket den sommardagen, mellan vårt Forshaga och överhetens åkrar där pappa varit barn.

Snön knarrarBergen vid horisonten som vi såg hemifrån balkongen kallade vi De Blånande Bergen. Vi brukade grilla korv där, när vi hittat dit. På nära håll var de alltid gröna och snön knarrade. Sakta kröp Gustaf Fjaestad upp på min axel och höll föredrag om ljuset och om människans blick. Se det du ser, inte det du tror att du ser. Inget ser ut som vi tror, varje konstnär vet att det är skillnad på långt håll och nära.

Det är som med människor.

Lilla bilden: Gustaf Fjaestads målning Livsgåtan.
Stora bilden: samma målning, detalj.

Efter många års forskning

Kopparflyg

Gör plötsligt Mitt Livs Upptäckt: trams baklänges blir SMART.
Äntligen får jag ihop filosofin som styrt mig i alla år, fast jag inte förstått det förut.

Vi tramsar, visst gör vi. Ständigt detta trams.
Hela tiden hoppas vi att allt ska vrida sig rätt till slut.

Sent en afton vänder det:
S-m-a-r-t.

# Det finns ingen dum med humor.
# Roligheten är klokare än så.
# Leken är släkt med allvaret.