Ett Titanic i halvåret?

En decemberkväll för 49 år sedan började jag skriva dikter, när 13 grekiska sjömän dog i en våldsam snöstorm utanför Umeå. Nu dör tusen och åter tusen flyktingar i Medelhavet medan Europa tittar bort. Ett Titanic i halvåret.

Europa tittar bort och jag skriver inga dikter.

Varför?
Varför tittar vi bort?

Nu ökar det. Nu är de fler.

Det grekiska motorfartyget Sinergasia som bröts sönder i stormen utanför Holmsund vid inloppet till Umeå den 18 december 1966 byggdes en gång för Uddeholmsbolagets räkning. Från början hette hon Munkfors. En av besättningsmännen lyckades simma i land i issörjan och ta sig upp på Petlandsskär där han frös ihjäl, bara någon meter från en obebodd fiskarstuga.

Honom kan vi identifiera oss med.
De tusen ser vi inte.

Upptäcker plötsligt vem jag springer som

Springer, inte för att få någon att känna sig stressad, mobbad eller kroppsfixerad, men för att det är en av de sysslor som får mig att koppla av och må bra, för att jag har sprungit hela livet så länge jag varit frisk och oskadd, för att jag tänker så obehindrat då, kära nå’n inte vill jag mobba någon, jag är ju inte ens snabb, bara duktig på att gilla det, nå en sådan dag är det och efter ett tag springer jag förbi vårt lärcenter nere i köpingen, den skolan har verkligen stora fönster och nu speglar det sig en löpare i ett av de fönstren och just i det ögonblicket inser jag vad den här människan har för löpstil, det är inte en antilop jag får se, inte en utter, inte den minsta lilla kenyan, det är en av figurerna i tv-spelet Skylanders som en pedagogisk sjuåring lärde mig allt om i påskhelgen, få se nu, vad heter figuren i spelet, Gusto var det va’? Som honom springer jag.

Det är ingen vacker syn.

Klicka inte på länken. Jag har filmat figuren från en datorskärm. Klicka inte, då tycker du aldrig mer att jag är en trovärdig löpskribent.

Gå vidare med ditt liv. Det finns så mycket annat du kan göra än att titta på darriga mobilfilmer. Krama en människa. Viska något oanständigt till nå’n. Skriv ett brev.

Rör inga knappar.

FILM:
Springer som Gusto

”Hälsovåg”? Skojar du?

Tror du att jag springer för hälsans skull? För att bli frisk?

Moahahahahahahahahaha. Frisk? Hahaha hohoho löparknäet hahaha den våldsamt stukade foten vid träningsorienteringen i Deje hihihi diskbråcket i nacken, inte ett löpsteg på nästan sju år tihi tihi tiho de 28 blåsorna i fötterna mellan Långflon och Stora torget i Karlstad sommaren 1983 moa ha ha hahahahahahahahahahaha ljudet när hela höger långtå sprack undertill på Berlin marathon hahaha hahahahahaha hahahahahahaha frisk jasåru hehehehehehehehe krånglet med lårens baksidor 1994-2015 hehehe de inflammerade hälsenorna moahaha ha ha de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle hahahahahahahaha haha haha alla skrubbsåren, särskilt den gången på Lidingö hohoho minst två brutna tår genom åren men förmodligen fler jag har inte räknat dom på ett tag ajajajaj benhinnorna, benhinnorna fnitt fnitt fnitter överansträngningen som 13-åring moahahaha överträningarna ett par gånger sedan dess hihi den mystiska knäskadan i flera år efter Göteborgsmaran 1983 hahahahahahaha halkskadorna, halkskadorna, grenarna in i låret, revorna, reporna, solbrännorna, krosskadorna, hjärtflimret, höftvärken, de stukade revbenen och i höstas känningen av gubbvad hohohohohoho psyket, prata inte om psykbrytet och gardinklättringen varje gång jag inte får springa ajajajajajajajajaj tihi tiho

…getingsticken i pinkskogen vid Koltorps gärde, flykten från älglusflugorna, muttrande grävlingen, alla arga hundar, alla lekfulla hundar, schäfern som satte käftarna runt högra smalbenet, grävlinggrytet jag for ner i till låret bland ormbunkarna norr om Dejefors, vargreviret, vildgrisarna…

…artroskopin på 1980-talet, magnetröntgen när de trodde krampen i låret var en tumör, remissen till det medicinska träningsinstitutet, alla antiinflammatoriska tabletter, all sjukgymnastik, hon som skulle bota ryggen genom att klämma mig i örsnibben, all…

Jaså det tror du. Frisk? En löpmotionär?

Moa haha haha hahahahahaha.

Arga Tanten rusar ut

Vet inte tant vem Wiehe är?

Helg och vi hamnar i ett stim. Värsta roarhelgen. Roa mig, det ska hädanefter blifva min musik.

På fredagen roar mig tanten som plötsligt upptäcker att det är Mikael Wiehe hon har kommit för att lyssna på. Konsertlokalen på Karlstad CCC dignar av gråhårskvinnor och män som rest hit för att höra sin ungdoms hjälte. Med sig har han Ebba Forsberg och Plura Jonsson. De sjunger översatta amerikanska låtar, programmet heter American songbook på svenska och vi gillar det.

Det gör inte Arga Tanten. Efter en handfull låtar reser hon sig i affekt från en av de främre bänkraderna, får karln sin med sig och rusar ut ur salen.

– Plura kan jag ta, men inte den där kommunistpropagandan!

Spottet fräser om henne, ögonen blixtrar, hela kroppen knycker av upphetsning. Alla som hör henne ler. Så gammal, precis lika åldrad som vi, och aldrig hört talas om Mikael Wiehe?

Han hade ett mellanprat om historien, det var allt. Först handlade det om hur vårt näringsliv och våra borgerliga partier gick i taket när Olof Palme kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Palmes tal skulle störa affärerna.

Sedan handlade det om hur kritiken av den rasistiska apartheidpolitiken i Sydafrika på 1980-talet fick dem att gå i taket, för nu var det den kritiken som skulle störa affärerna.

Slutligen var det Margot Wallströms kritik av diktaturen i Saudiarabien som skulle… ja, du fattar.

En lång stund sitter Arga Tanten kvar och samlar ihop sin vrede tills allt kokar. Då knycker hon på nacken och rusar ut.

Roligt.

Man ska läsa rubrikerna. ”WIEHE” står det på biljetten. Man ska se det. What You See Is What You Get, som vi säger på Grossbolstorp. Du får vad du förtjänar, sa de gamle.

En intressant stund.

Dagen därpå åker vi till slakteriet. Det vill säga, precis som vår kära gamla Hyttan i Karlstad har det fått nytt och malligare namn. Inte riktigt lika malligt som Karlstad Congress Culture Centre, men dock en modern skylt där en stor bokstav har gått vilse mitt i.

KilArena.

En fin och ändamålsenlig lokal är det, precis som den var 1983 när jag besökte den förra gången. Då fick jag en lapp i näven av chefen på Nya Wermlands-Tidningen. Livdjursauktion Kil, livfullt reportage, ta med fotograf, färgbilder stod det. Vi fick sådana lappar under förra årtusendet.

Detta var några år efter att NWT:s fotografer hade slutat ta med röd halsduk för att sätta färg på de få färgbilderna, men ändå. Färgreportage, man tackar.

Texten om de levande korna de ledde in kan inte ha blivit någon vinnare av Stora Journalistpriset. Jag är son av en småbonde och tycker om kor men har inget minne av att reportaget fick upplagan att att öka kraftigt det året.

Den här eftermiddagen skickar de in Kjell Åke i Myra. Han kallar sig så, för han heter det, och jag tror att han är Sveriges roligaste karl. Ibland, när tillvaron känns tung, bläddrar jag fram honom på Youtube, bara för att få höra honom berätta om Digerberget.

– Där har di en speciell dialekt.
Där säger di ittnâ.

Mer säger jag inte.
Nu börjar han.

Lär av sporten

Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.

– Lär av sporten!

Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.

Dessutom står jag för de tre orden.

De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.

Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.

En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.

Han som tog ett skutt
Sportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:

En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.

Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.

Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.

– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

När sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.

Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.

Allt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.

Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.

Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.

Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.

Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?

Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?

De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.

När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.

Finns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?

Jag längtar efter kammarmusikståupp.

Folklivsforskning nere i deltat

Inte riktigt likt.

Ibland åker vi till sta’n för att försöka förstå hur de tänker nedströms älven.
Språket är inte riktigt likt vårt. Jag tog en bild på ett skyltfönster, det var nå’t om en get som ville va’ i fre’.

De har trappor som rör sig också men jag har märkt att varannan gång går dessa åt fel håll. En som heter Kenneth kallar de för hövding.

Jag tror de leker indianer.
Men inte geten. Hon vill vara i fred.

Lärdomar från vårt klot

Amerikas Förenta Stater bevisar i konflikt efter konflikt hur viktigt det är att lösa sina konflikter innan Amerikas Förenta Stater klampar in.

Europeiska Unionen bevisar varje dag utanför mitt Konsum hur lyckad den unionens insats varit för att jämna ut inkomstklyftorna i Europa och få medlemsländerna att använda sina bidrag rätt.

Saudiarabien bevisade sist vi skickade ut Margot Wallström i världen hur lyckad dess insats varit för jämställdhet, inkomstutjämning, civiliserad rättsskipning och yttrandefr…

Hälsning från henne som jag aldrig hört förut

1. Onsdag förmiddag
Sprudlande vårförmiddag, parkerar mellan villorna i den stadsdel som folkhumorn döpt till Guldkusten. En gulsparv räknar till sju, vad de räknar till i stenhusen vet jag inte. Själv räknar jag gator för att komma bort från tvåtimmarsparkeringsregeln. Jag ska på möte i sta’n och möten med sådana som mig tar gärna mer än två timmar.

Parkerar, låser bilen. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu… räknar den gule. Sedan hämtar han andan. Solen skiner, sparven tiger – och då. Då hör jag henne.

Jag har vandrat i Karlstad när jag var barn på 1950-talet. Jag har gått här på besök hos kusiner på 1960-talet, med pappa på uträttningar och när jag gick i gymnasiet. Jag har promenerat med den kära vännen och andra. Flanerat, traskat, powerwalkat, joggat och tävlat i löpning. Vartenda år sedan 1951 har jag rört mig i Karlstad med öronen öppna. Aldrig har jag hört henne förut.

Långt inne mellan de välväxta villorna på Sundsta hör jag henne. Först begriper jag inte vad det är. Det frasar.

2. Tisdag kväll
Kvällen innan är det nästan fullsatt lokal i bibliotekshuset. Redan rubriken på föredraget talar:

”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt.”

”Det kommer aldrig att vara för sent att göra så mycket som möjligt för att undvika framtida klimatförändringar och andra miljöhot mot vårt samhälle. ”

Han, det är meteorologen Pär Holmgren som talar på Arenan i Karlstad. Arrangör är biblioteket, Naturskyddsföreningen och Karlstads bokcafé.

Holmgren är lika medryckande som alltid. Det är mer än man kan säga om de pågående förändringarna i vårt klimat. Främlingsfientlighet i alltför många sinnen. Växande människofientlighet i det meteorologiska klimatet. Vädret är inte så värst det heller.

Gör så mycket som möjligt.

Det kursiva har jag skrivit innan Pär Holmgren börjar. Jag har hört honom förut och tänker att det kan vara fint att ha ett blogginlägg färdigt redan samma kväll. (Inte vet jag att morgonen därpå ska bli vårvinterns vackraste).

Så enkelt är det inte. Pär är för bra för några enkla slagordsvinklingar. Först tar han ner humöret på de flesta av oss 150 i salongen. Ska mänskligheten ens klara att stoppa höjningen vid två grader varmare medeltemperatur på jordklotet? Trots allt elände som vi vet att redan den höjningen kommer att ställa till med.

I dag är vi 7,3 miljarder människor på jorden. Vårt gemensamma ekologiska fotavtryck är sådant att vi skulle behöva 1,5 jordklot för att kunna fortsätta leva som vi gör i dag.

Oljeländerna pumpar upp 85 miljoner fat olja ur planeten varje dag.

Visst försämras klimatet, temperaturen höjs. Fast det är inte grundproblemet, klimatet är bara ett symptom. Grundproblemet är att vi lever i ett samhälle som inte är hållbart. Det vi gör i dag kommer ingen annan generation att kunna göra.

Ett systemfel, kallar han det. Sveriges eget ekologiska fotavtryck är förresten sådant att det skulle behövas 3,7 jordklot om alla människor skulle leva som vi gör. Vi tar från våra barn.

Så länge det är lagligt att gräva upp olja, gas och kol, kommer inget att hända. Då hjälper det inte vad vi som individer gör. Vårt fossilberoende gör att vi kommer att bli alltmer beroende av Ryssland, i takt med att våra två andra stora leverantörer Norge och Danmark minskar sin export till oss.

Sveriges utsläpp har minskat något, men det beror i hög grad på att vi har exporterat dem till utlandet, i takt med att vi lagt ner egna jordbruk och industrier.

Bilen, biffen och bostaden är bovarna. Flygresorna ska vi inte tala om. De största insatserna vi som individer kan göra, är att börja äta mindre kött och flyga mindre.

Så där skulle jag kunna fortsätta att rabbla fakta och repliker ur hans föredrag. Pär Holmgren pratar om henne som jag ska höra morgonen därpå också. Sedan vänder han till slut stämningen. Han uppmanar oss alla att gå till banken.

– Be dom flytta era pengar till fonder utan olja, gas och kol.

Än har detta inte gått, fast han själv har försökt i många år. Bankerna har inga sådana fonder. Men blir vi bara tillräckligt många så kommer det att gå. Konsumentmakt, säger den forne tv-metereologen som for mellan Ystad och Haparanda med elmoped i fjol.

Det finns bra teknik.

3. Onsdag kväll
Samma kväll jag hör henne som jag aldrig hört förut går vi till vårt länsmuseum. Naturskyddsföreningen har en kemikaliegrupp och medlemmarna i den vill berätta om gifter i barns miljö. Det gör de bra. Vi är färre som lyssnar men budskapet hänger ihop med Pär Holmgrens.

Fråga i butiken efter giftfria barnkläder, leksaker, nappflaskor och annat. Titta på miljömålsportalen och kemikaliegruppen. (Här är länk till hela föredraget som Anna-Sofia Preece håller). Välj ekologiskt, minska på köttet. Undvik plast i kontakt med varm mat. Rensa bort äldre mjuka plastleksaker. Gammal elektronik är inte leksaker. Lek mer utomhus. Skriv under på kemikalieupproret.

– Den här hittade vi på en förskola i Karlstad, säger de och visar upp ett stort djur, en hoppleksak i illröd pvc-plast med giftiga ftalater som mjukgörare. Pvc:n blir inte mjuk utan dem.

Gå till butiken.

4. Onsdag förmiddag
Jo, hon hörs. Solen värmer i ansiktet, det är onsdag, klockan är halv tio på förmiddagen och jag har aldrig hört detta ljud förut. Det är Klarälven själv som låter. Ett frasande, samtidigt både skirt och tydligt ljud. Högt ropar hon.

Jag går fram till strandkanten och kisar mot andra stranden. Där bortifrån kommer ljudet.

Kylan slog till i natt. Fyra grader kallt i morse, älven frös. Nu kommer isen farande, någon centimeter tjock. Där borta i svängen törnar den emot Sandgrundsudden och blir gnagd i kanten. Det är fraset av nattgammal is jag hör. Klarälven hälsar.

Gå till bankerna, ropar hon. Gå till leksaksbutikerna. Gå till mothugg mot mångfaldshatarna, gå på. Men snälla ni, glöm inte att gå ut i solen med. Ser ni inte, känner ni inte, hör ni inte? Snart exploderar det, livet.

Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu!

Pär Holmgren hälsar att oljan som tas upp i världen är lika strid som Klarälven, i varje fall flödet neråt Göteborg till. Siffran blir lika. En förfärlig kran.

Mitt möte på onsdagsförmiddagen är över på 30 minuter. Jag är förvånad än.

Europeiska Unionens pedagogik

Något bra har väl EU gjort? Absolut. Finns det bättre pedagog, när det gäller att visa oss den europeiska fattigdomens ansikte?

Förr satt det ansiktet på en rom långt borta i Rumänien och andra länder i söder. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.

Ingen låtsades se, fattigdomen var dold.

Nu sitter samma ansikte på en rom precis utanför entrén där du köper något gott till onsdagmiddag. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.

Se den människan, människa.
Ser du vårt Europa?

Underliga lekar jag minns

Sjungande fisk.

Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.

Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:

◊◊◊ Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊ Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊ Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att falla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊ Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊ Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊ Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊ Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊ Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊ Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊ Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊ Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊ Stått på scenen vid personalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊ Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊ Kunnat låta som orre. ◊◊◊ Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊ Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.

Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.

Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.

Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.

Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.

Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.