Lärdomar – Sida 55 – SVENSSONS SLÄNG

Frukosten var fin

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Teckningar av Albert Engström.

Spaden, jorden och maten

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
## Mat kommer ur handen på en bonde.
### Allt börjar alltid med stål i jord.

Jag vann

Löparselfie i brunt skogsmaskindike.

Låt oss göra det enkelt. Jag vann.

I tre somriga dagar har jag hållit på och jagat, inte ära och evig berömmelse, inte rikedom – men en drömrunda. Alla mina löprundor har blivit för bekanta, nu vill jag ha tuggmotstånd. Det ska vara skog, det ska vara kuperat, det ska vara tuff terränglöpning ibland och det ska vara smalt, kurvigt och farligt.

Jag ska kunna springa fel om jag inte skärper mig. Jag ska inte veta allting.

Tredje varma försöket
På kartan har jag redan hittat rundan. Två gånger har jag försökt, båda gångerna har hon gäckat mig. Jag älskar’t! Nu är det lördag i sydvästra Svealand, sommarmoln, 23 grader varmt och Krävande Backen och Blånande Utsikten är sig lika från tisdagen och fredagen. Den ene brant, den andra blå. Båda gör sig bättre i verkligheten än på bild.

Jag brukar inte stanna och fotografera när jag springer. Kära nån det är ju första sommaren jag har mobil med. Berättar jag varför, så tycker du jag är en mes. Det har med vildgrisar att göra, mer säger jag inte. Vildgrisar och eventuell trädklättring. Musiken står trädpiplärkan för.

23 grader varmt, benen trötta sedan i går, uppförsbacken gick fort att förstå. Så jag stannar och stretchar i dag igen och tar en bild på de blå granskogarna i öster.

Kritiskt parti i rött
Karta brukar jag inte heller bära med mig, men i dag ska hon knäckas, rundan. Det finns ett kritiskt parti. Jag har ringat in det lurigaste avsnittet med rött på utskriften.

Skogsbilväg, barrstig, gräsväg, fortsätter förbi luriga stigen åt vänster, springer rakt bland kvistar och ris, det är faktiskt en gammal körväg i botten och där är stenen, bra. Plötsligt får jag se ännu ett tecken på mänskligt liv. En orange skylt precis på andra sidan ett dike som en skogsmaskin plöjt. Nu är jag nära lösningen.

Bilden överst på sidan är från det diket. Selfie i brunt skogsmaskindike. Jag springer till vänster om diket, tar sedan för långt åt höger men hittar så småningom stigen mot nordväst. Kritiska partiet avklarat, tjoho!

En löpare hade vänt
Resten är en promenad i parken. ”Hade dä vart en bonne hadde han stöpe” brukade en bekant säga när han snubblade till. Hade det varit en löpare hade han vänt, tänker jag, men detta är en orienterare. Vad är lite kvistar och ris, en och annat trädstam och en hel del traktorspår i 900 meter för en van terränglöpare?

Inga problem är vad det är. Under och ibland bredvid traktorspåren finns hela tiden stigen på kartan och titta, där är vändplanen redan. Värmländsk vardagsnatur, än sen då? Skogar ska brukas och nu är det inte svårt att följa Sisuledens orange skyltning bort till backen i milbanan.

Här har jag min nya runda, tajmad och klar. Hela vägen hittad, jag vann! En tuff, krävande, tidvis blöt och … alldeles underbar drömrunda.

Nämnde jag Jungfru Marie nycklar, wunderbaum-granen, trollsländorna, de två mystiska männen med tre motorhuvar öppna, den kvarglömda skogsarbetarbaracken på hjul eller min oerhörda trötthet efteråt och löplust under tiden?

Bra.
Trivs.

Blånande Utsikten.

Karta nya rundan

Del av Friska Forshaga-kartan med Kritiska Partiet inringat.

Värmländsk vardagsnatur i röda ringen.

Jungfru Marie nycklar i utförslöpan innan vändplanen.

# Alla människor har drömmar, men en del gömmer dem djupare.
# Själv drömmer jag om mottot för bloggen. Alltihop. Om skrivande, springande, levande och världsförbättrande.
# Nästa gång ska jag springa rakt på stigen bortom skogsmaskindiket. Inte irra åt höger. Irra aldrig åt höger, där finns ett träsk.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Vad är det vi tränar?

En text till mina vänner, ni vet vilka ni är.

Jag har kommit på vad som händer när jag springer.
Det är då jag liftar med mitt undermedvetna.

Tro inte att det är kroppen du tränar. Den figuren åker bara snålskjuts. Det är sinnena du tränar. Du trubbar av slösinnet, vilminnet. Skärper smärtförträngar’n. Trimmar sinnet som vill brinna, hinna, vinna.

Hjärnviljan.

Jag har kommit på vad som händer när vi kämpar. Du som har Värken, du som Över Huvud Taget Har Svårt Att Röra Dig, du som tränar kroppen i att löpa lätt i motvind och medvetande. Kampen är en vän. Han vill inte veta vart vi ska, vad vi kunde i går, vad vi har på banken eller vad vi blir i morgon.

Kom igen nu, säger han snällt, ibland hårdhänt. Kom igen nu, dit bort orkar du… pekar han på en gatlykta, en köksbänk, en uppgift som egentligen är omöjlig, både i går och i morgon. Kom igen. Nu. Nu kan du.

Det händer att han har rätt.
Då är det inte kroppen vi har tränat.

Inte först.

Han tror de spelar dam

FIFA är väldigt noga, det vet alla. Där ska det gå rätt till, annars är inte Sepp Blatter med. Fotbolls-VM får inte heta fotbolls-VM, det måste heta dam-VM. Annars får inte TV4 vara med.

Möcke bra. Det ska va’ noga. Är det en dam som spelar fotboll, då ska det heta damfotboll. De spelar inte boll, de spelar dam, tror Lillefar Blatter. Är det en mutkolv som bestämmer, då ska det heta FIFA.

Herr Blatter är inte den bäste att skicka fram i en höjdduell men djupa fickor, det har han. Han spelar frank. Schweizerfranc. Den dyra sortens uppriktighet.

– Är vi redo att gå till beslut?
– Ka-tjing!

# FIFA-VM för herrar. Tyskland vinner. Blatter tar priset.
# När Blatter ordnar terränglopp heter det inte motlut.
# Men bra nära.

Skulle vi glädjas åt er död?

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Avbryter mitt i skrivandet

– Har du blivit skannad nå’ nyss?
– Ja. Av facebook med tydligen. Jag tror det är nåt dom vill ha sagt med sina annonser intill varandra, jag vet inte riktigt vad. Köpa Smock?

… sådär hade jag tänkt skriva i dag. Några hurtiga ord om hur facebook lägger pussel och försöker kartlägga min mandom och möjliga morskhet. (De båda annonserna är från mitt facebookflöde). Fast när jag ska lägga ut det får jag en dålig smak i käften. Skoja om något så hemskt och vanligt som prostatacancer? Jag tappade just lusten för det.

Själv trodde jag hela vintern att jag bar på en tumör som åt mig inifrån. Det gjorde jag inte.

Kolla er, män, gå till vårdcentralen. Men bär inga brittiska kamouflagekläder i korridorer och på trottoarer. Inte ofta i alla fall.

Ni syns.

Samtal med en filtallrik

Morgonstund har guld i mun. Så här sitter jag som en hötapp mellan två åsnor. Svälj. Svälj inte. Ärrä gôtt mä gull?

Djupa tallriken tror inte på slagord. ”Det sägs att ’människan blir aldrig gammal, bara äldre’. Jo pytt”. Ekologiska lättfilen håller med. ”Varje själ har ett bäst före-datum”, hävdar hon. ”Det har jag hört”.

Där har hon fel. Ingen människa blir äldre än 15 år inuti, några entusiaster stannar vid 11. Det är de som inombords klättrar i träd varje dag mellan klockan 06.00 och 23.45. När de fyller 83 lär de sig steppa.

Importerade höftkulor klapprar.

En stark hand

En stark hand som styr. Högt över massan står han, däruppifrån leder han och fördelar precis som han vill. Folket har inte valt honom, han har utsett sig själv. Ingen människa törs avsätta honom. Titta, nu ler han mot oss, det är dags igen, han höjer handen.

Varje gång premieras våldet. Är du stark får du större belöning.

Fascism?
Nej, godisregn.

# ”Åsså avslutar vi hela arrangemanget med ett godisregn”.
# ”Ja, det är en härlig våldshandling som lär folk att veta sin plats”.
# ”Köp inte för mycket”.