När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet. ”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr. Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
”Har du slutat gå på Karlstad Fotbolls hemmamatcher?” undrar folk. ”Hade inte du tänkt dig att bli en profil på Sola Arena, högst upp på ståplats, alltid mitt för mittlinjen? Köpte inte du halsduk till och med? Du var ju väldigt entusiastisk över satsningen?”
”Jo. Så är det.” ”Varför slutade du då?” ”Av det konstigaste skäl som finns.” ”Vilket?” ”De spelar för hög musik i högtalarna på stå.”
”Sant?” ”Sant. En gång var det en gubbe en bit bort som stod och skrek en lång stund. ’SÄNK!!!’ skrek han. Fast det hördes förstås inte till karln med volymknappen.”
”Har inte den karln varit över till ståplatsläktar’n och provlyssnat då, tror du?” ”Det är klart han har. Jag har blivit för gammal för dagens volymer, det är hela felet. Jag och gubben en bit bort.”
### Hoppas det går bra för laget ändå. ### Det är stan värd.
Jag vet, man kan kontakta dom. Det är bara det att jag förutsätter att de redan har varit och provlyssnat.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.
För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.
Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.
I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.
Någon kakpeck köpte vi inte. Vi har redan en.
Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.
Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.
Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.
”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.
Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.
Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.
De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.
Mångfald och orättvisa Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.
Om mångfald. Om en orättvis värld. Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring. Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.
Den nya rollen Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.
Alla kom ensamma, inga team. Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem). Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.
Marginaliserat yrke: fotograf En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?
Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så? Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg. Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?
Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.
Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.
Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?
### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser? ### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig. ### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.
Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)
Vilka sevärdheter finns det i Forshaga kommun? frågade jag AI och fick sju förslag. Två av dem korrekta, resten var missuppfattningar, hittepå eller råkade bara ligga på annan ort.
Men. Visst är det ett fint förslag att döpa om Klarälven till Forshagaån.
Här är svaret jag fick från den artificiella intelligensen:
”Forshaga kommun är beläget i Värmlands län, Sverige, och har flera intressanta sevärdheter att erbjuda. Här är några av dem:
1. Forshaga hembygdsgård: En historisk bondgård som visar upp traditionella byggnader och föremål från området. Här kan besökare lära sig mer om regionens historia och kultur. 2. Forshagaakademin: En konst- och kulturinstitution som ligger vid Klarälven. Här finns utställningar, konserter och andra kulturella evenemang. 3. Forshagaån: En vacker å som rinner genom kommunen och erbjuder möjligheter till fiske och natursköna promenader längs dess stränder. 4. Klarälvsbanan: En cykelväg som sträcker sig längs Klarälven. Det är en populär sträcka för cykelturister som vill njuta av naturen och landskapet. 5. Lungsundstorp: Ett gammalt järnbruk som har anor från 1600-talet. Här kan besökare få en inblick i Värmlands industrihistoria. 6. Ängebytjärn: En naturskön badplats med sandstrand och möjlighet till picknick och avkoppling. 7. Naturreservatet Brattfallet: Ett vackert naturområde med en imponerande fors och vandringsleder. Här kan besökare njuta av naturen och den fridfulla miljön.
Det är värt att notera att sevärdheterna kan ändras eller uppdateras över tid, så det är alltid bra att kontrollera lokala källor eller turistinformation för att få den senaste informationen om sevärdheterna i Forshaga kommun.”
Där slutar svaret från ChatGPT om aftonen den 11 maj 2023.
FACIT: två rätt av sju möjliga
-Hembygdsgården: godkänt. -Forshagaakademin: ej godkänt. Det är en skola. -Forshagaån: ej godkänt. Ån är en älv och heter Klarälven. -Klarälvsbanan: godkänt. -Lungsundstorp: ej godkänt. Något sådant ortnamn finns inte på Lantmäteriets karta, inte järnbruket heller. -Ängebytjärn: ej godkänt. Det är ett ädelfiskevatten i Åmåls kommun. -Brattfallet: ej godkänt. Vi har visserligen många vattenfall med det namnet i Sverige men inget i Forshaga. Kanske tänker min vän AI på det spännande fallet norr om Ekshärad i Hagfors kommun?
När jag ställde samma fråga en gång till fick jag delvis andra förslag på sevärdheter som den artificielle ansåg låg i min kommun. Just då.
