Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

En liknelse i luren

Telefonören ringer.

– Visst finns det enstaka poliser som gör dumheter, kanske till och med begår brott, säger han och fortsätter:

– Jag tycker ändå vi ska stödja polisen så gott vi kan. Både på deras ordinarie adresser och på våra gator och torg.

Vi är väl människor.

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett gott råd i skogen

Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?

Där får jag meddelandet.

Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.

Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.

Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.

Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.

Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.

Oj. Tack!

Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.

Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.

Mobilens besked
Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.

Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.

Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.

Jag kör mitt i vägen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När tidningarna bytte sida

En gång fanns det fackliga reportrar på svenska länstidningar. Redaktionerna intresserade sig för hur folk hade det på jobbet.

I dag har näringslivsbilagorna tagit över.

Att detta är ett symptom på något har jag anat länge. Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv)  har varit framgångsrik i den kamp om sinnena som den startade i början på 1970-talet.

I dag har hela vår politiska skala förflyttats åt höger. Vänsterpartiet är sossar, Socialdemokraterna ett mittenparti (säger Löfven) och resten ska vi inte tala på.

Gapande fågelholkar nästa höst?
Det händer att jag tror att redaktionernas beslut att avskaffa arbetsplatsreportaget är mer än symptom. Eller som krönikören Ulrika Knutson skriver i tidskriften Fokus:

”Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.”

Donald Trump fick så många röster för att han hade en annan bild av stämningarna i landet än den medierna visade. SD går framåt i Sverige för att de fångar tankar i folkdjupet som svenska medier ofta missar att berätta om.

Det är vad jag tror.

Missar de glömda
Att de etablerade partierna missar en massa människor som känner sig glömda och utanför är illa nog. Att medierna gör likadant är tragiskt.

Inte för att jag på minsta sätt vill försvara främlingsfientlighet och rasism. Men det är dags att journalister ger sig ut och försöker förstå.

Det finns en värld att förklara där ute, långt bortom entreprenörsmötena, varumärkeskampanjerna och vd-kontoren.

Ska vi förändra världen måste den först förklaras.

### Det är inte fel att skriva om hur svenska firmor går.
### Jag konstaterar bara att tidningarna bytt perspektiv i den klassiska konflikten mellan arbete och kapital.
### Det bytet visar hur de redaktionella beslutsfattarna tänker, instinktivt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Alla dessa som är så rädda för förändring

Jag tänker på att vi borde sluta utse vår statschef i sänghalmen, nu när demokratin är uppfunnen.
Monarkister är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att vi borde börja dela på de jobb som behöver göras och gå ner till sex timmars arbetsdag, nu när vi uppfunnit maskinen.
Arbetsköpare är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att om vi vill ha en union mellan våra länder bör alla ha samma nivå på ekonomin och demokratin. Innan de får gå med.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att sedan bör medlemsländerna närma sig minsta överstatlighet på samma sätt som två kelsjuka igelkottar som ska para sig. Jääädrigt försiktigt.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att världen är orättvis. De få som äger det mesta vill inte dela med sig.
Förmöget folk är så förändringsobenägna.

Klyftorna, klassföraktet, klimatet
Låt oss alltså börja förändringen där: klyftorna, klassföraktet. Klimatet också, glöm inte klimatet. Låt oss alla bli förunderligt förändringsbenägna. Det är fortfarande rätt att göra uppror.

Annars gör överheten snart en ny kung i halmen.

### Länk: Klyftorna växer
– en bloggserie om det svenska klassamhället

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Så förtrycker de din trut och din fot

Du skall icke säga ”kort”, det heter ”bild”.
Du skall icke bära foppatoffel, det är simpelt.
Du skall icke bära strumpa i sandal, aldrig uttala ”acceptera” med s, aldrig någonsin säga ”å ja ba'”.
Facebook skall du uttala ”facebuck”, som när en norsk talar engelska.

Klassamhället har många regler. De är alla noga formulerade för att lära dig var du hör hemma. Längst ner på samhällsstegen.

Asseptera dem aldrig.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor

Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Kom ihåg: Det är du som betalar fnysarnas avdrag.

Länk: Åsa Linderborg, Aftonbladet: Klassförakt, SVT!
”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de såkallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra