Lärdomar – Sida 57 – SVENSSONS SLÄNG

Farligt främmande

Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.

Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.

Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.

Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.

Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.

Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.

Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.

Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.

– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.

Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.

Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.

Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:

Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring

Bli inte lomhörd.

Mitt i cirkusen

En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.

Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.

Någon gång har jag till och med varit clown.

En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.

Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.

Trivs.

Enkel värld

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 6

Två barn i femårsåldern leker glatt med varandra vid poolen, hon engelska, han spanjor. Inga problem, de vet varandras smeknamn. Heidi och Iggi.

Världen borde vara så enkel. Världen kan vara så enkel.

Nu springer de runt, hänger på räcket och gräver i den svarta sanden. Den består av vulkanaska. Det bekymrar dem inte ett dugg.
– Heidi! ropar en vuxen.
– Iggi! ropar en annan.
De bryr sig inte.

Vulkanerna tiger still. I natt ska askan samla sin kondens.

… och i morgon eftermiddag syns jag bakom en mikrofon i Molkom. Jag brukar inte uppträda numera, men det finns erbjudanden man inte kan tacka nej till 😉

Varje gång ser jag det

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.

Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.

Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.

Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.

Står det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.

När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.

En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.

En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?

Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.

Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.

Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.

Jag en satellitletare

Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.

Sedan löper vi ut.

Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.

Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.

Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.

Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.

Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.

Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.

Helst i verkligheten.

… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.

Mysteriet att ge liv

Betraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.

Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.

I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.

En dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.

Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.

Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.

Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.

Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.

Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.

Den som lever får se vad hon menade.

Där sitter vackerheten

Betraktelse från Lanzarote, nr 1
Det är det där med onödigheten. Ibland är det sådant som inte behövs som gör världen vacker. Titta på en fin dörr. I dag går det att göra en dörr helt platt, men se på de vackra, de med speglar. Vackerheten sitter i det du först tror är orationellt.

När vi bor två veckor på hotell på Lanzarote har städerskan handduksfestival, tycks det oss. Jo, hon viker små konstverk av den kära vännens nattlinne med. Men handdukarna, handdukarna. Kökshandduken ett konstverk varje dag. Båda handhanddukarna ett mindre mästerverk. Vet hon hur lik hon gör min fru, med sudoku-boken och pennan i varsin näve i handduksskulpturen hon skapar? Vi gläds i flera dagar, låter skulpturen i soffan sitta kvar och tar bara försiktigt loss sudokuboken ur de blå handdukarnas grepp.

Det vet varje städpoet
Jag tror att bra service handlar om detta. Först städade hon, varenda yta blänkte. Sedan gav hon oss någonting extra som hon inte hade behövt och vi inte hade efterfrågat.

Kärleken finns. Nu vet jag att det finns städpoeter med. På den särskilda ön Lanzarote, där konsten betytt så mycket, har de minst en.

Jag tycker om poeter. De som vet att vackerheten finns i det till synes onödiga.

Tre tankar om sociala medier och konflikter

1. Facebook är rarhetens tempel. Mjuka katter, nyserverad köttbit med din älskade, vackra fina färska profilbilden, Åh, kramiz sötis, fina du!

2. Facebook funkar fint vid skryt. Nu har jag tapetserat fem rum och byggt trädäck ända ner till bankomaten samtidigt som jag läste Dostojevskijs samlade, rörde ihop en fantastisk paella (som kommer att bli SÅ inne om några månader) och sprang ett långpass på 21 kilometer och 192 meter (4:10 kilometern, motvind både dit och hem).

3. Facebook är sämre på konflikter. Bråka går ju. Men nästa dag måste du läsa människans inlägg i något helt annat ämne och till allt elände är ni överens. Vad gör du då?

Jag vet vad du gör.

”Det där var väl inget modigt”

Det där kräver väl inget mod, säger någon, när en medmänniska har tyckt någonting. Det där var ingen särskilt originell åsikt.

En del särskilt små människor skriver ”PK” också, men den högerklyschan glömmer vi.

Ledsen, men det var längesedan jag försökte vara originell. Under högstadiet i Åsvallaskolan hände det att jag försökte utmärka mig på det viset, men man mognar. Folk som minns påstår att jag gick omkring med teskedar i fickan, vad nu det skulle vara bra för.

En annan sorts kappvändare
Om hela världen tycker som jag? Jamen så bra då. Det är ju dit vi vill, vi som är demokrater och inte elittänkare. Mina åsikter väljer jag inte utifrån om de kräver mod eller inte. En del av det jag tyckt genom åren har jag sagt eller skrivit fast jag var rädd, det ska gudarna veta, men målet är inte att bli rädd. Allt börjar med mina grundläggande värderingar, min klasståndpunkt om du så vill.

Visar mod gör den som ställer sig framför ett framrusande ånglok också, fast jag tillåter mig tvivla på hans förstånd och taktiska omdöme. Hur originellt det än kan verka. Att ständigt försöka slåss i motvind är bara ett annat sätt att vända kappan efter vinden.

För många år sedan blev jag intervjuad av en journalist som gjorde hemma hos-reportage hos oss. Men va’ vanligt… sa den kloka reportern när hon fick se vårt hem.

Hon förstod aldrig att för oss var det ett bra betyg.

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.