Sven-Ove Svensson – Sida 101

Torvan är värd att försvara

Jag är en gammal 68:a. Det fanns två sorter, de som vi kallade flummare och de som vi kallade politiskt medvetna.

Själva var vi av sort nummer två, tyckte vi. Huvudmotsättningen i världen var tydlig, det var rätt att göra uppror och visst var det folket som gjorde historien.

Men vi var förbaske mig inga pacifister. Det blir du inte om ditt land har en av de största solidaritetsrörelserna i världen, till stöd för ett fattigt folk i Sydostasien som kämpar mot en mäktig angripare med B52-bombplan. Säg inte till en napalmbombad vietnamesisk bonde med hela risåkern och halva familjen utraderad att lösningen heter ickevåld. Säg inte det till oss som blev skolade i den där solidaritetsrörelsen.

Rent önsketänkande
Politisk makt växer ut ur en gevärspipa. Det är en sorglig sanning men den var sann 1968 och den är lika sann i dag. Torvan – och friheten – är värd att försvara. Allt annat är flummigt önsketänkande, så länge världen ser ut som den gör.

Den blev inte lugnare under året som gick.

När inte plåstren hjälper

Tre plåster har jag. Humor, kunskap och löpning.

Ibland blir jag så trött på det lilla ordet ”Trivs” som jag alltid ska använda.

Sant är att jag har viss begåvning på att trivas. Människan har överlevt just på grund av sin förmåga att anpassa sig till de jäkligaste förhållanden. Kyla, värme, djungler, öknar, hunger, smärta, allt kan hon uthärda. I det perspektivet är jag ett ynkligt stadium av evolutionen, men mycket elände har livet likafullt lärt mig leva med.

Mer tänker jag inte orda om just det. Mina texter och bilder här och i andra sociala medier vill gärna vara personliga men aldrig för privata. Det finns en gräns och i dag handlar den om att jag inte tänker berätta varför ordet ”Trivs” växte i min mun i går och fortfarande gör det.

Första plåstret
Plåstren kan vi däremot prata om.

De flesta människor jag känner har sina bekymmer. Ibland har livet sorger och bedrövelser för alla, sånt slipper ingen undan. Då drog den tidiga homo sapiens isär munnen och visade tänderna. Jag tror det var där, under hotet, hon uppfann leendet och småningom skrattet.

Titta hur de flesta bra stå upp-komikers skämt är konstruerade. Vi blir förvånade, rädda – och i samma sekund kommer skrattet som en förlösare. För mig fungerar det så och jag tror det är djupt mänskligt.

Det är klart att jag inte skrattar åt sorgerna vi har. Hård blir jag aldrig. Däremot hittar jag ofta annat att småle åt, mitt i eländet. Ibland är detta en nödvändig flykt för tanken, för att själen ska orka överleva. Ibland handlar det om livslång träning i distans till sig själv. Den distansen är viktigare än vi tror. Själv har jag alltid haft svårt för folk som inte kan skratta åt sig själva.

Hur som helst, den humorn har räddat mig många gånger och det har jag vetat länge.

Andra plåstret
Att det andra plåstret finns och hur det fungerar inser jag medan jag skriver det här inlägget. Det är löjligt att jag inte fattat detta tidigare, men hellre nu än aldrig. Kunskapen är mitt andra plåster.

Tänk dig att du sitter på tåget och nu stannar det mitt i skogen och ingenting händer. Minuterna går. Vilket väljer du, fortsatt ovisshet eller information i högtalarna om att någon stulit en kopparledning så att signalerna inte fungerar?

Det är klart att du väljer kunskapen. Du får sitta lika länge i din kupé i alla fall men nu vet du varför.

Tredje plåstret
Löpningen är mitt tredje plåster, min ständiga smärtlindrare. Den metoden har jag skrivit ofta om. När jag springer släpper spänningarna i kropp och själ, åtminstone för stunden och ofta längre. Jag kan vara arg och stressad när jag börjar springa men aldrig när jag kommer tillbaka.

Då har jag dessutom hunnit tänka under tiden. Efter några kilometer är hjärnan rensad och nya idéer vaknar.

– Vänta nu, om vi gör såhär …

***

En del stunder hjälper inte något av plåstren någon längre stund, fast det är en annan och högst privat historia.

Det är aldrig plåstrens fel.

”Misstänker att han avgett nån sorts nyårslöfte”

Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.

Kräsnast är han utan rundstav.

Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.

Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.

Särskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.

Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.

Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.

Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:

– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?

Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.

Hon skulle bara veta hur fint det känns.

Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.

Trivs.

### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten.

Bevis nummer två på kapitalismens överlägsenhet

Hur var det Tage Danielsson skrev? ”Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis”.

Sant.

I dag har man upptäckt bevis nummer två. Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas näst bäst av den enkla sanningen att elever på fristående gymnasieskolor ofta får högre betyg.

Än vad de är värda.

Inte meningen?
Det är Dagens Arena som gjort en granskning. Den visar att elever på de här friskolorna oftare får ett högre betyg än vad de presterat på nationella proven. Särskilt stor är skillnaderna i matematik.

Ingen vet varför.
Eller hur.

– Det skulle kunna vara så att drivkraften att sätta högre betyg är större hos fristående skolor än hos kommunala skolor. Men det är inget vi kan säga med säkerhet. Det säger Karin Hector Stahre, enhetschef på Skolverket.

Skulle kunna? Jaså, det skulle det kunna?
Nämen.

Fniss.

### Inte nog med att friskolor är mer generösa med betygen. I våras presenterades en forskningrapport som visade att fristående gymnasier rättar proven generösare än kommunala skolor.
### Kapitalismen ÄR överlägsen.
### Det var den som uppfann filmningen i fotboll också.

Har glesbygden en chans?

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Tycker du om djur men inte om människor?

Vår familj har nästan alltid haft katter och älskat dem. När jag var barn bodde vi på en liten bondgård där i stort sett vartenda kreatur hade namn och blev kliat bakom öronen. Vi tyckte om djur, det gjorde alla våra grannar.

Det var så vi såg på livet.

Sedan dess har jag svårt för folk som gillar djur men inte människor. Räcker inte din kärlek till båda är du inte mycket till människa.

Därför är det bedrövligt hur den unge eftersöksjägaren i Kil utanför Karlstad blivit utsatt, nu igen. Det är dessutom illa att Naturskyddsföreningen och andra liknande organisationer inte tar avstånd från våldet, vad jag kan se.

Jag är medlem i föreningen men håller på att tröttna, i takt med att den vägrar ta sitt ansvar.

Överfallen, bilen bränd
Häromdagen blev den unge mannen överfallen och nedslagen utanför sin bostad. Innan dess fick han sin bil vandaliserad. För ett år sedan blev han mordhotad och han har fått ta emot många andra hot per telefon. En tidigare bil blev först repad och fick framrutan krossad, senare eldades den upp.

Allt för att han genomförde sitt uppdrag från oss andra och avlivade en trafikskadad varg för ett år sedan. Befriade den från smärta och framtida svält.

Allt för att någon eller några inte läst sin läxa, den om människosynen men också om djurvården. Den dag våra eftersöksjägare slutar städa upp efter trafiken kommer Sveriges skogar att vimla av trafikskadade älgar, rådjur, vildsvin och rådjur.

De djuren kommer att lida.
De kommer inte att få någon lindring.

Skamligt.

Helt enkelt underbart

2017 blir ljust och vackert.
2017 slipper en skämmas för hur vårt land tar emot människor på flykt.

2017 blir ett solidariskt år.
2017 slipper vi se klyftan mellan fattiga och rika öka.

2017 blir ett folkvettets och gästfrihetens år.
2017 slipper en se unga män bli hemskickade till länder där de riskerar att dödas.

2017 blir ett humorns och det kära skrattets år.
Själv kommer jag att lära mig stava till gittarr och aborre 😉 och de som kan fälla bomber kommer att lära sig låta bli.
2017 kommer krigsrubrikerna att sluta handla om krig.

2017 blir varenda mänska klokare, hennes hudfärg ointressant och hennes människovärde okränkbart.
2017 börjar klimatet på klotet friskna till så sakta.

Folk jag känner och många andra blir också friskare, hurra!

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

2017 blir jämt gôrbra. Min kondition blir som på en 63-åring, min dator får århundradets skrivlust i flera månader, min matlagningskonst går från falukorv till smoothie, solskensjuice, ja rent av grönsallad med fetaost, ty mod får jag kilovis.

Släng er i väggen vildsvin, annars hamnar ni också i pannan.

2017 kommer att levla, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
2017 blir verkligen ett år att mejla hem om.
2017! Piggt #som17.

***

Har jag tänkt.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

”Skicka dom till Palme-utredningen”

Jo förstår ni barn, på den tiden fanns det en sorts plattor som kallades disketter. Dom var stora som nygräddade plättar och många som tusenbröder. Skulle vi säkerhetskopiera allt från en dator gick det åt 18 stycken. Eller 20. Sånt pysslade vi med på nätterna.

Saken är den att jag har varit och tömt bankfacket. Nordea håller på och lägger ner på vår ort, sådär som banker gör, och då måste boxarna bort. Tack och hej.

Det blir en intressant stund när vi kommer hem och får se allt det vi slumpmässigt sparat för livet i bankens valv. Femtiosex disketter, fem C4-kuvert, fyra cd-rom-skivor och tre usb-minnen. I kuverten ligger betyg och husköparpapper, den delen av inventeringen går fort. Men vad ska jag göra med alla mina disketter? Femtiosex stycken, hur tänkte vi när vi bar dit dom, bunt efter bunt?

– Skicka dom till Palme-utredningen! säger en trevlig karl på Skatteverket som jag råkar berätta för, medan han letar efter en uppgift åt mig.

Det är ju ett sätt förstås.

Den natten gick fort
Då minns jag den där stora klumpen som gömmer sig i hörnet längst in under en bordsskiva i arbetsrummet. Är inte det en tjockdator? Gillar inte tjocka datorer platta disketter? Det kanske faktiskt går att läsa en gång till vad jag sparat för livet?

Mycket riktigt. Tjugotre (!) av disketterna gick åt när jag kopierade en hel datorhårddisk år 1998. Den septembernatten gick fort. Flytta markör, klicka och Spara som, flytta markör, klicka och Spara som. Så levde vi våra liv den gången. Spara som och ny diskett, Spara som och ny diskett.

Någon som vill ha en 18 år gammal fil med lokalradiokrönikor nerskrivna på hemgjord dialekt? ”Ärrä bra märrä?”. Någon som behöver manuset till en skrift för olika fackförbund om yttre miljö och arbetsmiljö? Jag har även en diskett med uppläsningar och föredrag från 1980- och 1990-talen, om du är intresserad.

Endast en ägare, prästkörd.

Släng aldrig nå’t!
I mina byrålådor har jag ytterligare tre kilo disketter, alla med Viktigt Material För Framtida Memoarer, tihi.

Det gick förresten inte att läsa disketterna. Än har jag inte fått igång den tjocke men vi jobbar på’t.

En ska aldrig slänga sladdar.

### Till dig, du orolige som undrar hur det går för oss nu, utan bankfack någon vecka:
### Vi har inte många ”guldklimpar”, det är inte vår stil. De vi har finns på annan ort. Har en jobbat på SOS-central och Räddningsverk så har en.
### Disketterna är inte stöldbegärliga, hör jag på byn. Inte ens den med mappen Div text. Det är bittert – men tack för omtanken 🙂

Mellan redan och fortfarande

Solen går upp och frukosten går ner. Innan du hinner tugga färdigt har ett år till gått.

Det är inte så noga med årtal. Jag föredrar årsringar, flyttfågelcykler och andra mer naturliga påminnelser från den tid som hela tiden kommer till oss. Tiden går inte, hon kommer till oss.

Livtets eget komma-tecken.

Duktig gubbe
Läser du mitt förra inlägg så hittar du två nyckelord i texten. Redan och fortfarande. Mellan de två orden lever vi större delen av våra liv.
– Å vad duktigt, kan du redan gå.
– Å vad strongt, kan farbror fortfarande gå.

Byt ut gå mot att cykla, göra bechamelsås eller ha sex, perspektivmarkörerna är de samma.
– Jaså, det klarar du fortfarande. Duktig gubbe.

Till fiskbullar antar jag?

Värmlands Folkblads serie DOKUMENT: AVFOLKNING

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING