Författare: Sven-Ove Svensson

Ren siktröjning

Näsan och pennan

För några år sedan ville jag gå ner i vikt och bli smalare om midjan, eftersom livet är mig kärt. Det gick bra, 5:2 var som gjort för mig.

Målet nåddes. Många kilo blev det och envisheten mådde fint.

Vad jag inte räknade med var en höst och vinter 2015-2016 med benhinneproblem, kyla och virus som fick mig att ersätta löpningen med ryggbiffar, chokladkakor och ett även i övrigt fettbildande leverne.

Nu står jag här med skymd sikt igen. Inget allvarligt men tillräckligt för att störa. Jag vill inte känna brösten jogga när jag skumpar. Eller tvärtom. Jag är en sådan människa som inte ens ska ha bröst. När jag står naken och blickar söderut vill jag se vad jag äger och har. Nu ser jag mest vad jag ätit och har.

I måndags morse inledde denna midjemåttsinnehavare stolt en ny 5:2-kur. Buken har 3,7 kilo som ska bort.

Jag ser det som ren siktröjning.

När har de tänkt sluta undra?

Vit älg

Världen är full av folk som ”inte vill dö nyfikna”.
Det är deras val. Själv vill jag vara vetgirig ända in i kaklet.

När har de tänkt sluta vara intresserade? Direkt efter bröllopet? Första måndagen efter att de fått tillsvidareanställning? Samma dag de fyller 65?

Det är jag nyfiken på.

### … eller vetgirig, frågvis, förveten, forskande, intresserad, undrande, snokande, alltför intresserad – om du så vill.
### Inte kan jag sluta med det. Hur skulle det gå till? Jag VILL veta mer.

Excentrisk träning

Skog med snö

En del av mina träningsvänner tror att det är nyss som de börjat med excentriska övningar.

Nyss? Då har de varit excentriska i generationer.

En jag kände jagade sork med stämjärn, hammare och tålamod.
En kunde räkna upp de första tusen decimalerna för pi.
En bodde i överslafen i en byggbarack. Han hade helst bott i underslafen men där bodde hönsen. Hundarna gick mer fritt.

En hade klubbrekordet i att skita fort i skogen och sedan ansluta till gruppen igen, under söndagarnas långpass. En minut och tretton sekunder.

Jag vill INTE veta hur han gjorde.

Träligt att vi inte kommit längre

Rösträtt

Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas? 

Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.

Nu är den nödvändig.

Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.

Bedrövligheter finns det gott om.

85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.

100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.

Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.

Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016

### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
Power### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.

Förmiddag i folkhemmet

Isen kommer

Personerna på bilden har inget samband
med Mora-Nisses vallningar 1945.

Första söndagen i mars. Enda dagen på året då vi kliver direkt ur sängen och till tv-soffan. Pyjamas och morgonrock på, frukost framför teven, så småningom förmiddagskaffe.

Vi vill se starten. Sedan blir det spännande att se vem som tar ledningen och därefter brukar det vara en hel del bilder på andra deltagare än eliten, vi kanske känner någon, och snart är det en som åker med i täten ett tag och refererar och, tja, vi blir sittande till långt efter segerintervjun.

Vi gillar den sändningen.

Egentligen ska det vara Sven ”Plex” Petersson. Han ska börja söndagen med ”Gomorron gomorron från Berga by” och sedan ska han måla upp den färgrika bilden av startfältet för ett folk med svartvita apparater. Före honom skulle det vara Sven Jerring i en radio med vibrerande ljusbrunt tyg – och Hilversum som en av stationerna vi kunde höra brusa. Någon gång ska jag ta reda på var detta Hilversum ligger.

Fast det var långt innan moped och därav följande äktenskap.

Vi sitter här i dag med, för jag fick ju den välsignade mopeden. Plex saknar vi fortfarande och förr eller senare kommer jag att berätta för min fru om när segraren fick stanna och valla om. Tre gånger.

Den har hon aldrig hört förut.

Där nerförsbacken slutar

Havet vid Varberg

Jaså är det här du är.

Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.

Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.

En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.

Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.

-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.

Jaså var det här de kom.

Högmod och misstänkt klick

Överkam

Lade ut den här bilden på Instagram härom dagen. Rejält mallig över ordleken jag hittat på om överkammaren.

Då gillar en amerikan det. Någonstans där borta på andra sidan Atlanten sitter en karl och klickar på hjärtat.

Kära nån, vad är det som händer? Förlåt! Tänk om denne justicejake11 tror att jag bara har skrivit en fumlig, felstavad och söt liten nördisk hüllning till den store världsförbättraren Donald Trump?

Huvva.