När jag tycker att jag börjar bli klen i mina formuleringar går jag till Barbro Alving, Bang. Den debattören saknar jag. Den skärpan med.
Här är hon i ett radiofynd från Sveriges Radio 1941. Bang ger svar på tal till författaren Albert Viksten som oroat sig för en framtid där kvinnorna tagit makten.
Kvinnorna bolmar och klär sig som män, tar plats i riksdagen och föder alldeles för få barn, tyckte Viksten.
Hör svaret. Lika aktuellt i dag som då.
Ibland blir jag så trött på karlar.
Jag försöker minnas ett ljud. Jag hade det i bakhuvudet i går kväll och skulle berätta om det här, men det har gått och gömt sig. Förkommit, som fanjunkare M sa i lumpen.
Inte modemet till vår första hemmadator, det lyckliga ljudet.
Inte den allra första PRO-kör jag hörde sjunga Elvis iförd jeansjackor och med stålkammar i bakfickorna.
Inte storspoven över Stormossen eller på gärdena ner mot Vibergssjön.
Inte knattret i radio när folk skulle rösta i Tio i topp.
Inte tonen jag spelade falskt vid musikskolans uppvisning på scenen i Lindforsparken 1963.
Inte fågeln som alla säger räknar till sju, inte trädpiplärkan, inte lövsångaren.
Inte ljudet från en Fram King Solifer i utförsbacke, medvind och med solen i ryggen, på väg med mig till Storfors för att köpa storstrut. Lång väg för en ordlek.
Nåt ljud var det.
Nåt som skulle ha satt igång känslor.
Det sprack. Nu sitter en här, ljudlös, och minns en enda sak. Den som bara finns i ett exemplar.
Tystnaden.
Arkivbild från ett annat ställe, innan.
I går skulle jag ha sprungit min nya långa runda, den bortom Krävande Backen, Blånande Utsikten och Svårhittade Stigen. Kroppen behövde en långtur och det var en så fin dag. Mitt i utförslöpan där jag fotograferade Jungfru Marie Nycklar i somras skulle jag ha rusat rakt in bland dem. Den griniga flocken nyinflyttade vildsvin från Deje.
Rusa aldrig in i sådana medtrafikanter i livets utförslöpor. De har ingen humor när de själva är på väg uppåt. Galtarna är svarta och betarna gula, ungarna är snabba som unge herr Bolt och suggorna är allt det där tillsammans samt galna mormödrar.
Fantastiska bilder
Som tur är växer det högstammig granskog på trakten. En av de granarna skulle jag ha fått stamklättra upp i, fort och vigt som om jag fortfarande varit elva år. Bra högt upp skulle jag ha hittat en någorlunda stark gren, satt mig på den och halat fram mobilen. Den skulle jag först ha filmat flocken med. Fina dramatiska bilder, största galten skulle ha stått på två ben och kört sina arga betar i granstammen, gång på gång. Suggorna skulle ha grymtat grymt och smågrisarna skulle ha farit runt och hoppats på det bästa.
Vad som nu är bäst för en sjövild smågris strax söder om Arnästorp i sydvästra Svealand, Sverige, Europa, Jordklotet, Universum? Färskt löparkött? Grisar äter allt utom apelsinskal.
Brandmän utan vapen
Precis när jag skulle ha hunnit ringa den kära vännen och berättat att jag blivit uppjagad i ett träd av nitton blodtörstiga bestar från Deje skulle jag ha tappat mobilen. Mitt i en galt.
Efter tjugo minuter skulle räddningstjänsten ha hittat mig. De skulle ha blivit uppjagade i varsin gran de med. Larmet från den kära vännen skulle visserligen ha varit tydligt men på den fortsatta vägen skulle de vilda grisarnas roll ha tonats ner och därför skulle de orangeklädda vännerna inte ens ha haft en oladdad knallpulverpistol med sig. Bara aggregat 42. (Aggregat 42 är vad som på skämtsam brandslang kallas ”lågskor”).
Där skulle vi ha suttit sedan, hela natten mellan söndag och måndag, och vad som till slut skulle ha hänt vill jag inte ens tänka på.
Vilken tur att jag har benhinneinflammation.
Det kom ett mejl. Efter att jag bloggat i snart fyra år vill någon köpa min åsikt:
Jag skulle vilja erbjuda dig en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av mina klienter på din sida sven-ove.nu
”En betalning”? ”För” en klient? Tack men nej tack. Jag kör stolt vidare på egen bekostnad, fri och obunden som sidensvansen i grannens rönn. Bloggen hälsar och känner sig betydelsefull, dock. Bra mallig i flera timmar.
Äntligen hittad av pamparna på penningsäcken.
## Ska jag behöva ligga vaken i natt nu, och fundera på vem den där klienten är?
## Obama? Volkswagen? En kôrvkiosk i Hallsberg?
## Volkswagen är det nog.
Förr-troende-vald. Ju mer jag tänker på ordet, desto mer inser jag att det stämmer på allt fler politiker och inte bara på kristdemokrater som skvätter dyrskumpa i kongressalar.
De har slutat tro. Socialister som trodde på socialismen, nu har de glömt den. Folkpartister som glömt sin kämpande folkliga liberalism. Konservativa som trodde på sin ideologi. Centerpartister som glömt sin Jonnergård. Inte kallade Gunnar Hedlund sig ”borgerlig”, hans parti var ickesocialistiskt, det är trots allt skillnad.
Förrtroende.
Vänta, en sak tror den nya sortens politiker på. Opinionsundersökningar. Långsamt formerar sig allt fler av dem i en enda gråkletig röra i mitten. Där sitter de med sina blöta fingrar i vinden. Varje vind.
Lika själlösa som de senaste siffrorna från Ipsos.
## Det finns undantag.
## Han heter Bengt Göransson.
Efter gårdagens inlägg får jag frågan vilka klassiker en ska välja. Svaret är att det måste var och en avgöra. Här är några av mina plus en rykande färsk ordbok. Den däremot är icke klassisk men jag förstår varför Levi Petrus gamla parti kallas kris-demokraterna.
Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.
Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning. Samtal, tal, artiklar och resolutioner bör alla vara kortfattade och träffa huvudet på spiken. Möten bör inte heller vara för långa.
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.
En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe!
Avtal. Lova åtta år och hålla nio månader.
Champagne. Förr fuldryck i KD, konsumeras numera i kongressal efter vunnen votering. Se Petrus barnbarn.
Förtroendevald. Människa eller parti som – i vissa fall – väljer att glömma det förtroende den gett. Se fulspel.
Förr-troende-vald. Medlem i Kristdemokraterna som fått röst. Även känd som Petrus barnbarn. Trons ände.
Fulspel. När du träffar avtal med en person och den efter en stund skrattar åt dig: – Ja bare skôja.
Elfte budet. Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.
Fotnot: citaten ovan är från Tage Danielsson, Friedrich Engels, Per Albin Hansson, Mao Zedong, Karl Marx och Gustav Möller. I bokstavsordning. Bilden intill visar hur man håller dyrskumpa hellre än ord.
I tider när somliga centerpartister hyllar månggifte och vill fucka facket och kristdemokrater dricker 400-kronorschampagne inför nedröstade partivänner mitt i kongresslokalen, då är det dags att börja läsa klassikerna igen.
Och den här gången menar jag inte Röde Orm.
### En äkta läsare av socialistisk litteratur uttalar det klassiii-kerna.
### Nu gäller det att välja rätt i hyllan.
### Hm, demokrati, rättvisa, människovärde, systerskap och broderskap. Det blir nog inte så svårt.
Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:
”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.
Släktforskning när den är som bäst.
När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.
De var ovänner.
I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”
Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.
För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.
Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.
Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.
De har bara en metod.
Med sex.
Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.
## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.
