Fröken Onödig. Skulptur av Astrid Göransson.
Har min ungdoms centralort någonsin haft ett torg? Inte vad jag kan minnas. När vi kom på moped för att försöka träffa flickor, var det vid järnvägsstationen de satt och dinglade med benen. ”Trädtorget” kallade folkmun det, efter det stora trädet som trafiken gick runt. Men något torg var det ju inte.
47 år senare hoppar jag till först. En nyfiken nos undersöker min hand. När jag vänder mig om sitter nosen på en leonberger, den hundsorten förstår du snabbt. Uj uj uj, du var mig en stor och tydlig en… Nå, hunden är rar och låtsas inte känna att jag luktar hundrädd. Hennes husse har jag inte sett på länge, men 1967 var Håkan med på mopedturerna. Sedan blev han kommunalråd och nu har han också hittat tillbaka till Peking.
Svart med folk
Varför ett kvarter i Molkom kan heta Peking har jag glömt, men nu har de goda människorna kämpat sig till ett torg. En miljoninvestering med skulptur och allt. Framför ingången till Konsum är det svart med folk när Nyedstorget ska invigas. Varenda môlkôming tycks ha letat sig hit, bra många av oss återvändare med.
Solen skiner, PRO steker kolbullar, någon visar gamla bilder och kartor från stationssamhällets framväxt och skidklubben säljer skidåkarmössor. På scenen myllrar det av talanger. Sedan, efter några timmar och minst ett landshövdingetal, är det dags. Hon avtäcks.
Det onödigas nödvändighet
Hon heter Fröken Onödig och ligger och vilar i kanten av trappan i kanten av det nya torget i kanten av min gamla kommun i kanten av vårt spruckna Sverige. Jag tycker genast om henne. Det är inte det nödvändiga som ger livet skönhet. Det är det där andra, extra. Strax därpå delar de ut en hel bok med avfotograferade onödigheter som molkomsbor har samlat på sig genom åren. Jag gillar det. Elegant bevisar mina gamla vänner det onödigas nödvändigt.
När vi vänder tillbaka en stund på kvällen har folk redan hittat sina sittplatser på torget. Det är som om de alltid har suttit här och dinglat med benen. Nu kan mopederna komma.
Nyedstorget är ritat av landskapsarkitekten Louise Thyberg i samarbete med konstnären Astrid Göransson och med Kristine Johansson som projektledare. Astrid Göransson har också utfört skulpturen Fröken Onödig. Redaktion för boken (om) det nödvändigas nödvändighet: Astrid Göransson, Karin Karlsson, Lotta Mossum, David Skoog och Ingela Wessmark.
”Varje gång sonen i familjen Nilsson öppnar förrådet möts han av sin mammas gamla skidstav. Han tror att hon fick den 1934 när hon gick på realskolan i Kiruna. Men då komplett med skidor och ytterligare en stav. Varför skidstaven av bambu fortfarande finns kvar i förrådet vet ingen.”
”En kaffekanna från Runes Konditori i Molkom står ovanpå köksskåpet i Mikael och Lena Svenssons kök. Mikael såg den på en loppis och kände sig tvungen att köpa den, trots att han någonstans visste att den aldrig skulle komma att användas. Mikael växte upp i Molkom och minns när han sprang till ’Runes’ för att köpa femöresgodis. Hans favorit var tefaten som först smälte i munnen och sen började brusa.”
Texterna och fotona med staven och kannan är hämtade från boken. Torgskissen är från Sweco.
Läs mer: (om) det onödigas nödvändighet
Här tar bloggen semester en ynka vecka och genast är skendebatterna i gång. De som är till för att skymma sånt som är viktigare. Trillingnötter var helst du knäpper på en dator, folk som vill radera negerkungar i litteraturhistorien, svarta t-tröjor i riksdagskammaren.
