Sven-Ove Svensson – Sida 180

Den hetsen deltar jag inte i

Det klagas på poliser i olika debattforum där jag rör mig. Visst, man kan fundera på om det var rätt att ge nazisterna demonstrationstillstånd i Jönköping första maj. Man kan skaka sitt huvud åt den lilla polisstyrka som dök upp vid första Kärrtorpsdemonstrationen, när nazisterna anföll.

Det hindrar inte att jag känner många poliser som har helt andra värderingar än de som vissa debattörer antyder. Poliser som är kloka, skickliga yrkesmän och som i vissa fall ägnar sig åt både partipolitik och antirasism på sin fritid. Här på trakten har vi goda exempel på det.

Antipolishetsen vill jag inte delta i.

Journalister är en annan grupp det klagas på. Visst, taboloidiseringen och snuttifieringen har skadat det journalistiska skrivandet. Sensationslystnaden och den grunda analysen finns där. Att lokalredaktion efter lokalredaktion läggs ner skadar demokratin.

Men det finns också motkrafter. Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad, Göran Greiders i Dagens ETC och på andra håll. Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen som ställde upp med både förhandsartiklar och gratis helsidesannonser inför den stora mångfaldsmanifestationen i Karlstad i december. Jönköpings-Postens och den övriga Hallpressens kampanj Alla får plats.

Jag har aldrig träffat en enda journalist som varit rasist.

Bilden från Jönköpings-Postens webbplats.

Älskade klockor i Smålands Jerusalem

Jönköpings kyrkklockor ringer. Fara å färde. För första gången sedan 1939 varnar klockorna stadsborna för fara. Den är brun den faran. Tillvaron har humor, för de bruna är vita och rädda för allt som är brunt så länge det sitter i skinnet.

Klockorna ringer. Det låter av Bergspredikan i de klockornas dån. Andra predikningar med kan du höra, om du lyssnar noga. Ord om kärlek och medmänsklighet. Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I och göra dem.

De bruna demonstrerar. De försöker demonstrera, stjäla en dag som inte är deras, en luft som inte är det. Framför dem på gatan sitter människor av alla färger och hindrar folkföraktets marsch. Hästarna har visir, polismännen sina vapen. På gatan sitter medmänskligheten vapenlös och lyssnar till klockklangen. Medmänskligheten sitter i vägen, de bruna dirigeras om. Jönköping har aldrig varit mig så kärt som den stunden och då har jag ändå älskat den staden.

Dirigera om dem varje stund. Ring, klockor, det är en farlig stund, men kärleken segrar på Barnarpsgatan och Västra torget. Vet du då inte att jag vill vara där vår kärlek dånar över nejden? Kärleken på Jönköpings gator den första maj 2014 är inte försiktig. Den är medveten, stark, röd, bred och varm och ber inte om ursäkt för att den finns.

Här går gränsen. Kom inte hit. Då skickar vi prästen på er. Han kan mer psalmer än ni någonsin har slagord till. Här har klockorna ringt i många hundra år. De kan ringa många timmar till.

Folket i Jönköping kan både psalmer och andra visor.
Kom inte hit.

Ett år till

Välkommen.

Vill vi ha jämlikhet kan vi inte låta samhället vara ifred

Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:

Lämna aldrig samhället ifred

Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.

Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?

Farligt främmande

Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.

Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.

Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.

Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.

Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.

Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.

Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.

Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.

– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.

Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.

Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.

Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:

Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring

Bli inte lomhörd.

Mitt i cirkusen

En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.

Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.

Någon gång har jag till och med varit clown.

En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.

Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.

Trivs.

Enkel värld

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 6

Två barn i femårsåldern leker glatt med varandra vid poolen, hon engelska, han spanjor. Inga problem, de vet varandras smeknamn. Heidi och Iggi.

Världen borde vara så enkel. Världen kan vara så enkel.

Nu springer de runt, hänger på räcket och gräver i den svarta sanden. Den består av vulkanaska. Det bekymrar dem inte ett dugg.
– Heidi! ropar en vuxen.
– Iggi! ropar en annan.
De bryr sig inte.

Vulkanerna tiger still. I natt ska askan samla sin kondens.

… och i morgon eftermiddag syns jag bakom en mikrofon i Molkom. Jag brukar inte uppträda numera, men det finns erbjudanden man inte kan tacka nej till 😉

Då brister det för honom

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 5

Tidigare och tidigare lägger turisterna på hotell Cay Sun Beach i Playa Blanca, Lanzarote, ut sina badhanddukar för att markera att ”denna solstolen är min”.

Jag tror att det har något att säga oss.

En del mornar blir den kanariske mannen som spolar poolområdet – och solstolarna – trött på alla dessa otillåtna markeringar, slänger ihop handdukarna i en enda hög och spolar de nyss markerade stolarna rena.

Jag tror att hans berättelse är min.

Varje gång ser jag det

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.

Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.

Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.

Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.

Står det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.

När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.

En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.

En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?

Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.

Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.

Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.

Jag en satellitletare

Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.

Sedan löper vi ut.

Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.

Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.

Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.

Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.

Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.

Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.

Helst i verkligheten.

… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.