Mat jag ätit.
Alla dagar ska inte se likadana ut, den principen tror jag på. Men ändå… en del dagar petar vi i oss detta, har jag insett. Gör ni likadant vid ditt köksbord? Känns det i så fall bra? Har du verkligen tänkt igenom det där med glutamatic acid, lysine och butan-2-one?
Fundera på saken.
Jag är packningslistetypen. Väck mig mitt i natten och jag kan plocka fram listan över vad vi hade med oss till Lanzarote 2012. Badbyxor, simglasögon, snusnäsduk, snöre, tejp och… naturligtvis karta och turisthandbok. Långt i förväg hade jag studerat satellitbilder över området, sett foton från hotellet och vandrat gatorna på låtsas via Googles gatuvyer.
– Du vet, det finns en lång sandstrand som börjar vid hotellet, där kan vi…
Vem har påstått att en är normal? Vi är många som är skapta såhär. Det är därför det finns turisthandböcker, kartor, hotellbeskrivningar, uppslagsverk och Google Street View.
Allt genast?
Mitt nya projekt heter pensioneringen. Den närmar sig. Du tror väl för allt i världen inte att den här människotypen kan vänta till dagen P med planeringen? Glöm det. Här behövs en lista.
Först har saken en ekonomisk sida. Den har vi undersökt. Snart är det dags att berätta för de olika pensionsinstituten vilken fin tid jag har tänkt de ska ge mig. I valet mellan parollerna ”Egendom är stöld” och ”Allt genast” har jag beslutat mig för en tredje väg. ”Rätt möe hela tia”. Ganska mycket hela tiden. Vi får se vad instituten svarar.
Började dödstäda
Under tiden sysslar jag med sådant som intresserar mig mer. Själva packningslistan. Eftersom jag gått omkring och trott hela denna vinter att jag ska dö snart har jag börjat med dödstädningen. Den avbröt jag när en vänlig doktor med kletig ultraljudsutrustning i näven konstaterade att det inte var någon cancertumör.
Bra. Det finns annat som är roligare än dödstädning.
Jag fortsätter alltså förbereda kropp och själ för ett liv som levande pensionär. Pancho, grågosse, statsanställd, senior, grå panter, pensionstagare, åldring. Intressant period i livet det där. ”Pensionstagare”? Jag tänker då inte ta nå’t, jag har sannerligen arbetat ihop slanten själv.
Åka bli dyrt
Vad jag ska göra om dagarna som pancho? Åka till biblioteket och läsa tidningar, kom jag på för ett tag sedan. Vänta nu, åka, det blir dyrt. Vi pensionärer har inte för gott ställt och inte är det miljövänligt att åka. Häromdagen mätte jag upp sträckan när jag joggade runt i Forshaga. Resultatet blev att det är halvannan kilometer enkel väg mellan min bostad och bibliotekets hyllor. Prima gångavstånd.
Får man äta medhavd ostsmörgås på bibblan?
Det ska nog gå bra det här. Jag jobbar vidare med min lista, än är det ett antal månader kvar. Släktforska ska jag göra. Lära mig fler fågelläten. Köpa gåstavar. Åka till Island och Provence. Eller Bortre Ullerud.
Måste jag gilla dragspel och Bertil Boo?
– Utomparlamentarisk? Absolut. Det mesta jag tycker om är utomparlamentariskt.
Flocken av sidensvansar i december, rådjurens stig på vår tomt, provsmakningen av sillsallad dan före dan, Lars Lerins akvareller, Aspenströms rader om skorna som står vid dörren och längtar ut, Bengt Bergs om hundskallet som soundcheck inför älgjakten. Soluppgången över Blånande bergen.
Vinterns första snöpulsjogg på obanad stig, snön vräker ner, blöt upp till vaderna. Allman Brothers liveinspelning från Filmore East. Att se en metallskimrande parasitstekel såga sig ner i halvgammal stubbe bakom lekstugan. Grilla korv i vilda skogen. Stå på scenen själv när texten bär. Hitta en orienteringskontroll. Få till en formulering.
– Familjen. Men den räknas väl som parlamentarisk?
– Vi har ju papper på’t.
Kornknarr i juninatt.
Sjungande fisk.
Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.
Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:
◊◊◊ Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊ Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊ Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att 
falla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊ Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊ Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊ Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊ Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊ Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊ Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊ Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊ Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊ Stått på scenen vid 
personalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊ Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊ Kunnat låta som orre. ◊◊◊ Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊ Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.
Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.
Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.
Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.
Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.
Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.
Ena dagen
Jag måste sluta göra facebooktecken i trafiken. Den senaste tiden har jag märkt att både bilister och fotgängare gärna missförstår min varma gest. De tror inte det är tummen upp. De tror det är ett annat finger, två knogar bort.
Skulle jag aldrig göra.
Andra dagen
På bussen, sätter på mig bältet, lyssnar på det glada sorlet. Hur var det Hasse & Tage sa att man skulle be statisterna säga i kör, om man ville få det att låta som hotfullt mummel?
– Rabarber, rabarber.
Tredje dagen
Undrar om han begriper varför jag plötsligt ökar hastigheten? Det är en ren nöjestur, vi ska i väg och ha lite kul, och då blir jag omkörd av en karl som har mer bråttom än 91 kilometer i timmen på 90-vägen hitom södra kommungränsen.
Inte gör det mig något, sådant händer hela tiden. Kör om du. Jag är gammal SOS-operatör och vet att det inte är den höga hastigheten som bucklar, skrotar och dödar, det är det tvära stoppet.
Men ändå.
Han kör om, hej hej, välkommen förbi tänker jag, jag ska inte hänga dig i ändan som en förstorad analkudde av bindväv och blodkärl. Inte om jag slipper … och sekunderna efteråt är det flat out, som vi säger på Grossbolstorp. Jag klämmer gasen i botten, är fort ikapp och uppnår fin manlig närhet.
Tyckte jag inte att jag såg någonting i ögonvrån när karln for förbi? Nummerskylten var dyngig, men var det inte … Nu, med sju meters, sex meters, fem meters lucka ser jag det säkert, fast han har skylten nerkletad av februarismuts från vår närmaste riksväg:
433! Den som jag har väntat på så länge. Tjoho!
Undrar vad han tror när jag gör min tjurrusning, ligger i ändan på honom i fem sekunder och sedan släpper fort av och går ner i 91 igen. Han kan ju inte veta att jag är platespotter.
En del vet inte ens vad det är.
I dag är det fettisdagen. Första dagen det är lovligt att äta semlor. Nåde er, era tålamodsklena, hetsätande, historielösa, penningfixerade sneggelvespar om ert för tidiga bakande, säljande och ätande av dessa delikatesser har gjort att de inte går att få tag i på konditorier och bageriet i dag och fram till påsk.
Då ska jag spöka för er. Jag ska spöka för er på stränderna, jag ska spöka för er på landningsbanorna, jag ska spöka för er på fälten och gatorna, jag ska spöka för er i bergen, we shall never surrender.
Julafton är bäst den 24 december.
Fattar du?
Fattar du är svenska för capisce.
Har du förstått?
Det här är en blogg om att skriva, springa, leva… ja, du ser beskrivningen upptill. Du hittar inga bilder från mitt privataste liv här, personlig vill jag vara men det finns en gräns.
Ett av de vanligare orden i mina facebookkommentarer är ”Trivs”. Det är sant varenda gång, jag brukar vara glad. Den kära vännen och jag har bestämt att vi ska skratta tillsammans minst tre gånger om dagen. Än har det aldrig varit några problem. Det går att skratta, även de tyngsta av dagar.
Ytlig är jag inte. Bekymren lever och svärtan finns, tro inget annat. Ibland tycker jag att vi har fått mer än vi förtjänar av ledsamheter. Vi försöker bara inte låta dem styra. Dessutom är de flesta bekymmer för privata för att höra hemma här.
Det går en gräns.
Jag kan inte låta bli. Varje vinter drar jag igång min enkla undersökning av vad folk kallar det, när de gnider snö i ansiktet på en annan människa. Mula, kröna, tryna. Orden är många och det som fascinerar mig mest är att det kan skilja från stadsdel till stadsdel och by till by. Här i Värmland vet jag folk som säger kryne, kröne, mölje, bryne och några till varianter.
År 2006 undersökte radioprogrammet Språket saken i större skala. Du kan inte ana hur många olika ord lyssnarna skickade in. Klicka på länken så får du svaret.
Varför det finns så många ord för denna kryning? För att i det här fallet lever språket bara som talspråk, säger professor Lars-Gunnar Andersson. Bara som talspråk, bara i en viss miljö och utan normering.
Så bevisade de snömöljande svenskarna än en gång min uppfattning. Att dialekterna lever.
Länk: Läs vad folk säger på olika håll i landet och lyssna på programmet Språket från den 10 januari 2006
Fotnot: ordet mula kommer från romani och betyder dö, döda. En ironisk hälsning från språkhistorien, denna vinter i mitt Sverige. Vi fick deras ord. Tjej, lattjo, macka, jycke, mucka, puffra, tji och kis, svenskan har massor av sådana ord som vi fått från romerna. Kallar du hundralappen släng är det också romani.
Släng? Hmm, känns inte det bekant?
Det finns folk som tror att dialekterna är döda för att vi inte bor i det gamla bondesamhället längre. Romantiker, säger jag. Inget språk står stilla så varför skulle dialekten göra det?
– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt.
Tror du den meningen är död för en forshagabo, som för 64 år sedan fick sitt modersmål inlyssnat och inpratat i det mellersta sydvärmländska dialektområdet, men som därefter har lämnat ladugård, svinstia, GMW-traktor och mjölkbord fyra mil bakom sig?
Då tror du fel. Strax söder om kommungränsen mellan Forshaga och Munkfors finns en parkeringsficka på östra sidan riksväg 62. Där går en bokstavsgräns som ingen människa markerat i terrängen. Den är mer levande än så. Norr om din parkerade personbil heter huvudbonaden ”e möss”. Söder om bilen heter hon ”e mösse”. Båda gångerna stavar skolfröknarna det ”en mössa”.
I varje stund på dygnet som en munkforsing eller forshaging talar berättar parkeringsfickan vid Ävjagården någonting. Hon bevisar att dialekter inte är några jordbruksredskap, de är överlevare.
– Din sneggelvesp. Ärru’nte snäll så bryner ja dej, som di säger i Hagfôrs. Kryner säger vi här.
Mosa snö i ansiktet på sina vänner, tror du den seden också har dött ut?
– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt: Oj vad halkigt det är, det är alldeles jättetråkigt.
E möss, e mösse: en mössa.
Sneggelvesp: en som lägger sig i.
Bryner: här mular. På vissa håll en mer ekivok betydelse.
Kryner: mular.
En dag öser jag snö och tänker på döden.
Snön dansar, tankarna yr.
Snöösning tycker jag om. Det är ett så roligt ord med två ö mitt inuti. Världen är redan fin när snöösning behövs och gör du rätt blir den ännu vackrare efter din snöösning. Du märker att jag gillar’t va’? Snöösning, snöösning, snöösning.
– Va’ öser du snögen mä?
– Skôvla.
Även det är ett flitigt och hedersamt ord i dessa tider.
Om döden har jag intet nytt att rapportera. Vi har haft ett allvarligt samtal och han har lovat avvakta. Trappan behöver sopas.
Vart ä’ bôrsten?
Snögen: snön.
Mä: med.
Skôvla: skoveln.
Vart: var.
Bôrsten: borsten.