Familjen – Sida 38 – SVENSSONS SLÄNG

Underliga lekar jag minns

Sjungande fisk.

Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.

Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:

◊◊◊ Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊ Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊ Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att falla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊ Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊ Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊ Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊ Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊ Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊ Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊ Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊ Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊ Stått på scenen vid personalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊ Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊ Kunnat låta som orre. ◊◊◊ Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊ Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.

Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.

Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.

Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.

Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.

Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.

Hej i trafik

Ena dagen
Jag måste sluta göra facebooktecken i trafiken. Den senaste tiden har jag märkt att både bilister och fotgängare gärna missförstår min varma gest. De tror inte det är tummen upp. De tror det är ett annat finger, två knogar bort.

Skulle jag aldrig göra.

Andra dagen
På bussen, sätter på mig bältet, lyssnar på det glada sorlet. Hur var det Hasse & Tage sa att man skulle be statisterna säga i kör, om man ville få det att låta som hotfullt mummel?

– Rabarber, rabarber.

Tredje dagen
Undrar om han begriper varför jag plötsligt ökar hastigheten? Det är en ren nöjestur, vi ska i väg och ha lite kul, och då blir jag omkörd av en karl som har mer bråttom än 91 kilometer i timmen på 90-vägen hitom södra kommungränsen.

Inte gör det mig något, sådant händer hela tiden. Kör om du. Jag är gammal SOS-operatör och vet att det inte är den höga hastigheten som bucklar, skrotar och dödar, det är det tvära stoppet.

Men ändå.

Han kör om, hej hej, välkommen förbi tänker jag, jag ska inte hänga dig i ändan som en förstorad analkudde av bindväv och blodkärl. Inte om jag slipper … och sekunderna efteråt är det flat out, som vi säger på Grossbolstorp. Jag klämmer gasen i botten, är fort ikapp och uppnår fin manlig närhet.

Tyckte jag inte att jag såg någonting i ögonvrån när karln for förbi? Nummerskylten var dyngig, men var det inte … Nu, med sju meters, sex meters, fem meters lucka ser jag det säkert, fast han har skylten nerkletad av februarismuts från vår närmaste riksväg:

433! Den som jag har väntat på så länge. Tjoho!

Undrar vad han tror när jag gör min tjurrusning, ligger i ändan på honom i fem sekunder och sedan släpper fort av och går ner i 91 igen. Han kan ju inte veta att jag är platespotter.

En del vet inte ens vad det är.

Första lovliga dagen

I dag är det fettisdagen. Första dagen det är lovligt att äta semlor. Nåde er, era tålamodsklena, hetsätande, historielösa, penningfixerade sneggelvespar om ert för tidiga bakande, säljande och ätande av dessa delikatesser har gjort att de inte går att få tag i på konditorier och bageriet i dag och fram till påsk.

Då ska jag spöka för er. Jag ska spöka för er på stränderna, jag ska spöka för er på landningsbanorna, jag ska spöka för er på fälten och gatorna, jag ska spöka för er i bergen, we shall never surrender.

Julafton är bäst den 24 december.
Fattar du?

Fattar du är svenska för capisce.
Har du förstått?

På gränsen till det privata

Det här är en blogg om att skriva, springa, leva… ja, du ser beskrivningen upptill. Du hittar inga bilder från mitt privataste liv här, personlig vill jag vara men det finns en gräns.

Ett av de vanligare orden i mina facebookkommentarer är ”Trivs”. Det är sant varenda gång, jag brukar vara glad. Den kära vännen och jag har bestämt att vi ska skratta tillsammans minst tre gånger om dagen. Än har det aldrig varit några problem. Det går att skratta, även de tyngsta av dagar.

Ytlig är jag inte. Bekymren lever och svärtan finns, tro inget annat. Ibland tycker jag att vi har fått mer än vi förtjänar av ledsamheter. Vi försöker bara inte låta dem styra. Dessutom är de flesta bekymmer för privata för att höra hemma här.

Det går en gräns.

Så många ord har svenskan för att kryna

Jag kan inte låta bli. Varje vinter drar jag igång min enkla undersökning av vad folk kallar det, när de gnider snö i ansiktet på en annan människa. Mula, kröna, tryna. Orden är många och det som fascinerar mig mest är att det kan skilja från stadsdel till stadsdel och by till by. Här i Värmland vet jag folk som säger kryne, kröne, mölje, bryne och några till varianter.

År 2006 undersökte radioprogrammet Språket saken i större skala. Du kan inte ana hur många olika ord lyssnarna skickade in. Klicka på länken så får du svaret.

Varför det finns så många ord för denna kryning? För att i det här fallet lever språket bara som talspråk, säger professor Lars-Gunnar Andersson. Bara som talspråk, bara i en viss miljö och utan normering.

Så bevisade de snömöljande svenskarna än en gång min uppfattning. Att dialekterna lever.

Länk: Läs vad folk säger på olika håll i landet och lyssna på programmet Språket från den 10 januari 2006

Fotnot: ordet mula kommer från romani och betyder dö, döda. En ironisk hälsning från språkhistorien, denna vinter i mitt Sverige. Vi fick deras ord. Tjej, lattjo, macka, jycke, mucka, puffra, tji och kis, svenskan har massor av sådana ord som vi fått från romerna. Kallar du hundralappen släng är det också romani.

Släng? Hmm, känns inte det bekant?

Ärru’nte snäll så kryner ja’ dej

Det finns folk som tror att dialekterna är döda för att vi inte bor i det gamla bondesamhället längre. Romantiker, säger jag. Inget språk står stilla så varför skulle dialekten göra det?

– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt.

Tror du den meningen är död för en forshagabo, som för 64 år sedan fick sitt modersmål inlyssnat och inpratat i det mellersta sydvärmländska dialektområdet, men som därefter har lämnat ladugård, svinstia, GMW-traktor och mjölkbord fyra mil bakom sig?

Då tror du fel. Strax söder om kommungränsen mellan Forshaga och Munkfors finns en parkeringsficka på östra sidan riksväg 62. Där går en bokstavsgräns som ingen människa markerat i terrängen. Den är mer levande än så. Norr om din parkerade personbil heter huvudbonaden ”e möss”. Söder om bilen heter hon ”e mösse”. Båda gångerna stavar skolfröknarna det ”en mössa”.

I varje stund på dygnet som en munkforsing eller forshaging talar berättar parkeringsfickan vid Ävjagården någonting. Hon bevisar att dialekter inte är några jordbruksredskap, de är överlevare.

– Din sneggelvesp. Ärru’nte snäll så bryner ja dej, som di säger i Hagfôrs. Kryner säger vi här.

Mosa snö i ansiktet på sina vänner, tror du den seden också har dött ut?

– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt: Oj vad halkigt det är, det är alldeles jättetråkigt.
E möss, e mösse: en mössa.
Sneggelvesp: en som lägger sig i.
Bryner: här mular. På vissa håll en mer ekivok betydelse.
Kryner: mular.

Öser snö och tänker på döden

En dag öser jag snö och tänker på döden.
Snön dansar, tankarna yr.

Snöösning tycker jag om. Det är ett så roligt ord med två ö mitt inuti. Världen är redan fin när snöösning behövs och gör du rätt blir den ännu vackrare efter din snöösning. Du märker att jag gillar’t va’? Snöösning, snöösning, snöösning.

– Va’ öser du snögen mä?
– Skôvla.
Även det är ett flitigt och hedersamt ord i dessa tider.

Om döden har jag intet nytt att rapportera. Vi har haft ett allvarligt samtal och han har lovat avvakta. Trappan behöver sopas.

Vart ä’ bôrsten?

Snögen: snön.
Mä: med.
Skôvla: skoveln.
Vart: var.
Bôrsten: borsten.

Hur tölig måste en kattbild vara?

Har hostat i en vecka och sett världen genom fönsterrutan. Vatt blitt, blitt vitt. Roligare blir jag inte efter ännu en hostnatt som fick gästkatten att jama högt i sympati nerifrån badrummet.

Jag går hem hos katter. Spädbarn och katter förstår mig, jag gör mig inte till för dem. Lägg dig i mitt knä så blir du huvudperson.

FREDAG. Träffar läkare som gör mig glad. Får många muntra tillrop av bloggläsare om mitt pensionsinlägg.

Det ska nog gå att få tiden att gå även efter 65. Några av mina läsupplevelser varje dag kommer från moget folk som vägrar förtröttas. Kära löpargudar, skrattargudar och skrivargudar, ge mig ett par matskedar av B:s, U:s, G:s och L:s glimt och gnista.

LÖRDAG. Åker en mil norrut längs vintervägar till Deje kulturhus. Tre unga killar ordnar Hårdrock för mångfald och vi älskar det. Berörs av berättelserna från tjejen från Somalia som inte hört från sin mamma och sina syskon på en månad, från den unge mannen från Syrien som vill bli Sveriges bästa ögonläkare, från den avhoppade nazisten som småningom lyckades byta värderingar därför att en värmländsk polis såg människan bakom fördomarna, från hårdrockskillarna själva som gjort sina unga livs viktigaste grupparbete. Hittills.

Vi är inte mot, säger Aron, Robin och Jonathan flera gånger, vi är för. För mänsklig mångfald.

SÖNDAG. Kämpar med datorvård och märker att jag borde göra om omslagsbilden till Facebook där jag springer över ängen. Tio kilo mindre är ett angenämt problem. Kanske kunde dra in kinderna också.

För tredje gången gal hanen att Göran Hägglund har humor, jag blir så trött på den galningen. Ja, han har humor, det har Carl Bildt med. Det förlåter ingenting. Inte den enes vårdköer och apoteksfördärv, inte den andres oljeaffärer i diktaturens utmarker.

Jag vill skratta med folk, inte åt folk.

TIDIGARE FÖRRA VECKAN. En kväll var min vän psykologen i tv. Han fick kommentera trycket som vissa känner inför träningsvågen i världen och tala om den roliga facebookgruppen Minst 100 psykbryt innan midsommar, som någon bildat. Då skrev jag själv på facebook, hoppas glimten syns:

Ser att vissa inte förstår att vi är några som gärna behöver facebookgruppen 100 pass innan midsommar för att må bra. Den är på lek men den tvingar oss att röra oss även regniga tisdagar. Fyra pass i veckan, en del i form av raska promenader, är det så farligt?

Ser att vissa inte förstår att det är helt lagligt att kombinera de 100 passen med medlemskap i grupperna 100 öl före midsommar, 100 psykbryt innan midsommar, 100 töliga kattbilder innan midsommar eller 100 knappt ätliga måltider innan midsommar.

Ser att vissa inte förstår. Otur.

MÅNDAG MORGON, I DAG. Hostar fortfarande, törs inte springa. Många av mina bästa psykbryt har kommit när jag inte fått träna. 100 psykbryt innan midsommar var en kul idé, synd bara att vissa inte förstår att den stora leken är löpträningen. Löparen om någon är Homo ludens, den lekande människan.

Spännande med grupperna 100 töliga kattbilder innan midsommar och 100 knappt ätliga måltider innan midsommar. De namnen hittade jag på själv, snart finns grupperna på riktigt. Det känner jag inom mig.

Löpning och lekfullhet har räddat liv och förstånd på många människor. Det är nyttigt att springa sig trött ibland och rensa skallen. På köpet har du kommit ut och fått se naturen byta om när blött blitt vitt.

Hur tölig måste en kattbild vara för att få kallas tölig enligt internationella Grossbolstorpsreglerna? Knepigt. Inte blir det lättare av att jag känner typen som skriver reglerna.

Den ä’ tölig han.

Tölig: värmländska för tjatig, tråkig.

Mejl om att bli vuxen

Funderar på att göra om lite i trädgården när jag blir pensionär.

Vuxenvarning. Jag har skickat ett mejl till Pensionsmyndigheten.

Min kära vän har inga problem med att förstå det orange kuvertet. Inte några andra kuvert som dimper ner till mig heller, fastän jag haft fler arbetsgivare och uppdragsgivare än det finns villor på vår gata.

Så himla besvärligt är det inte. Inte sedan jag väl skaffade e-legitimation och gick in på Min pension och tittade. Men vi har ett bedrövligt pensionssystem.

Jäkla fondmicklare.

Fem pocketböcker
Visst ser vi en del roliga poster när vi klickar fram listan över pensionsinstitut. Från ett av dem kommer jag att få 253 kronor i månaden. Livslångt. Det är vad några år som journalist i Småland skrapade ihop åt mig. Heja Vaggeryd, heja Klostergatan i Jönköping, heja Esplanaden, Huskvarna. 253 kronor är inte att förakta. Det får jag fem färska pocketböcker för, om jag cyklar till stan och köper dem. Eller väldigt många cykelturer ner till vårt prima bibliotek, där läsningen är gratis. Då kan jag fika på hemvägen och ta en tur i skogen efteråt.

Fikar jag hemma blir det rena förtjänsten.

Från en annan givare får jag 517 kronor i månaden, livsvarigt. Det är för åren på Statens Räddningsverk. De pengarna ska jag köpa filmjölk för, en insats som varit livräddande förr i detta hushåll. Räcker de till müsli också och en släktforskningscirkel?

Väldigt kluven
När jag skriver detta är det 199 arbetsdagar kvar, med semestern borträknad. Säg ingenting till chefen, han kan tro att jag är trött på jobbet och det är jag inte. Tvärt om. I själva verket är jag väldigt kluven. Lever jag den 12 januari 2016 så kommer det att kännas konstigt att inte gå till jobbet. Det är en tisdag. Vi brukar jobba på tisdagarna i vår släkt.

Mina trivsamma arbetskamrater.
Mina viktiga arbetsuppgifter.
Mitt kära höj- och sänkbara ståbord.
Min trådlösa mus.

Sista kalendern
Vem ska jag sedan prata strunt med vid förmiddagsfikat? Vem ska lära mig allt roligt? Vem ska jag tvinga att lyssna till de sju anekdoterna från min levnad?

Jag fick ett vänligt svar från Pensionsmyndigheten. En trevlig kvinna där tycker absolut att jag kan sluta jobba mitt i månaden, dagen innan jag fyller 65. Om jag vill. Fast själva pensionen betalar de ut månadsvis, den delar hon inte på.

Jag har börjat på den sista arbetsalmanacka jag tänker använda i mitt drygt 40-åriga arbetsliv. De sista dagarna i januari 2016 kör jag på frihand.

Det, mina barn, kallar jag vuxenvarning.

Exalterad?

Illustration i Elsa Beskows bok Olles skidfärd.

”När jag var liten och ända tills nu har jag blivit glad, ja nästan exalterad när de första flingorna har fallit” skriver min vän Lars Nilsson på Facebook.

Ja. Just så. Jag var barn och stod med näsan tryckt mot rutan varje kväll från början av november. Hoppas, hoppas vi får snö… Olles skidfärd, som bilderna i den boken såg min dröm ut. Ganska ofta blev den sann.

Jag drömmer den än.

En annan upplevelse som sitter djupt i själen är korvgrillning. Att gå ut i skogen, oavsett årstid, tända en brasa, tälja en grillpinne och grilla korv. Väcka jägaren & samlaren inom mig, minnas alla Hjortfot-böckerna och alla goda svenska naturskildrare för vilka brasan alltid är munter. Brasa och munter, de orden är tvillingar. Trillingar förresten, det finns ett ord till.

I går gjorde vi det igen.
Tack liv, tack skog.
Tack Konsum Värmlands charkfabrik.

Exalterad. Just så.
Sa jag att det snöade?