Men vänta nu, vad är det här? Ett gammalt ok på ett bord mitt i Grossbolstorp? År 2014? Sliter du för brödfödan? Ska du börja sälja nödvändiga träverktyg från Alliansens dagar?
Lugn. Klicka på länken och läs min Ida-krönika så fattar du:
Ibland blir jag trött på bonderomantiken
När Jan Malmsjö slutar läsa Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen blir det Mikael Persbrandt som tar över, erfar Svenssons släng. Texten blir något reviderad:
– Nu jävlar skarru se sörru.
Nu ska vi ta å ringa sörru.
Annars kör jag upp ett altarljus i aschlet på dig.
I bistra nyårsnatten.
Sörru.
Alfred före revideringen.
Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.
Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.
När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.
Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.
Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.
Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.
Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.
Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.
Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.
Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.
Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.
… hur gick detta till?
All respekt för folks tro. Men tänk om inte Vår Herre har det minsta emot preventivmedel men nekar fullständigt till att ha skapat celibatet?
Grattis, förresten. Det är gudomligt, varje barn som föds. Kul när Gud får barnbarn, det är verkligen livets efterrätt.
Låt oss säga att det finns en familj jag känner väl. För länge sedan bodde den i hjärtat av Fryksdalen, mitt emot ortens pingstpastor. Han var chef över det lokala Tidningstjänst också. De kallade honom Första budet.
En dag tvättade pastorn bilen på sin garageuppfart. Då sa ena dottern i familjen jag känner väl:
– Titta! Han gör mammajobb!
Sådan är familjen jag känner. Far i huset tänker att det vore bra om det kom upp nya tapeter. Mor i huset tapetserar.
Varenda muskel minns
Och ändå, en dag finner han sig stående på en stol i bortersta rummet med en kofot i näven och musklerna fulla av minnen. Detta har han gjort förr, detta kan han. Efter 23 minuter är alla tre garderoberna rivna, varenda handgrepp satt som det skulle.
Här ser du en som gör pappajobb. Var är nu alla sanningsvittnen?
Mitt i den tanken får han se vad som dolde sig bakom de tre garderoberna. En STOR handskriven förteckning över läget i villan den 11 december 1991. I vänsterspalten en noggrann lista med alla på adressen boende människor. Det står det överst. MÄNNISKOR.
I högerspalten en likadan lista över alla djur. Panter, Trulsa, Kuttis, Herbert, Freud och Grynet.
Han som rymde?
”Freud”? Vem farao var Freud? Av vilket skäl kom den lilla familjen jag känner så väl på att döpa ett djur till just det namnet?
Ingen av människorna minns. Kan det ha varit eremitkräftan, hon som rymde?
Hälsan tiger still. Det är inte så konstigt, så fungerar all berättarkonst. Det skulle bli bra enformiga romaner, tv-serier och lunchrumssamtal om vi hela tiden skulle berätta om allt som bara lunkade på och gick som det skulle. Det är när något avviker från det normala som spänningen uppstår.
Jag tycker vi behöver bli bättre på att berätta om den grå vardagen i alla fall, men det är en annan historia.
Hälsan tiger still och när hon inte gör det reagerar vi. Driver du då en blogg så skriver du. ”Jo, det är så att Telia och Spotify inte kan komma överens om vem som dragit in mitt Spotify, så nu…”. Har du tur, och det hade jag, så läser någon till slut alla mejlen och inläggen och bryr sig.
Fel pris, det såg jag ju
Jag tycker inte det är konstigt om det blir fel ibland, för en människa eller ett företag. Det intressanta är hur vi hanterar misstagen. Den 20 december försökte jag köpa en viss väggtelefon i Teliabutiken i Karlstad. Där fanns bara skyltexemplaret kvar och det fick jag inte köpa.
– Men kolla på webben.
Där fanns den och jag beställde två stycken, eftersom vi behövde en själva och en skulle bli julklapp. Jag såg att det var fel på webbplatsen, för priset var satt till 0 kronor för den svarta som vi ville ha, men det kommer ju alltid en räkning. Den kostar väl 199 kronor, precis som den violetta.
”Vi har gjort fel”
Då och då gick jag in och tittade på Mina sidor på telia.se. Inget hände. Den kom inte i tid till jul, fast det begrep jag från början, och den kom inte dagarna efter jul heller. Till sist ringer mobilen. En vänlig röst från Telia berättar att de har gjort fel och att de vill gottgöra mig.
– Fel?
– Ja, den svarta är slut, och det hade vi inte skrivit på webben.
– Var det därför det stod noll kronor?
– Ja, det borde ha stått noll exemplar kvar. Kan du tänka dig den violetta modellen i stället?
Julklappen kom
Häromdagen kom paketet. Vi fick två violetta väggtelefoner. Pris: 0 kronor.
– Har vi gjort fel så står vi för det, sa den vänliga rösten från Telia.
– Jamen det är klart jag ska betala, vi brukar …
– … har vi gjort fel så har vi.
63 år. Jaha. Känner ingen skillnad alls.
Ett tecken på att du börjar bli gammal är när du tror att enda tecknet på ålderdom är att du har börjat lämna noggrann färdplan till din vän, varje gång du ska ut och springa fem kilometer lätt jogg, delvis i skogen.
Nämnde jag att jag inte känner någon skillnad alls?
…å ingen skillnad känner jag. Gôtt.
PS. En present är att de följer med ut och grillar i skogen. Familjen känner mig. Men den här gåvan hade jag inte väntat mig. Läs min vän Mats Parners fenomenala uträkning som han publicerat på facebook för min skull. Magiskt. Klicka på länken. DS.
Nu finns det förstås ett tredje tillfälle då jag känner särskild kontakt med urtidsmänniskan inom mig. Det är när jag spanar mot himlen.
Har inte människor stått i alla tider, tittat uppåt och försökt förstå? Den där gula, stora, vad är hon för sort? Den vita, nästan lika stora, varför går han upp på kvällen? Alla de små gulvita mitt i svarta natten, vem har satt dit dem? Hur kom hela himlen till? Vem tänder ljuset på morgonen? Vem släcker? Vilken roll har vi människor här nere? Varför ramlar en sten som jag kastar upp tillbaka hit ner medan himlakropparna hänger kvar? Varför är den fulle vite halv ibland? Hur vet regnet att det ska bli regn och inte snö eller hagel? Varför blir vatten som faller så fint?
Morgonhimlar, gröna, röda eller orange. Kvällshimlar, likadana. Jag känner en som samlar på dem. Undra på det. Vem får inte lust att numrera sitt livs bästa himlar och minnas.
Får inte du det?
Nu har jag lärt mig stava till dinosaurie, omständlig och hårdra. I somras hörde jag kornknarren några kilometer hemifrån och i vintras fick jag mina första broddar. Planen är att fortsätta vara nyfiken.
Läsa tre bra klassiker jag inte läst.
Lära tre fågelläten jag inte kan.
Springa tre stigar jag aldrig sett.
…och sedan öka.
Steglitsen heter så för att han säger så.
En gång fanns stenåldern, järnåldern, bronsåldern. Sedan tio år lever vi i LiTiTi, Lite tidigare-tiden.
Förr började julskyltningen vid skyltsöndagen, den första advent. Nu börjar den tidigare.
Förr klädde folk julgranen den 23 december. Nu klär de den tidigare.
Förr slängde folk ut julen vid Tjugonda Knut, när knutgubbarna kom. Nu slänger de den tidigare.
Förr började folk äta semlor på fettisdagen. Nu börjar de tidigare.
Midsommarafton inträffar ofta långt före Johannes Döparens dag nu för tiden.
Därför kommer jag att fylla 65 vid 63,5 års ålder. Min målgång vid nästa marathonlopp blir efter 2 timmar och 3 minuter.
Läser du inte detta förrän nu?