God Jul!
Trevlig midvinter!
Snön faller och vi med den
Stilla Natt
Men bara om min älskade väntar
… och god fortsättning
önskas både fåglar och annat löst folk.
Kategori: Familjen
Dags att bära bilder
Om du skrev regelbundna krönikor på en webbplats som handlade om land och stad, vad skulle du skriva om då, ifall din senaste krönika skulle läggas ut låt säga några dagar före jul? Jag skriver om en blind.
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Det är bilder vi bär in i december.
Även det finnes
”Vi har även fax på kontoret”, sa personalchefen.
”Det är mycket modernt.”
”Det är ändå 2013”, tillade han.
Den dåligt världsvane och orättvisorna
Hoppas jag får berätta den scenen i en längre berättelse någon gång, om den blir färdig. Men jag börjar inse varför jag blir så störd när tekniken krånglar. Spotify blir kapat, något litet delprogram till den här webbplatsen fungerar fel, jag får först inte ordning på golvvärmens veckoreglering i köket.
Störd.
Besatt i dagar i värsta fall.
Tar det personligt.
Allt gestaltas nog bäst i en händelse i femtonårsåldern, när en klasskamrat med välutbildade, högt avlönade föräldrar berättar hur han importerar sina favoritskivor direkt från Amerika. En av låtarna han gillar blir min mobilsignal långt senare.
Inte då. Då är det bara hemskt, det som händer.
Grundton i livet
Inte kan jag anklaga honom eller hans föräldrar för min tafatthet, men visst var det ett klassamhälle och visst präglade det mig. Det är det än, det gör det än. Honom skulle jag gilla i dag med om jag träffade honom och artisten har jag sett i Mariebergsskogen i Karlstad på gamla dar.
Har förresten aldrig sett en människa dominera en scen så.
Tafattheterna ska jag berätta om på annat håll. Det går att leva med några av dem, andra kan man vända på och göra kåserier kring men kvar finns grundtonen i ens liv. Präglingen.
Det är orättvisorna jag hatar.
Låten som blev mobilsignal och som jag hörde i ett pojkrum i Molkom
första gången:
En bra låt med Charles Edward Anderson Berry
Svensk-engelsk läsövning i evighet
Jag råkar tycka att författare och musiker ska ha betalt för sitt arbete. Det som kallas upphovsrätt. Alltså fildelar jag inte. När så Spotify blev inarbetat tecknade jag småningom abonnemang. Hur krångligt det var och vad som hände när de lät en karlstadsbo med ett namn snarlikt mitt kapa mitt konto har jag berättat förr.
Jag är kund hos Telia. De hade ett erbjudande. De lovade ordna mitt konto hos musiktjänsten Spotify, så att jag skulle kunna lyssna på musik utan reklamavbrott mellan låtarna. Abonnemanget kallas Premium. Jag har betalat och lyssnat, det har fungerat. Lyssnat i datorn, lyssnat i tv:n och lyssnat i bilen.
I förra veckan stängdes jag så ner som premiumkund, fast jag betalat. Det som hände i stället var att Telia och Spotify tillsammans uppfann en evighetsmaskin. Telia – säger att jag har ett konto hos dem som jag betalat för, så det är inga problem hos dem. Spotify – säger att jag måste betala till Telia, för nu har Telia stängt ner mitt konto.
Jag vill gratulera dem båda. Det måste vara en lönsam affärsidé de har hittat på tillsammans. Jag betalar till den ene som säger att han har fixat abonnemang hos den andre. Den andre berättar artigt att den förste har stängt ner. Båda skyller på varandra och ber mig kontakta den andre.
Vem knyckte pengarna?
99 kronor i månaden, det blir många cd-skivor det, under en evighet.
PS. Jag är en tålmodig kund. Jag har mejlat. Många mejl. Jag har till och med klickat på den där länken som var särskilt gjord för sådana stackare som råkat ut för att Telia stängt ner deras Spotify-konto. Det fanns en särskild sådan, kanske för att den behövdes? Den var död. Stendöd.
Och – ja tack. Jag har en great day. Det är tyst och lugnt i hela huset. DS.
Tillägg 4 december:
Rätt ska vara rätt. Sanningen är att i dag på förmiddagen löste Telia problemet. Rätt konto tillbaka och jag är till och med lovad avdrag på räkningen. Känns bra. Så här skriver jag på Telias facebooksida, där jag också muttrat tidigare:
”Sitter på jobbet – och plötsligt har Telia löst mitt problem. Tack Ellinor P på Telias kundtjänst, just nu spelar jag The Doors till din ära. ”Hello, I love you”. Tack! Tid tog det väl och trött var jag väl – men nu är jag lycklig som en stare i mars. Ta en fika nu, det är du värd!”
Du står i ett månghundraårigt led och det går att förstå varandra
Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.
Innan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.
Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.
Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.
Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.
– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.
Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.
Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.
Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.
”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.
Fåordiga är de inte.
Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.
– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.
Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.
Gubbarna leker på facebook
Farsafton, fars dag, annandag far, menlösa fars dag, tjugonda far, farstisdagen, första far, farsommarafton, farsmäss, alla helgons far.
Pappsöndagen.
… och till den som retar sig på denna manschauvinism från de senaste dagarnas facebookflöde mellan män meddelas härmed att allt beror på att vi är så innerligt stolta över våra älskade ungar. Det är för er skull vi leker, barn. /Kram, Papps
Månadslön: 25 snökäppar
Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.
660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.
25 snökäppar i månaden.
Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.
660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.
Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.
När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.
Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.
– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.
Vart tog ni vägen, alla mina ljud?
Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.
Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?
Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.
Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, 
en nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.
Vart tog ni vägen?
Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?
Skriv en text, prata med Kai
När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:
– Skriv en text. Prata med Kai.
Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.
– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.
Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.
– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…
Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.
Glödlampan, glödlampan.
Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.
För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.