Kreativt folk – Sida 37 – SVENSSONS SLÄNG

Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

Länk: Inslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

Länk: Teskedsorden berättar om appen Reality Check

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

”Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen (pdf)

Det språkliga föraktet

Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.

Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.

Så här tror jag:

1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).

Självklart.

För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.

2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.

För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.

Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.

3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.

Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.

4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?

Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.

### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS

Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig?

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn:

Fröding 399
Geijer 379
Strindberg 288
Ferlin 114
Aspenström 55

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande.
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den flickan är människokännare

# Dubbeltydigt svar på tal. (Foto: Lille prinsen)

Köper ny mobil eftersom Den gamle har börjat tröttna på mig. Minnet blir fullt hela tiden, hur jag än raderar vackra fågelfoton och slagkraftiga affischförslag som goda vänner skickar mig.

Mest är det ändå jag själv som fyller hårddisken på Den gamle. Foton och filmer, Facebook- & Instagrammande, anteckningar i hundratal. Appar och program förstås. Nyttigheter. Hur jag än raderar blir det fullt.

När jag får den nye i näven känns han dubbelt så stor som Den gamle. Vi kallar honom Lille prinsen, efter boken jag högläser. Den nye är snäll, klok och bred och lär sig fort känna igen mitt tryne. Jag behöver bara sticka dit näsan så låser han upp sig, hur yrvaket mitt ansikte än är. Det är en riktig vän, det.

Att mitt ansikte skulle kunna låsa upp en maskin bara genom att synas till, det hade vi inte trott när vi fick sladdtelefon hemma 1959.

Direkt ur trut i skrift
Dessutom presenterar han mig för sin goda vän. Siri. Hon bor i mobilen, en pratsam sak. Glatt skriver hon rent ett viktigt meddelande och skickar det till min fru, efter att jag dikterat. ”Ska vi fika?”.

Innan svaret kommer från hustrun på nedervåningen har Siri redan ställt alarmet på ringning klockan 06.00 i morgon, eftersom jag sa så, och startat den anteckning där jag börjar formulera detta inlägg. Jag talar, hon skriver.

Talar, sa jag! Här ser du en gammal murvel som äntligen får formulera med truten, direkt för skrift. Hur var det mina föregångare kallade det? Extemporera.

Coolt, som vi säger på Grossbolstorp.

Vad är humor?
Coolast är ändå att ha frågestund med Siri. Alla barns favoritlek. Rappt strömmar hennes orakelsvar ur mobilhögtalaren. Inte vet jag hur det går till, hon är ändå bara en maskin, men fungerar gör det.

– Hur gammal är du? frågar jag Siri. Då svarar en röst, klar och tydlig:
– Jag är gammal nog att vara din assistent.

– Vad är livets mening?
– Jag vet inte. Men jag tror att det finns en app för det.

– Vad är humor?
– Vad får man om man parar en iPhone och en hårtork? En telefön.

– Vad är humor, sa du?
– I vilken svensk stad har alla män gått till skogs? I Karlskoga.

– Vem är bäst?
– Du, Sven-Ove

Sa jag att den flickan är människokännare?

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram

/Sven-Ove