Löpning – Sida 19 – SVENSSONS SLÄNG

Det mödosamma stuvandet av bokstav bredvid bokstav

– Ja, du ska väl skriva förstås, säger folk när de kommenterar min kommande ledighet. Ska du sitta i Grekland?

Varför det, när huset har många rum, skogen många gläntor och länet gott om kaféer?

Skriva. Denna underliga sysselsättning som så fort blev ett gift, precis som löpningen. Förr skrev jag för att leva på det, kanske göra karriär. Det bar en bra bit, men färdig blev jag inte. Nu skriver jag för att jag vet att en aldrig blir färdig.

Tränar för att träna, som löpare.
Skriver för att skriva, som skribent.

Naturligtvis har jag något jag vill ha sagt, texten blir bäst när jag är arg säger folk. Absolut. Fast sanningen är att det mödosamma, lyckliga stuvandet av bokstav bredvid bokstav är roligt nog i sig.

Redan innan ilskan sätter in.

Håll ut med att hålla igen

Rehablöpning står det i almanackan. Tre gånger i veckan detta underliga ord. Håll ut med att hålla igen kunde det också stå.

Livet gav mig benhinneinflammation, för det hade jag aldrig haft. Det tog jag som en ursäkt för att hålla upp med all konditionsträning. Den här hösten har det funnits annat att tänka på, både privat och där ute i stora verkligheten. Jag kunde ha simmat eller cyklat, men lät bli. Kanske behövde kroppen sin vila när inte själen hade tid med det? Kondition är färskvara, men det går att skaffa ny. Jag tränar för att träna, det är gôtt nog.

Två månader utan ett enda pass, det var en udda upplevelse. Sedan var jag symptomfri, men idrottsläkarspalterna tyckte att jag borde skynda långsamt, så inte skadan skulle komma tillbaka. På ivriga ben gav jag mig ut på gatan, ängen och elljusspåret här hemma.

En minut rask promenad, en minut lättjogg, en minut rask promenad, en minut lättjogg. Tio minuter totalt, inte mer, precis som doktorn hade skrivit.

Har jag någonsin varit ute på en så blygsam träning, sedan första joggingpassen när jag gjorde löparcomeback vid hembygdsgården i Sunne våren 1980? Knappast. Inte ens då förresten.

Trappar upp
En minut rask promenad, en minut lättjogg. Där är jag nu. På tio veckor ska det trappas upp, tills jag törs springa sammanhängande i 30-40 minuter igen. Håll ut med att hålla igen, håll ut med att hålla igen… Just nu är jag uppe i 22-minuterspass och den här veckan får jag springa i två minuter tre gånger mellan gångminutrarna.

Då känner jag mig riktigt busig.
En gång gjorde jag till och med en liten rusch.

Fördelar & sägbarheter

Fördelar

Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.

Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.

Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.

Det får man säga

Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.

Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.

En viss stress får man säga i det här handlandet.

### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.

Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.

Prylputtelöparens julafton

Den svenska löpartidningen Runners World frestar med löparens önskelista. 34 julklappar för folk som springer.

Jag ögnar snabbt igenom listan och tänker att va’ bra. Där har jag dagens blogginlägg som i en liten ask. Gör narr, bara. Inte behöver jag nummer 9, antihåll-grejen där piggarna stimulerar akupressurpunkter i handen, kopplade till diafragma. Inte behöver jag nummer 19, orange sportbehå. Behåbehovet försvann praktiskt taget helt när jag 5:2-ade bort tio kilo. Inte behöver jag nummer 7, tvättväska, betydligt snyggare än en plastpåse. Inte ens den vindavstötande vinterkepsen för 350 kronor är absolut nödvändig för framgång på vintrig stig.

Ha, detta blir lätt.

Sedan läser jag listan mer noga. Hmm…

# Sixten Jernberg tränade i stövlar.
# Sixten Jernberg tränade i stövlar.
# Sixten Jernberg tränade i stövlar.

651 sekunder av lycka

Det finns så många löparhjältar. Jag ser dem hela tiden längs löpstigarna i livet, särskilt i sociala medier. Nu har de gjort ett 15-kilometerspass igen på 4:12 kilometern. Eller sprungit backe vid friluftsgården, på löpband en timme på lunchrasten – eller till jobbet, två mil och en kilometer.

Jag älskar dem högt och rent.
En liten elak jäkel på min högra axel är dessutom avundsjuk, säg inget bara.

Vi finns också
Men så finns det vi andra. Vi som sprungit Götajoggen på 62 minuter och är stolta över det, för det var en benådad timme. Vi som kämpade i elva år för att få Marathonsällskapets prestationsnål. Det är ingen elittid som krävs för att få köpa den, men för oss var det en prestation. Gud vad lycklig jag var på Stockholms stadion den eftermiddagen.

Vi finns vi med.
Vi som en dag vid övermogen ålder inser att alla pers är satta och att vi tränar för att träna nuförtiden. Inte för att vinna någon tävling.

Där har du mig. Likafullt är löpningen ett av mina tre största intressen. Den ger mig identitet, den ger mig utomhusupplevelser och den låter mig jobba med kroppen vilket sker alltför sällan annars. Skallen älskar det.

När hände det senast?
Så blir du skadad. Det blir alla. Benhinneinflammation trodde jag min kropp skulle slippa men vid 64 års ålder slog den till. Jag beklagar mig inte, detta är ändå en höst när jag haft mycket annat att tänka på och kroppen mår bra av att vila.

Fast ett löpuppehåll från 6 september till 6 november, när hände det senast? Två månader? En evighet.

(Då har jag redan glömt de två långa skadeuppehållen sedan 1980, sinnet är ungt men minnet gillar korta lopp).

Såg du vad jag skrev? Till 6 november skrev jag. Just precis, i går började rehablöpningen, det hade jag bestämt sedan länge utan att tänka på att det skulle bli på dagen två månader efter stafett-DM i orientering.

Vattnas, det är sant
Redan på morgonen börjar det vattnas i munnen och då ljuger jag inte. Alla som är lika beroende som jag, eller medberoende med en motionslöpare, vet att det är sant. Har du ett så begåvat belöningscentrum som mitt, då vattnas det.

Skorna i ordning redan på morgonen. Overallen tvättad.

Det blir en tidig lunchrast, jag jobbar hemma och orkar inte hålla mig längre än till elvatiden. Munnen nästan dreglar när jag drar på mig löparkläderna och skorna, startar gps-klockan och drar iväg.

Drar och drar, jag har läst i Runners World hur ett bra förstapass för en sån som jag bör gå till i det här fallet. En minut gång, en minut lättjogg, en minut gång, en minut lättjogg – i tio minuter.

Berätta inte för idrottsdoktorn som skrev spalten, men jag höll på i 10 minuter och 51 sekunder. De var himmelska, varenda sekund.

Nu vattnas det igen.

Fåradingar jag plitat ner

– Vad gör du på fritiden då?
– Skriver sånt här:

Per-Albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad flydde det.

Den som har råd att bränna det hus han själv äger har råd att hysa många flyktingar.

Hälften av pengarna en tiggerimotståndare får ihop måste han lämna ifrån sig, fast många försöker låta bli.

Elfte budet: Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.

”Aldrig har så många svenskar åkt utomlands för att strida”. ”Jaså?”, historiska hälsningar Karl XII.

Löparlärdom nr 56: ibland är det svåraste steget det över tröskeln när du ska ut.

Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Om du möter en muttrande grävling på väg uppför i långa nedförsbacken på milbanan: hälsa artigt.

Wieviel diesel fiser dieser diesel?

Tycker du en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

# Jag vet i alla fall en som raderna roar.
# Dags å starte en blogg mä bare vannlajnersch?
# Asch, dä kvetter.

Uppjagad i en gran av sjövilda vildsvin

Arkivbild från ett annat ställe, innan.

I går skulle jag ha sprungit min nya långa runda, den bortom Krävande Backen, Blånande Utsikten och Svårhittade Stigen. Kroppen behövde en långtur och det var en så fin dag. Mitt i utförslöpan där jag fotograferade Jungfru Marie Nycklar i somras skulle jag ha rusat rakt in bland dem. Den griniga flocken nyinflyttade vildsvin från Deje.

Rusa aldrig in i sådana medtrafikanter i livets utförslöpor. De har ingen humor när de själva är på väg uppåt. Galtarna är svarta och betarna gula, ungarna är snabba som unge herr Bolt och suggorna är allt det där tillsammans samt galna mormödrar.

Fantastiska bilder
Som tur är växer det högstammig granskog på trakten. En av de granarna skulle jag ha fått stamklättra upp i, fort och vigt som om jag fortfarande varit elva år. Bra högt upp skulle jag ha hittat en någorlunda stark gren, satt mig på den och halat fram mobilen. Den skulle jag först ha filmat flocken med. Fina dramatiska bilder, största galten skulle ha stått på två ben och kört sina arga betar i granstammen, gång på gång. Suggorna skulle ha grymtat grymt och smågrisarna skulle ha farit runt och hoppats på det bästa.

Vad som nu är bäst för en sjövild smågris strax söder om Arnästorp i sydvästra Svealand, Sverige, Europa, Jordklotet, Universum? Färskt löparkött? Grisar äter allt utom apelsinskal.

Brandmän utan vapen
Precis när jag skulle ha hunnit ringa den kära vännen och berättat att jag blivit uppjagad i ett träd av nitton blodtörstiga bestar från Deje skulle jag ha tappat mobilen. Mitt i en galt.

Efter tjugo minuter skulle räddningstjänsten ha hittat mig. De skulle ha blivit uppjagade i varsin gran de med. Larmet från den kära vännen skulle visserligen ha varit tydligt men på den fortsatta vägen skulle de vilda grisarnas roll ha tonats ner och därför skulle de orangeklädda vännerna inte ens ha haft en oladdad knallpulverpistol med sig. Bara aggregat 42. (Aggregat 42 är vad som på skämtsam brandslang kallas ”lågskor”).

Där skulle vi ha suttit sedan, hela natten mellan söndag och måndag, och vad som till slut skulle ha hänt vill jag inte ens tänka på.

Vilken tur att jag har benhinneinflammation.

Stolpar och mänsklig värme

Hämtar in de sista stolparna som jag satt ut. Allra sist den vattniga nummer 175. Friska Forshaga har blivit en succé, precis som samma arrangemang blivit det på många håll både nära och fjärran.

Här var det 465 personer som registrerade 23 905 stolpar. Imponerande.

Jag tycker om det idoga letandet ute i skogen. Massor med grannar, vänner och okända har tagit kartan i näven och vandrat, cyklat, bilat eller sprungit omkring och noterat rätt kodbokstäver till stolpe efter stolpe. Sedan har de registrerat sina fynd på projektets webbplats.

Själv blev jag blöt långt upp på låren när vi behövde flytta en stolpe som hamnat under vatten. Ett fint minne i mitt eget blygsamma ideella arbete för stolpletandet i världen.

Det är det ideella arbetet hos så många jag tycker allra bäst om. Folk har rätt att få komma ut i skogen och leta. Nå, så låt oss hjälpa dem med det.

Du blir snällare i själen av att vistas i skogen en stund ibland. Det blir du av att jobba för det gemensamma bästa med. Gôtt.

# Finns du på Facebook så titta in hos Refugees Welcome – Molkom. De gör ett fantastiskt jobb med de nyanlända.
# Över 600 medlemmar i gruppen på en ort med 1 863 invånare. Stort.
# Du kanske har nåt de behöver.

Hur jag gör allting fel och trivs med det

Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.

Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.

Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.

Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.

Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.

Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.

Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.

Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.

Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.

Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.

Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.

Dä’ väl int’ så bråttom?

# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.