Natur – Sida 25 – SVENSSONS SLÄNG

”Misstänker att han avgett nån sorts nyårslöfte”

Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.

Kräsnast är han utan rundstav.

Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.

Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.

Särskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.

Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.

Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.

Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:

– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?

Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.

Hon skulle bara veta hur fint det känns.

Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.

Trivs.

### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten.

Har glesbygden en chans?

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Tycker du om djur men inte om människor?

Vår familj har nästan alltid haft katter och älskat dem. När jag var barn bodde vi på en liten bondgård där i stort sett vartenda kreatur hade namn och blev kliat bakom öronen. Vi tyckte om djur, det gjorde alla våra grannar.

Det var så vi såg på livet.

Sedan dess har jag svårt för folk som gillar djur men inte människor. Räcker inte din kärlek till båda är du inte mycket till människa.

Därför är det bedrövligt hur den unge eftersöksjägaren i Kil utanför Karlstad blivit utsatt, nu igen. Det är dessutom illa att Naturskyddsföreningen och andra liknande organisationer inte tar avstånd från våldet, vad jag kan se.

Jag är medlem i föreningen men håller på att tröttna, i takt med att den vägrar ta sitt ansvar.

Överfallen, bilen bränd
Häromdagen blev den unge mannen överfallen och nedslagen utanför sin bostad. Innan dess fick han sin bil vandaliserad. För ett år sedan blev han mordhotad och han har fått ta emot många andra hot per telefon. En tidigare bil blev först repad och fick framrutan krossad, senare eldades den upp.

Allt för att han genomförde sitt uppdrag från oss andra och avlivade en trafikskadad varg för ett år sedan. Befriade den från smärta och framtida svält.

Allt för att någon eller några inte läst sin läxa, den om människosynen men också om djurvården. Den dag våra eftersöksjägare slutar städa upp efter trafiken kommer Sveriges skogar att vimla av trafikskadade älgar, rådjur, vildsvin och rådjur.

De djuren kommer att lida.
De kommer inte att få någon lindring.

Skamligt.

Helt enkelt underbart

2017 blir ljust och vackert.
2017 slipper en skämmas för hur vårt land tar emot människor på flykt.

2017 blir ett solidariskt år.
2017 slipper vi se klyftan mellan fattiga och rika öka.

2017 blir ett folkvettets och gästfrihetens år.
2017 slipper en se unga män bli hemskickade till länder där de riskerar att dödas.

2017 blir ett humorns och det kära skrattets år.
Själv kommer jag att lära mig stava till gittarr och aborre 😉 och de som kan fälla bomber kommer att lära sig låta bli.
2017 kommer krigsrubrikerna att sluta handla om krig.

2017 blir varenda mänska klokare, hennes hudfärg ointressant och hennes människovärde okränkbart.
2017 börjar klimatet på klotet friskna till så sakta.

Folk jag känner och många andra blir också friskare, hurra!

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

2017 blir jämt gôrbra. Min kondition blir som på en 63-åring, min dator får århundradets skrivlust i flera månader, min matlagningskonst går från falukorv till smoothie, solskensjuice, ja rent av grönsallad med fetaost, ty mod får jag kilovis.

Släng er i väggen vildsvin, annars hamnar ni också i pannan.

2017 kommer att levla, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
2017 blir verkligen ett år att mejla hem om.
2017! Piggt #som17.

***

Har jag tänkt.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Mellan redan och fortfarande

Solen går upp och frukosten går ner. Innan du hinner tugga färdigt har ett år till gått.

Det är inte så noga med årtal. Jag föredrar årsringar, flyttfågelcykler och andra mer naturliga påminnelser från den tid som hela tiden kommer till oss. Tiden går inte, hon kommer till oss.

Livtets eget komma-tecken.

Duktig gubbe
Läser du mitt förra inlägg så hittar du två nyckelord i texten. Redan och fortfarande. Mellan de två orden lever vi större delen av våra liv.
– Å vad duktigt, kan du redan gå.
– Å vad strongt, kan farbror fortfarande gå.

Byt ut gå mot att cykla, göra bechamelsås eller ha sex, perspektivmarkörerna är de samma.
– Jaså, det klarar du fortfarande. Duktig gubbe.

Till fiskbullar antar jag?

Då du …

… får du se hur roligt det blir.

Länk: Jonna Sima –
När Arktis sakta smälter bort ökar utrotningsturism

Skatan och motljuset

Ute på lång skogspromenad med min vän M. De promenaderna ska jag berätta mer om en annan gång, om luren och gropen och … men det tar vi då.

Nå. Efter två och en halv timme i markerna kliver vi ut ur granskogen intill min gata. När vi passerar pulkakullen kommer en vacker kvinna i sina bästa år vandrande söderifrån med två hundar.

Kamrat M och jag ser likadant på livet, fotograf är han dessutom, så han utbrister spontant:
– Va grannt! Skata i motljus!

Kvinnan med hundarna ser inte att det verkligen går en pica pica med lång stjärt på toppen av pulkakullen (det är den han menar), men hör oss gör hon ju. Hon ser full i skratt ut.
– Ja på kullen ja! ropar jag.

Det räddar inte situationen.

Hurra! Ett jubileumsbloggjogginlägg!

I förrgår fyllde bloggen fem år. Det jubileet skedde i tysthet, för jag hade annat att tänka på och glömde hela saken.

En blogg om att ”skriva, springa, leva och förändra världen” kallar den sig. Där visar vi att vi missförstått allting redan från början, Svenssons släng och jag. Vi gör nämligen alla fel som går.

Vill du få många besökare ska du skriva om ett enda ämne, inte drygt fyra. Nu riskerar du att tappa löparna varje gång du skriver om skrivandet, skrivarna varje gång du skriver nåt argt politiskt och alla seriösa när du skriver trams eller gulligheter.

Personlig, inte privat
Lugn. Jag vet. Det är medvetet. Ville vi nå hundra tusen, slängen och jag, då skulle vi satsa på att nå ut. Den delen har vi aldrig lagt ner särskilt mycket kraft på. Jag vill vara en hel människa i bloggen, det är allt. Den här karlen gillar allt det där som står i mottot. Då ska allt få sin plats i spalten också ibland, beroende på dagsform och humör.

Första målgruppen för plitandet är alltid jag själv.

Första regeln: gärna personlig, aldrig för privat. Selfies och familjebilder får andra syssla med. Jag tar de bilderna med men gömmer dem prydligt i mobil & kameraminne. Mina små har inte bett att få hamna på nätet, inte min nuna heller.

I fosterställning
Det är förresten fler än vi kunde ana från början som besöker slängen. Alla gillar inte att gilla, alla finns inte ens på Facebook, de upptäcker mina inlägg i alla fall. Tack alla ni som hittar hit, tack för kommentarer på blogg, Facebook och i verkliga livet. Det samtalet älskar jag.

… och någon enstaka gång ligger jag i fosterställning efter ett inlägg som gjorde ont att skriva. Att en aldrig lär sig. Att en aldrig vill lära sig.

I kväll firar vi 5 år & 2-dagarsjubileum med tacos på bloggredaktionen. (Dvs den blå tv-fåtöljen). I dag på förmiddagen stack bloggaren ut på en pigg jubileumsbloggjogg i värsta vattenfärgsvädret. Släng dig i väggen Lars Lerin.

Skorna luktar skog och lycka.

Länk:
Första riktiga inlägget, 16 november 2011

Tidrapport

Foto: Per Hardestam

Lördag. En sån där dag när tankarna vill vara för sig själva och händerna vill tända ljus.

Nioåring på besök berättar att han hamnade på min blogg när han googlade på sina favoriter, Västanå teater. ”Du hade ju skrivit om dom”.

Nio år.

Söndag. Fryser när jag cyklar runt och sätter upp tipspromenadfrågorna vid friluftsgården, värms av gemenskapen kring kaffet och våfflorna efteråt. ”Jaså hette telefonen Diavox, jag var säker på att det skulle vara Dialog”.

Måndag. Springer med eftertänksamma steg bortåt Haget, bland dansande blyga snöflingor. Blyg själv vet jag hur de menar.

Tisdag. Väntar

### Något av de här inläggen om Västanå teater var det han hittade:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
Berättelsen om en lada som spelar teater
Genrep och tamgåsen flyger
Löpare anfallen i vilda skogen

Värmlands Folkblads serie DOKUMENT: AVFOLKNING

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING