”Icke nationellt pålitlig bild”

Tjur

”Jamen, ser du inte? Titta på bilden nu’ra. Den där vallen är inte uppröjd av pursvenskar, dom som eldade upp skogen kom långt bortifrån Karelen från början.

Nötkreaturen ska vi inte tala på. Du tror väl inte att dom där exemplaren är några äkta gamla fosterländska uroxar? Uroxen var mörk och långhårig, det är jag säker på. Kreatur får ha mörkt skinn.

Hästarna? En häst borde aldrig få vara med på en nationellt pålitlig svensk väggbonad. Aldrig någonsin. Hästen bor i Vilda västern, det har jag sett på tv. Det är i Amerika. En del säger att hästen kommer från Eurasien. Vi borde aldrig ha gått med där, jag är helt emot Eurasien.

Skogen på bilden är också invandrare men värsta hånet på bilden är molnen. Dom har kommit blåsande från Bortre Arabien eller Bornholm eller därborti. Regn är det, inuti.

Bedrövligt. Släng ut dom.”

# Ironi. När du säger eller skriver motsatsen till vad du menar och förväntar dig att folk ska inse vad du verkligen vill ha sagt.
# Ironi. Svårt tror vissa.
# Och ändå känner jag små barn som förstår mycket väl. Gôtt.

En dag i livet när allt fungerar

Angivelse

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Skärmavbild 2015-08-15 kl. 19.51.35

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Ställer in skalan i skallen inför comebacken

Stolpjakt

Löper i skogen med en kamrat. Vi plockar kontroller runt en tjärn en bit norrut, springer och småpratar i lätt samtalstakt. Strax efter en av kontrollerna visar träningskamraten några larver av en av våra finare fjärilar. Makaonfjärilen. Honan har lagt äggen på en kärrsilja, nu sitter larverna i blomman och äter. Äggen brukar kläckas efter drygt en vecka och i sista stadiet är larven stor och citrongul med svartgröna ränder.

Bråkar du med den kan den ge ifrån sig en illaluktande sur lukt genom ett organ som den skjuter ut på huvudet. Lukten och varningsfärgerna gör att andra djur tror den är giftig.

Citrongul står det på nätet, ser jag efteråt. Var den inte mer grön?

Anmäld till på lördag
Snart flåsar jag rejält, jag har 2-dag igen efter semesterns alla fettbildande aktiviteter och 5:2-dieten känns i benen. När vi sneddar uppför berget med tornet, kontroll 148, blir till och med den här truten tyst.

Vid kontrollstolpen stänger jag av gps-klockan en stund och glömmer starta den igen när vi fortsätter. Strunt i det, för mig är kvällens runda med karta och kompass mest till för att jag ska få tillbaka känslan för skalan. Skallen och avståndskänslan behöver ställas in på 1:10 000, för på lördag är jag anmäld till en orienteringstävling i distriktet. När hände det senast?

Strax innan parkeringen tittar ett rådjur nyfiket på oss i en skogskant. Vid Skivtjärn badar folk och på hemvägen tar vi en omväg och ser två forsärlor vippa med stjärtarna på grusvägen framför bilen.

Läser inbjudan en gång till
När jag kommer hem läser jag inbjudan till tävlingen en tredje gång. Avståndet till start är max 1 200 meter. Skogsmark huvudsakligen bestående av barrskog i varierande ålder. Kortare banor svag kupering, övriga måttlig till stark. I närområdet av tävlingscentrum inslag av kulturmark och stigar, längre banor stigfattigt med detaljrika sluttningar.

Det pirrar redan i magen.

Utflykt till bilismens ungdom

Båstnäs 1

Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.

Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.

Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.

Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.

Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.

Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.

Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.

Vilken sorts fällor vill vi inte veta.

# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.

Båstnäs 2

Båstnäs 3

Båstnäs 4

Båstnäs 5

Båstnäs 6

Båstnäs 7

Båstnäs 8

Båstnäs 9

Båstnäs 10

Tankar i ett vargrevir

Hund

Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.

Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.

Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.

Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.

Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.

# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.

Ner till Falsterbo och hem.

Löpare anfallen i vilda skogen

image

Första drömrundan, några dagar sedan. Tar en sväng till Berättarladan i Rottneros och Västanå teaters uppsättning av Lomjansguten. En trollkunnig kvinna på finnskogen förvandlar sig till tjäder och skrämmer halvt slag på folk.

Andra drömrundan, mitt på blanka vardagen. Tar en tur i mitt färska terrängspår nordväst på skogen. Den med Krävande Backen, Svårhittade Stigen och allt det andra tuggmotståndet. Då blir jag också anfallen.

Jädra Leif Stinnerbom och Västanå som får mig att lyssna efter när träd skaver mot varandra. Det är köyri, människor som dött innan det var dags för dem. Nu hör jag precis det ljudet.

Jädra hälsningar från folk på andra sidan skogen att de sett vildsvin, björn och varg där borta. Det är där jag är nu.

Var det flera år sedan de såg alla djuren? Visst men det vet inte min kropp – och obeväpnad är jag. Än ser jag bara älgspår, samma älg i flera kilometer. Kan man strypa en björn med ett vätskebälte?

Nu gnisslar träden igen. Köyri.

Fyra stycken i gräset
Just då, när jag äntligen hittar Svårhittade Stigen direkt i första försöket, just då piper det till. Från fyra håll framför mig på stigen ropar det ynkligt på hjälp. Fyra halvstora bruna fåglar hoppar upp ur gräset och försöker flyga bort från mig men lyckas dåligt.

– Vad är ni för sort? tänker jag medan de skyndar bort åt varsitt håll. Då brakar det till och jag får svar. En stor tjäderhöna kommer flygande i halvcirkel helt nära skallen på mig. Jag flyr och faller som en fura i riset, andra gången hon kommer nära ansiktet. Hon tiger, jag skriker.

Jädra Stinnerbom. Detta är verkligen en drömrunda, tjohoo!
Vaken har jag varit hela tiden.

# Jag får lunka runt tjädrarna, en omväg på 230 meter i blåbärsriset. Hårt 😉
# Nästa gång kommer jag att inbilla mig att Finn-Kajsa ligger på lur igen, mitt på Svårhittade Stigen. Förvandlad till en ilsken tjäderhöna med rött över ögat.
# Leif Stinnerbom är Västanå teaters geniale regissör. Bra på att trollbinda. Men detta var väl ändå att ta i?

Lyckan att få dela dagens fynd

svampjoggat

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Välkommen, fjäddrlar!

Kompost

Komposthögen, kompoströret och jag har tagit ett enhälligt beslut. Det har växt fram, men i år är det definitivt. Vi ska ha en prunkande kulle.

Kullen är för fjärilar och andra som behöver högväxta brännässlor, hundkex, hallonbuskar, vallört, vänderot, prästkragar och blåklint. Samt hon den lila, vars namn jag inte vet. Så nu har komposten fått växa igen, nästan helt igenväxt är den. Fina vita, blå och lila blommor vajar, själv är jag stolt som en …trädgårdsmästare.

Välkomna att flytta in, kära fjäddrlar!

# Hon heter förresten praktbetonika och kommer från Kaukasus, hör jag vid frukostbordet. Kan växa i full sol och djup skugga, dessutom tål hon lite torka.
# Ordet fjäddrlar är lånat av en som blev Skansenchef.
# Budleja? Fjärilsbusken? Den satte vi i en rabatt.

Frukosten var fin

Skurugata nerifrån

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Skurugata

Skuruhatt

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Hult

Löständer

Teckningar av Albert Engström.

Spaden, jorden och maten

spaden

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
#
# Mat kommer ur handen på en bonde.
##
# Allt börjar alltid med stål i jord.