Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.
Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.
Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.
Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.
Står det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.
När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.
En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.
En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?
Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.
Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.
Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.
