SVENSSONS SLÄNG – Sida 112 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Kära kommun, är jag ikapp nu?

Berättelsen om en värk, ett mutter och ett nytt stolt gatuplock.

Måndag, solsken och fyra grader kallt. Medan talgoxar och grönfinkar äter mellanmål i vårt paradisäppelträd ägnar jag mig åt viktiga pensionärsgöromål. Spelar sudoku i mobilen och läser nyheter på Facebook. Någon råkar vara på Kuba när kubanerna samlas i massor för att sörja Fidel, någon kämpar med att tillverka vita blodkroppar, någon skriver dikt om stiltjens dagar. I tanken finns jag vid deras sida, var och en.

Nu blev det nästan rekord i sudokun.
Äter lördagens rester, penne och köttbullar.

Den vanliga värken i höger baklår
När solen börjar fundera på att gå ner bakom Skottaberget tar jag mig slutligen samman och kliver i löparskor och springoverall. Höger baklår värker efter lördagens spadvändning av trädgårdslandet men en får inte ge tappt. Den värken får jag varje gång; efter långpass med men mest efter grävjobben.

Den som ser mig i aktion med en spade brukar känna igen farfar. Samma ivrighet, samma brådska i armar och blick. Gräva sakta går inte.

Kanske är det ischias, kanske träningsvärk men ibland tror jag på skidåkarnas kompartmentsyndrom. Det blir för trångt för muskeln, den som två överläkare trodde var en tumör i mitten av 1990-talet. Röntgenbilden av låret den gången visade inte minsta förändring, då hade jag fruktat det värsta länge.

Jag kan ju inte komma till landstinget nu och be dem operera en 65-åring. Motionslöpningen fungerar hjälpligt bara jag inte springer för långt och det är bara när jag gräver landet det blir riktigt illa. Efter några dagar går det alltid över.

Kanske är det någon gammal skada som spökar.
En får inte ge tappt.

Nu ska ho’ kuttes
Jag tänder lampor så huset ska se bebott ut, knäpper igång gps-klockan och väntar tills hon är vän med satelliterna. Klick och iväg nerför gångvägen. Viker vänster, genar över gräset mot Grossbolstorpsvägen och lufsar vidare uppför backen mot Norrliden. Låret protesterar inte alltför mycket, särskilt inte när vi springer på tå, skorna och jag.

Gudskelov har jag lärt mig låta bli att titta på pulsnoteringen hela tiden, sist hade jag hög puls här i början. Inte nu, men det vet jag inte än.

Två projekt sysselsätter mig medan kylan nafsar kärvänligt i kinderna. Ett styck bilnummer och ett styck nytillverkad gata. Jag samlar på bilnummer och letar efter 505. Förgäves i dag, men det vet jag inte heller än.

Gatan är den som leder till vår nya återvinningscentral i kommunen. Den har jag kört en gång men aldrig sprungit. Hoppas jag orkar dit med låret. Nu ska ho’ kuttes.

Rakt in bland vildsvinen
Vid Ånäs står några bilar på parkeringen, ingen med rätt nummer. Jag fortsätter längs vår asfalterade banvall, passerar de sista husen i tätorten. När jag ränner över gamla Dejevägen flyger en nötskrika före mig norrut. Vid bron över Kvarntorpsån cyklade en bekant rakt in i en vildsvinsflock härom året, men nu är det grisfritt så långt ögat kan nå och jag slipper skrika. Isen frasar i ån, skuggorna blir allt längre, låret muttrar men matar på.

För två år sedan sprang jag alla gator i tätorterna på Forshaga kommuns turistkarta. Barnsligt, jag vet, men det var en rolig lek som gav mening åt mitt löpande en höst i livet. (Läs gärna mer här).

Nu har jag insett att kommunen gjorde en ny gata när man byggde nya återvinningsstationen. Den som vi modigt visar upp som första intrycket av vår centralort, för de besökare som kommer norrifrån. Den gatan har jag aldrig löpt.

Mitt stolta gatuplock
Jag passerar några halvgnagda stora aspar och en bäverstig och viker av över bron till gärdet med nya industriområdet. Benen trivs bättre med grusvägen som är där i början. Nu ser vi den osprungna gatan, hurra! Jag springer åt höger genom återvinningsstationen och ut igen, till där gatan börjar.

Traktorgatan. Bra namn. Nu vänder jag och följer den söderut på väg hemåt. Färsk asfalt, färsk notering för mitt stolta gatuplock. I morgon ska jag skriva till kommunen och fråga gatukontoret om produktionsläget. Ni har väl inte gått och lagt ut fler gator bakom min rygg sedan 2014?

Borta vid Skottaberget leker solen kurragömma.
Höger baklår tycker att jag är en stor idiot.

Frustar av framtidslängtan & gör listor

Läste i tidningen att Nordea ska lägga ner vårt kontor på orten. Härom dagen fick vi räkning på bankfacket. Undrar vad jag har där. Disketter?

Vad bör jag spara? Vem i hela världen kommer någonsin att efterfråga mina gamla skolbetyg? CD-romen med packningslistan inför månaden i Kavalla har heller inte mött stor efterfrågan de senaste tolv åren.

Nå, i en färsk kartong ute i garaget har jag nu parkerat tre tjocka telefonkataloger från 2005 (Karlstaddelen) och en från 2004. Det känns tryggt.

Ifall.

Framtiden är allt det som inte blev kastat i Den Stora Utrensningen och som inte får plats på en lista över Bra att ha-saker, sparade i svullna flyttkartonger. Kom igen, framtiden. Jag frustar av längtan.

Men listorna, listorna!

### För säkerhets skull har jag sparat min 25 år gamla Macintosh Performa. Har hundratals krönikor och skrivarkurslektioner i den.
### För säkerhets skull har jag sparat en nästan lika gammal tjock-pc, den har diskettstation.
### Måste komma ihåg att provstarta dom snart igen. Jag tror datan är här för att stanna.

Bob Dylans hälsning till Sara Danius 1966

Läser Bob Dylans Tarantula från 1966 och känner igen sättet att skriva. Var har jag sett det förut? Gjorde jag inte själv en del orädda försök i samma stil de där åren? Varifrån fick jag inspiration till det? Bildjournalen? Thomas Tidholm? Tidens musiktexter? Minns fortfarande ett udda brev jag skrev till en tjej.

Boken är inte lättläst men i efterordet är Peter Glas full av entusiasm:

”Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på.

Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.”

Beskriver kaos med värme
Jag strävar på, efter att ha läst hans bruksanvisning. För Dylan är allt kaos, skriver Glas. Det stämmer uppenbarligen 1966, kanske fortfarande.

”Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Becket, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. I stället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanske värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.”

Detta måste vi gömma för alla Dylan-resistenta
Jag strävar vidare. Författaren är originell, identiteterna är i upplösning, strukturerna med. Inte en kliché hittar jag, språket och bilderna myllrar.

Så, på sidan 81 i en av de dikter som avslutar praktiskt taget varje kapitel, hittar jag den. Hälsningen från mitten av det kaotiska 1960-talet till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius år 2016. Bob Dylans eget inlägg i Varför kommer han inte hit-debatten:

”blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer ”hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?” jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarns tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
/…/
men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej”

Detta får vi absolut inte visa så alla Bob Dylan-resistenta ser det.
Göm boken. Göm den fort.

### Apropå tarantlar: Första kända bilden på en fågelspindel visar den i full aktion.
### Den äter på en kolibri.
### (Källa: skansen-akvariet.com)

Vänligen vänta

”Black Friday” imponerar inte i min del av världen.
Vem lurar vem?

Förr var slantarna runda för att de skulle rulla.
Nu står det ”Vänligen vänta” i kortmaskinerna. Jotack, vi vet vad som väntar efter svarta freda’n.

Här på trakten betyder black pank och offer offer.

Tjohoo.

Vaknar mitt i skådespelardrömmen

Vaknar tjugo minuter över fyra på morgonen, svettig, mitt i en dröm. Vi är i ett stort tält, det är jag, en regissör och en massa skådespelare som jag inte känner. Jag är nervös, vågade inte ta henne i hand som jag mötte i tältöppningen, då hälsade hon i stället.

– Förlåt, sa jag, det är första gången inför kameran.

Hon log och förstod. Hemma ligger mitt manus kvarglömt och glömda är mina repliker.

– Ja, du hörde, säger en karl med ett schema i handen när jag smyger in i tältet. Du kan komma nästa söndag i stället.

Vänta, jag åkte ju med en människa hit och han ska tydligen vara kvar och filma. Någon får komma och hämta mig. Ingen törs jag prata med heller, de verkar filma för fullt. Dricker ett glas vatten och försöker förgäves komma ihåg vad jag skulle säga. Jag vet ju att jag mindes vartenda ord strax efter att drömmen väckte mig.

***

Varför drömmer jag en sådan dröm? Jag är en murvelsjäl och ingen aktör. Ska jag stå på scenen ska det vara ett papper mellan mig och publiken. Amatörteater, två pjäser, det räknas inte. Replikerna ligger hemma på köksbordet och nu är jag för vaken för att minnas vad jag är för karaktär. Varför är vi i ett tält, vad är det för sorts läger?

Nu får någon komma och hämta mig.

Hej då, gamle vän

Rensar vidare för att försöka ta mig in i arbetsrummet oskadd. Hittar en gammal vän från 1974. Typometern.

Den typografiska linjalen var varje journalists vän. ”Använder du den inte till nåt annat, så är den bra att skära pizza med.” Det var vad vi fick lära oss på Journalisthögskolan på Andra Långgatan i Göteborg, ett år när pizza var det häftigaste en murvel kunde äta. Tydligen gick jag i klass Va 1974, det står så på stilprovet.

”Lägg helst artiklarna i fyrkantiga block! Det underlättar. Låt gärna blocken bli större på bredden än på höjden.”

Typsnittet vi hade lov att använda när vi gjorde rubriker till övningstidningen Ingressen var bodoni, (fet antikva eller kursiv, hfet eller mager). ”Fet och hfet hör ihop på samma sida eller hfet och mager. Fet och mager blandas endast i undantagsfall.”

Detta är en mellanrubrik
Nå, det blev fler stilprov sedan, mest har jag använt typometern på Smålands Folkblads redaktion i korsningen Klostergatan-Kungsgatan i Jönköping. Där blev det en och annan noga uträknad rubrik till lokalredaktörernas artiklar.

Något säger mig att det kommer att dröja ett tag innan någon frågar mig hur mycket en konk eller cicero är eller hur många pinnar det går på ett gement m. Så nu åker typometern ut i en kartong i garaget, tillsammans med stilprovet från Ingressen och skrivmaskinskursen från Facit 1966.

Här ser ni en som hänger med.
Förändringsbenägen är mitt mellannamn.

### Det har visst kommit sådana där datamaskiner.
### Inne i sina dator blandar ungarna typsnitt och grader så änglarna gråter.
### Hör du nåt som surrar i luften så kommer det från landets typografkyrkogårdar. Där snurras det hejvilt.

Televisionens fiskmåsar

Anteckning till mig själv: titta aldrig på Aftonbladet-tv, där bor televisionens fiskmåsar. Skriker och skiter gör jag hellre själv.

En del barfotajournalister är inte charmiga. Till och med Bandet går var proffsigare; Sveriges Radios insändarprogram för källarmusiker på 70-talet, då alla kunde spela.

Alla kan inte spela programledare.

Skrik inte.
Vill du ha lite fisk?

Dessa tragiska gubbtroll

Hela den här historien är så himla rolig.

Du har säkert stött på företeelsen du med. Först säger klok kvinna smart sak, sedan går trumpögd karl in och förklarar överlägset hur det egentligen ligger till, fast inte lika smart formulerat och inte hälften så klokt förstått. (Men på något konstigt vis ändå med samma slutsats).

Mansplaining. Korkade karlars sätt att förminska kvinnor.

M-ordet
Ja. Ibland är jag en jädra besserwisser och ivrig sanningssägare. Mmmm, jag misstänker att jag gjort mig skyldig till m-ordet många gånger, suck. Att en aldrig lär sig att vara tyst.

Fast det finns gränser. Jag skulle aldrig komma på tanken att ringa till fackförbundet Unionens mansplainingjour och försöka förklara för begåvade kvinnor i luren vad mansplaining egentligen är. Lääääääääänge.

Skaffa distans
Att ett gäng karlar tydligen gjorde det är så illa bedrövligt dumt, närsynt och galghumoristiskt så jag nästan bryter ihop. Det är dags att ni skaffar er distans till er själva, gôbber.

– Vänta lilla gumman, så ska jag förklara för dig vad distans betyder. Jo förstår du, man tar…

Hela den här historien är så himla tragisk.

Hurra! Ett jubileumsbloggjogginlägg!

I förrgår fyllde bloggen fem år. Det jubileet skedde i tysthet, för jag hade annat att tänka på och glömde hela saken.

En blogg om att ”skriva, springa, leva och förändra världen” kallar den sig. Där visar vi att vi missförstått allting redan från början, Svenssons släng och jag. Vi gör nämligen alla fel som går.

Vill du få många besökare ska du skriva om ett enda ämne, inte drygt fyra. Nu riskerar du att tappa löparna varje gång du skriver om skrivandet, skrivarna varje gång du skriver nåt argt politiskt och alla seriösa när du skriver trams eller gulligheter.

Personlig, inte privat
Lugn. Jag vet. Det är medvetet. Ville vi nå hundra tusen, slängen och jag, då skulle vi satsa på att nå ut. Den delen har vi aldrig lagt ner särskilt mycket kraft på. Jag vill vara en hel människa i bloggen, det är allt. Den här karlen gillar allt det där som står i mottot. Då ska allt få sin plats i spalten också ibland, beroende på dagsform och humör.

Första målgruppen för plitandet är alltid jag själv.

Första regeln: gärna personlig, aldrig för privat. Selfies och familjebilder får andra syssla med. Jag tar de bilderna med men gömmer dem prydligt i mobil & kameraminne. Mina små har inte bett att få hamna på nätet, inte min nuna heller.

I fosterställning
Det är förresten fler än vi kunde ana från början som besöker slängen. Alla gillar inte att gilla, alla finns inte ens på Facebook, de upptäcker mina inlägg i alla fall. Tack alla ni som hittar hit, tack för kommentarer på blogg, Facebook och i verkliga livet. Det samtalet älskar jag.

… och någon enstaka gång ligger jag i fosterställning efter ett inlägg som gjorde ont att skriva. Att en aldrig lär sig. Att en aldrig vill lära sig.

I kväll firar vi 5 år & 2-dagarsjubileum med tacos på bloggredaktionen. (Dvs den blå tv-fåtöljen). I dag på förmiddagen stack bloggaren ut på en pigg jubileumsbloggjogg i värsta vattenfärgsvädret. Släng dig i väggen Lars Lerin.

Skorna luktar skog och lycka.

Länk:
Första riktiga inlägget, 16 november 2011

Tre infall när dammsugarn jagar

Jag har upptäckt att det är bättre att dammsuga sent på kvällen än mitt på dagen. Det är inte så mycket damm i rummen då.

***

Det låter inte som nå’n tillfällighet, tänker jag fördomsfullt. Detta att han som 1971 var bäst av oss alla på att rapa högt – nu visar sig älska SD.

Tills jag kommer på vem som var klar tvåa.

***

Jag är fascinerad över alla dessa hundar och katter som bloggar och facebookar i eget namn. Rätt gulligt ärligt talat men samtidigt rejäl ”barnberättelsevarning”, om du fattar.

Kom inte och säg att det är samma sak med mig, bara för att jag förr försörjde mig genom att läsa upp dikter av en mopedgubbe som inte finns. Det är inte alls samma sak.

Han finns.
Jag hör honom inom mig.
Han talar genom min datamaskin.

Just nu håller han på med en dikt om när han konstruerade en tryckkokare som exploderade. Du kommer att tro att den handlar om Amerika.

Det tror han själv.
Där du, där behövde det städas.

I fullt dagsljus.