Mediedjungeln – Sida 13 – SVENSSONS SLÄNG

Ständig sekreterare i Forshaga fågelakademi

Om valet var lätt? Om det var enhälligt? Om tranan höll med, om höken skrek och titan teg?

Tyvärr, det får vi inte säga förrän efter att vi har dött.
– Men ring mig sen.

### Gårdagens episod:

”Ge dom ett papper”

Ge dom ett papper med basfakta, så dom har nå’t att gå på. Tänk på att den som ska intervjua dig kan vara jättestressad, mellan två andra uppdrag. Det kan vara en praktikant från Journalisthögskolan som inte hör skillnad på ”Hagfors” och ”Forshaga”. Det kan vara nå’n som inte kan det minsta om ditt ämne. Eller så tappar reporterstackarn intervjublocket långt borta i skogen när han är ute på nästa jobb, men det märker han inte. I varje fall får dina rader honom att känna sig tryggare.

Ge dom ett papper.

Den läxan har jag predikat i många år, från första föredraget om massmedierelationer på ett föreningsmöte i Huskvarna 1976, via otaliga fortsatta kurser inom olika folkrörelser i Värmland med omnejd och till mina år som pressansvarig på Värmlandstrafik.

Ett bra råd. Ibland kom pressmeddelandet in i tidningen nästan ordagrant.

Löjligt?
Men ändå. Det här är väl ändå löjligt? I dag ska jag bli intervjuad om en viss upplevelse jag varit med om, ämnet är inte svårt och karln som ska fråga ut oss är både allmänbildad och garvad.

Trots det mejlar jag honom svar i förväg på varenda fråga han inte hunnit ställa och rätt många han inte tänker ställa dessutom. Material till en romansvit, minst.

Jag börjar tro att jag är oroligt lagd.

Trovärdigt?
Ser det trovärdigt ut om jag har en kopia på papperet framför mig på bordet själv också, så jag ska minnas att jag minns att jag minns?

Vänta, när började jag på sågverket egentligen?

Ge mig ett papper.

”Kan du skicka ett foto på dig också?”

Jodå, jag har varit där och gjort’et. Själv.
Ändå är det lika ofrivilligt kul varenda gång.

Du skickar ditt gladaste, vackraste porträtt till redaktionen och de publicerar det bredvid den bedrövade texten. Utan att tänka närmare på saken.

”Stor risk för mygginvasion i år. Ingen kommer att kunna gå ut.”.

Och du, du bara flinar.

Filar på mitt privata valprogram

De får ju.

Dagskrav

Förstatliga järnvägsunderhållet helt, ge det kraftigt ökade resurser och börja ta igen alla år av försummelser.
Låt staten ta ansvar för skolan.
Förstatliga sjukvården.
Minska barngrupperna i förskolan.
Kämpa för jämlikhet och jämställdhet.

Kräv att Google och Facebook börjar betala skatt på sina miljardinkomster i Sverige.
Kräv att de tar krafttag mot rasism, hets mot folkgrupp och personregistrering.

Låt olika religioner bygga sina torn där kommunerna finner det lämpligt. IKEA, McDonalds och Burger King får ju.
Fundera över vad det är för skillnad mellan ständig musik på våra köpcenters parkeringar under öppettid – och tre minuters mänsklig röst i veckan från en religiös byggnad.

Organisera kurser i Svenska För Föraktfulla, SFF, för personer som sätter etiketter som ”batikhäxor”, ”syltryggar” och ”godhetsknarkare” på sina medmänniskor.

Inget möte i Sveriges riksdag och dess utskott, nämnder och kommittéer får avslutas innan man skrattat tre gånger tillsammans.

Lokalt

Låt Åsmyren fortsätta att vara Forshagas gröna lunga och vandrarparadis vid älven. Säg nej till 150 bostäder där.

Regionalt

Låt Mumintrollen komma hit och bygga sin värld. Men inte på Skutberget, Vänerkustens pärla.

Globalt

– Democracy, anyone?

Sex år och tolv dagar

### ”I den offentliga debatten är Sverigedemokraterna relativt subtila. På nätet blir bilden en annan. Här ges hatet och skuldbeläggandet fritt spelrum. Sättet att organisera sig har varit likadant överallt och i alla tider – eliten tänjer på gränserna men håller sig inom dem medan anhängarskaran rättframt sprider propagandan. Plötsligt, en dag, har gränserna sprängts eller suddats ut. Plötsligt har humanismens fördämningar brustit.”

Moderat riksdagsman i debattartikel i Expressen 8 aug 2011.

### ”Låt dem strejka ihjäl sig.”

Samma moderate riksdagsman på Twitter 20 aug 2017.

Den gamle och humörfigurerna

Telefonören ringer. Han har haft internet länge, det vet jag ju. Utvändigt ser hans gamla torp borta på skogen ut som det 1800-talshus det är, men inuti, inuti!

Där, i ett låst rum bakom köket, har han surfat sedan html-tekniken slog igenom på allvar 1994, gnetat med Webcrawler, Altavista och Yahoo långt innan Google fanns, lärt sig använda Drupal och WordPress, börjat mejla, facebooka och retweeta. Hört gamla tiders modem sjunga och småningom efterträdas av en tyst vit burk med grön lampa.

I fjol hade 56 procent av de svenskar som är 76 år och äldre internet hemma. Sådana siffror skrattar han åt.

– Det fanns dom som inte hade tv 1963 också, säger Telefonören. I dag har dom det.
– Varför är du så hemlig med ditt surfande?
– Nja, du vet, en annan vill ju verka lite mer hembygdsgårdstypen. Där är det vadmal och släktforskning som gäller.
– Jamen släktforskarna bor ju på nätet nuförtiden? Särskilt sedan Riksarkivet släppte 100 miljoner digitala filer gratis.
– Det är inte därför jag ringer. Berätta inte vad jag heter på Facebook nu bara eller på min hemsida.
– Webbplats heter det.
– Vet jag väl men det är det ju ingen som säger.

Första skamliga reklamen
Telefonören har följt nätet sedan det var en liten långrev bara och knappt det. Då när det faktiskt hade varit fysiskt möjligt för honom att besöka alla sidor på webben. Då, i april 1994, när det blev ett himmelens liv, första gången någon fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Den gången brakade servrarna ihop och en liten advokatbyrå i Nordamerika blev utskämd.

Vad vill farbror, säger jag, för klockan går och jag har inte ätit frukost än.
– Vi hade fel, svarar han.
– Absolut. Det har du ofta. Fast på vilken punkt menar du i dag?
– Nu ska du inte vara nosig, unge man. Då får du inte följa med på tjäderspel.
– Till saken. Jag står med ett filpaket i näven.
– Vi trodde på nå’t som kallades netiquette, vi trodde det skulle gå att hålla sig till den. Vet du att jag hade en lång lista med så’na regler uppsatta på väggen bakom min datamaskin?

1. Tänk efter innan du gör inlägg
2. Undvik VERSALER, som kan uppfattas som att du skriker
3. Undvik personangrepp, var saklig, behåll lugnet och använd gärna humörfigurer
4. Dela upp långa texter
5. Skriv tydliga ämnesrubriker
6. Kontrollera först tidigare ställda frågor och svar, exempelvis i en FAQ
7. Skicka inte privata meddelanden till e-postlistor
8. Bifoga inte för tunga filer
9. Kolla att länkarna fungerar
10. Släng kedjebrev i pappersko…

– Tack tack, det räcker. Jag trodde också länge att det där skulle fungera. Vad sa du, sa du? Humörfigurer?

### Så gott som alla i Sverige hade tillgång till internet i sitt hem 2017. Det vanligaste sättet att använda internet dagligen var dock via mobiltelefonen.
### Användningen av Facebook fortsätter att öka. 74 procent av internetanvändarna använde någon gång Facebook och 53 procent gjorde det dagligen.
### 56 procent av de som var 76 år eller äldre använde internet.

Källa: rapporten Svenskarna och internet 2017.

Anteckning till mig själv om hur jag bör uppträda på Facebook

… och annars med:

1.
Kalla aldrig någon människa för idiot, inte ens den som försöker uppträda som en.

2.
Gör aldrig narr av den som har mer kroppsfett än du. Du är förresten inte det minsta mager själv.

3.
Kalla ingen för mongo, cp eller andra funktionsetiketter.

4.
Ta reda på om det heter funktionsetiketter, under tiden får du hoppas att godhjärtat folk vet vad du menar.

5.
Använd aldrig kräk-emojin. Kräk studsar.

6.
Klicka på gillasymbolen när du gillar vad någon har skrivit men finns det en länk så läs den länkade texten först.

7.
Använd den arga symbolen om du tycker illa om ett inlägg eller texten den länkar till. Du får vara arg.

8.
Använd hjärtesymbolen sällan och mena den då innerligt.

9.
Blanda dig inte i folks privata diskussioner.

10.
Ge dig inte in i hatbranschen, den kan hatarna syssla med.

11.
Tänk kritiskt. Det som verkar påhittat är ofta det.

12.
Protestera mot främlingsfientlighet så ofta du orkar.

13.
Tyck om människor, det är grunden. Försök så länge det går. Alla har vi samma människovärde.

14.
Tyck inte alltid om deras åsikter och handlingar.

15.
Protestera mot förakt riktat mot folk som känner hopplöshet.

16.
Prata ibland med folk som tycker tvärt emot vad du tycker.

17.
Lev inte ditt liv på skärmen.

18.
Enda sättet att lösa motsättningar inom folket är att prata med varandra. Det kallas övertygelsemetoder.

19.
Ibland får du låta bli att vara så helig som de här reglerna. Men det finns en du aldrig får bryta mot. Den om att kalla någon för idiot.

20.
Det finns fler obrytbara regler ser jag nu.

21.
Förlåt den som ångrar sig.

22.
Hata en sak. Orättvisor.

23.
Skratta ofta.

(Förslag till mig själv i mars 2018).

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Vem har sagt att det bara ska gälla tulpaner och ärtskott?

Sportspråket har många goda användare genom historien, trots att det är så förhånat. Det skrev jag om i lördags och nämnde namn som Bengt Grive, Plex Pettersson, Göran Zachrisson och mästaren Christian Olsson.

Sven Jerring glömde jag. Hans ”japaner, japaner, överallt japaner” var inte historiens bäst förberedda matchreferat om vi jämför med dagens sändningar. Tiderna förändras, det gör sportreferaten också. Men han var förbaske mig språkligt nydanande.

– Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern för Nippon.

Är de fem bara goda undantag? Jag letar reda på en några dagar gammal Del två till mitt husorgan och skummar en slumpmässigt vald artikel på sporten. Mitt hemmalag i hockey har förlorat en jämn match berättar skribenten och sedan intervjuar han tränaren Per Lundell:

”- Vi saknade den där sista krispigheten i passningarna” säger Lundell.

Jag älskar det. Vem har sagt att det bara är tulpaner och vinterodlade ärtskott som får lov att vara krispiga? Mera krisp i centringarna pôjker, tjohoo!

### Folk brukar tro att jag är ironisk även när jag inte är det.
### Jag menar allvar här. Att kalla hockeypassningar krispiga är fint, tycker jag. Än är inte ordet utslitet.
### Hoppas den här formuleringen från uppslaget innan också är medveten. Pigg är den i varje fall: ”Michael Lindqvist har gjort stor succé i Färjestad och NHL-intresset har kommit som ett brev på sporten.”

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.