Solidaritet – Sida 15 – SVENSSONS SLÄNG

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Någonting har hänt när storbolaget sätter in den annonsen

Kvart över sex, skatmorgon i augusti. Ännu en gång vänder jordklotet Grossbolstorp mot solen. Lätt kondensdropp från altantaket, två blåmesar lockar i aspen, en nötväcka promenerar uppochner i paradisäppelträdet och minns en jordnöt från i mars.

Tanken slår mig att jag det är när jag är ettrig blåmes eller nötväcka i mitt skrivande som applåderna kommer. ”Du är bäst när du är arg” säger folk.

Knepigt, det där. Vem vill gå omkring och vara arg jämt?

Muttrar över helsida
Tjugo över sex, bläddrar i lördagstidningen som blivit kvar på altanen. På sidan 7 en helsidesannons från Uddeholmsbolaget. Den kunde Folkbladet ha behövt medan tidningen ännu ägdes av arbetarrörelsen, muttrar nötväckan i mig.

Då börjar jag läsa. Vad står det egentligen? Uddeholm hissar regnbågsflaggan vid brukskontoret. Uddeholm hyllar jämlikhet och mångfald. ”Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva.”

Brukar inte hylla storbolag
Fem i halv sju. Blåmesarna filar på, augusti är fortsatt fuktig i gräset och världen går framåt. Mitt i allt elände går hon framåt. Jag brukar inte hylla storbolag och visst finns det ord som känns fyrkantiga i annonsen. Så jädra jämlika är ni väl ändå inte där uppe i norr, järnverksarbetare och VD:ar. Varför fjantar ni och kallar det HR, när det heter personalavdelning? Varför har ni två VD:ar, förresten?

Visst, man kan leta fel. Sådana som jag brukar ängsligt göra det. Att saker är bra har vi sämre språk för.

Uddeholms annons är bra. Det har sannerligen hänt något, när storbolaget som finns i 90 länder börjar slåss för mångkultur och sexuellt likaberättigande. Jag förstår om pridepionjärerna i Sverige känner sig uppslukade, men det är faktiskt inte illa om en sådan machomiljö som stålindustrin sluter upp och tycker att alla människor är lika mycket värda.

Då har någonting hänt.

### Här är annonstexten, om den är svår att läsa från bilden:

HISSAR FLAGGAN FÖR
JÄMLIKHET OCH MÅNGFALD

Uddeholm finns i fler än 90 länder. Vi har en över 350 år lång historia, där människor med olika etnisk tillhörighet och från olika religioner har samarbetat med varandra. Det har alltid varit naturligt för oss att ta vara på varandras kunskap, synsätt, erfarenheter och bakgrund för att ständigt förbättras och utvecklas som organisation. En stor del av vår framgång har att göra med mångkulturalismen i organisationen. På Uddeholm i Hagfors jobbar det människor från fler än 15 olika länder, och vi har nära kontakt med våra partners på våra säljbolag som finns i alla delar av världen.

– Uddeholm är och ska vara en arbetsplats för alla, säger HR-chef Ellen Myrén Scott. Vi vill attrahera, välkomna och behålla våra framtida och nutida medarbetare – oavsett kön, etnisk tillhörighet, ålder, trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning eller identitet. Vi jobbar ständigt för att bli ännu mer inkluderande och vara en arbetsplats som formas av en jämlik organisationskultur.

I år arrangeras det för första gången en prideparad i vår verksamhetsort Hagfors. Det är vi på Uddeholm glada och stolta över. Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva. Utanför brukskontoret på Uddeholm i Hagfors vajar regnbågsflaggan för första – men definitivt inte sista – gången. Uddeholms två VD, Johan Wiig och Pär Emanuelsson, berättar:

– Det är en viktig sak att vi hissar regnbågsflaggan på verksamhetsområdet. Att vi visar att vi som organisation står bakom rörelsen och allt det den symboliserar. Jämlikhet och mångfald på företaget skapar dynamik, en roligare arbetsplats och en bättre arbetsmiljö.

Paris är värd en ostbit

– Å, ska ni till Paris? Vad spännande!
Hon var pensionerad småskollärare och tog upp oss någonstans i kanten av Kolding. Eller om det var Vejle.

Ett tag kändes det som om alla danska städer låg i en dal ner mot havet. Du fick lift till centrum och sedan fick du traska i uppförsbacke ut ur staden. Trask, trask, trask. Ibland var det folk före dig vid bästa liftarstället i utkanten. Då fick du ställa dig i kö.

”Du”? Vi, menar jag. Kamrat Q från Sundstagymnasiet och jag. Själv var jag 18 och hade ingen aning om att jag skulle blogga om saken 50 år och drygt en månad senare. Några dikter skulle det nog bli, det trodde jag.

Vid Kolding tog hon upp oss. Eller Vejle. Vi vägrade vara turister och hade varken kamera eller dagbok med. På fötterna Jesus-sandaler med remmar långt upp på vaderna. Hur orkade vi gå så långt med dom?

Inte alltför nyduschade
Tanten var snäll. Hon tyckte jag såg ung ut och konverserade mig glatt om franska ostar och Paris. I baksätet satt Q och halvsov, det var min tur att sitta bredvid föraren och vara trevlig.

Vi kom till Paris, det har jag berättat förut. Allt var möjligt, världen gick att förändra och i Danmark tog gamla tanter upp inte alltför nyduschade liftare, som om dessa tanter aldrig gjort annat.

– Vi ska sitta vid Triumfbågen och dricka rödvin.
– Köp en baguette och ost också, du ser mager ut, dräng.

Det gjorde vi.
Paris är värd en ostbit.

Från liftarmånaden 1969:
Den sanna historien om grisbilen i Tösse
Hittar min hungers smala grå gator
Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

### Det är inte bara Mats och min Grand Tour som firar 50-årsjubileum denna sommar.
### Nyss såg den kära vännen och jag filmen om lika jubilerande Woodstock.
### Allt är fortfarande möjligt.

Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

Länk: Inslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

Länk: Teskedsorden berättar om appen Reality Check

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna

Det språkliga föraktet

Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.

Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.

Så här tror jag:

1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).

Självklart.

För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.

2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.

För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.

Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.

3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.

Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.

4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?

Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.

### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS

Det fina begreppet LHS

Semester, nåja resa i alla fall, och långa tillfällen att tänka efter. Främmande miljö bortom vanliga rutiner, sånt är bra för tankeverksamheten.

Då slår det mig om klasshatet.

Bäst att vara tydlig här. Jag är alltså en karl som tycker att alla människor har samma människovärde. Alla handlingar är inte lika värda, men folk är det. Vidare tror jag på mångfald. Det var bra att våra förfäder vandrade in här för drygt 10 000 år sedan och framåt. Jägarna/samlarna, jordbrukarna, metallurgerna. De byggde både land och språk. En del av de första var mörkhyade för övrigt.

Jag råkar dessutom vara demokrat, småfolksvän, gammal rotkapare på sågen och uppväxt i värmländsk glesbygd. Då vet en vilka som är ens folk.

Inte är det de med störst lönekuvert.

Hån som studsar
Klasshatet var det. Jag kommer mer och mer fram till att människosynen är avgörande.

Säg mig om du gör narr av den som särskriver, och jag ska säga dig vem du är. Säg mig om du hånar den som bara tycker att han gått i Livets Hårda Skola, LHS, och jag ska säga dig vem du är.

Visst, jag vet att många SD-sympatisörer använder den förkortningen på sin presentation på Facebook. Till SD hör jag sannerligen inte men skolhånet och bildningshögfärden avskyr jag likafullt.

Många av de klokaste människor jag träffat har mest gått i just livets hårda skola. Det är ett fint begrepp för mig. Dessutom var det de som såg till att min generation fick gå på gymnasium och högskola.

Håna aldrig dem. Då är du inte bättre själv.
Det är klassförakt.

Sörj inte. Argumentera.

EU-valet klart. Unionen är en överstatlig och odemokratisk koloss, dessutom en Fästning Europa. Jag vet.

Och dock jublar de främlingsfientliga.

Jublar. Fundera på varför. Är det för att de är kloka nog att förstå att också en plats i det demokratiska underskottets parlament har betydelse? Är det för att de gillar pengarna ledamöterna får? Är det för att en framgång i även detta val stärker dem i opinion, medierapportering och självkänsla?

Jag vet vad jag tror. De kan också stava till K-a-m-p l-ö-n-a-r s-i-g.

Använd talarstolen
Man ska inte ha några illusioner, definitivt inte om EU. Däremot ska man använda de talarstolar tillvaron ger.

Jag gick med Nej till EEC-märke på mitt jobb på sågen redan 1972 och har inte ändrat mig. Jag har inte ändrat mig om den svenska demokratin heller. Den gör halt vid fabriksgrindarna, firmaportkoderna och jobbdatorinloggningarna.

Likafullt tycker jag det är i bästa fall okunnigt, i näst sämsta fall frasradikalt, att som vissa inom vänstern låta bli att rösta. Eller så struntar de – i värsta fall – i hur folk har det.

Penningen styr
Det har betydelse för Europas folk vilka som sitter i parlamentet, trots den besynnerliga maktfördelningen i EU:s politiska system. Det har betydelse för svenska folket hur stort inflytande SD får i Sveriges riksdag. Trots att penningen styr så mycket som den gör.

Nå, en får inte ge tappt. Sörj inte. Argumentera.

### Gårdagens inlägg: Grejlöparen

Vill du bli nyttig idiot åt rasisterna?

Den sämsta vits jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.
Hahaha …
Den klenaste generalisering jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.

Klen sak? Ja verkligen. Om du tänker efter, så inser du att det där behovet gäller inte bara skärmletare. I själva verket gäller det oss alla. Varenda människa vill ha kontroll.

Jag återkommer till det.

Varför rösta?
Under tiden dyker den vanliga frågan upp från de låtsasradikala:
– Varför ska jag rösta i EU-valet? Jag gillar inte unionen.
– Jaså, svarar jag, som också röstade nej till svenskt medlemsskap och inte har ändrat mig om överstatliga fästning Europa. Vad gillar du då?
– Jämlikhet, får jag till svar. Jämställdhet. Svenska kollektivavtal i Sverige. Bra klimat. Solidaritet med folk som måste fly.
– Och ändå tänker du skänka din röst till en högerextrem antifacklig kvinnofientlig typ som slåss för ojämlikhet? Djupare klyftor, är det vad du vill ha?
– Absolut inte.
– Då så. Gå och rösta då på söndag. Annars är det bara munväder du har att komma med.

Du vill väl inte bli en nyttig idiot åt rasister, fascister och andra högerextrema? Frasradikalism är den fjantigaste åkomma jag vet. Skärp dig, världen 2019 är ingen lek.

Själv röstar jag i varenda val jag kan. Annars kan det komma en dag när jag inte kan.

Där har du felet
Alla vill ha kontroll. Ibland tänker jag att det är orsaken till många av vår tids problem. Detta att människor ställs utanför och känner sig maktlösa.

Hon som ser sin landsbygd glesas ut.
Han som ser sin bruksort förtvina.
Föräldern och barnet som ser byns skola läggas ner.
Pensionären som inte förstår www, gps, optisk fiber, mobilapp och facebookgrupp.
Lokalpolitikern som får ännu en pålaga av Europeiska unionen eller svenska staten att rätta och packa sig efter.

Alienation, känslan av främlingsskap. Den är ingen bra grund för framtidstro.

## Rösta på söndag, alltså. Rösta mot högerextremismen. Det är minimum.
## Gå sedan vidare och kräv kontroll och fördjupad demokrati. Varför dör glesbygden? Varför suckar bruksorten? Varför utarmas skolan?
## Måste det vara så?

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 953. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Rättvisa! ropar han. Rättvisa!

Mitt förhållande till politiken är enkelt. Jag är intresserad.
Mitt förhållande till partier är ännu enklare. De är verktyg.

Att få sova i egen säng, äta sig mätt, läsa fria granskande nyheter som inte staten censurerat, ha ett jobb att gå till om man är i den åldern, ha fått gå i skolan och lärt sig läsa, skriva, tänka kritiskt och förstå sin omvärld. Att få älska vem man vill, välja vilken politiker man vill, bilda fackförening om man vill och strejka när man måste. Att få dela varandras bördor, vare sig det gäller sjukvård, cykelbanesopning eller friskt vatten ur kranen.

Allt sådant är politik för mig. Nyckelorden är rättvisa, solidaritet och empati, det har de varit sedan jag var 16 år. Det finns några ord till.

Både mål och medel
Tre partier har jag varit medlem i. Alla har vetat att de hör hemma på vänsterkanten och alla har trott på rättvisan och solidariteten. Det är inte rätt att några få ska dela på nästan allt, medan alla andra ska få nästan inget. Så hällde vi inte upp sockerdricka, småsyskonen och jag.

Det första partiet gick jag ur när jag insåg att demokrati är både mål och medel. Det andra när det inte förstod miljöfrågorna. Det tredje när för många fortfarande inte såg att imperialism fanns på fler håll än i norra Amerikat.

Sedan dess har jag ägnat mig åt enhetsfronter, inte partier. Miljöfrågor, kulturfrågor, mångfald och idrottsrörelse. Jobbet som journalist i många år gjorde det inte lättare att vara partipolitiskt aktiv, inte jobbet som informatör heller.

Min grundinställning har ändå hela tiden stått klar, i krönikor, böcker och vid offentliga scenframträdanden. Jag vet vilket folk som är mitt. Vilken klass som inte är min.

Mitt i sörjan?
– Håller du på och radikaliseras på senare år? frågar en vän, när vi ställer upp på torget inför första maj-tåget.

Det är en vänlig och uppriktig fråga och svaret är att jag demonstrerade första gången på det torget 1968. Då mot julfrosseriet, småningom mot USA:s krig i Vietnam och lite senare även för rättvis fördelning av makt och rikedomar i Sverige och världen.

Jag har inte ändrat mig om den rättvisan.

Jag tycker fortfarande att hela Sverige ska leva och att det är bedrövligt att det ska behövas ett ord som ”kvinnolöner”. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det går 71 städerskor på en svensk börs-vd, om vi jämför vad de tjänar.

En på 71.

Nu har vi ju en arbetarrörelse i landet. En gång hade vi dessutom en folkrörelse på svensk landsbygd som slogs för småfolket där. Nå, den senare har lämnat över till nyliberalerna för länge sedan och glömt sitt småfolk. Allt medan arbetarrörelsen, den socialdemokratiska, har valt ledare som kallar sitt parti ett mittenparti. ”Mittenparti”?!! Mitt i vadå? Mitt i den nuvarande politiska sörjan?

Då är det inte svårt att välja tåg på första maj.

***
– Rättvisa! ropar en karl framför mig mellan talkörerna, när vi tågar Drottninggatan fram.
– Rättvisa!