Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.
Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.
Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.
Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.
När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.
Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.
Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.
Fem punkthöjder.
De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.
Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.
Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.
– Är det så där det är att orientera med ben.
Jag rusade ut på hygget igen.
När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.
Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.
