Flitens lampa.
Periodvis jobbar jag hårt. En och annan lördagsförmiddag slinker med, en och annan kafferast glöms bort. Det är ingenting konstigt med det. ”Tjäna folket!” sa vi när jag var 19 år och så tycker jag fortfarande.
Inte är jag ensam heller.
När min förrförre högste chef, generaldirektören, var i forna Jugoslavien och jobbade med att bygga upp administrationen där, då var det en sak han längtade efter berättade han. Den svenska kommunal- och statstjänstemannen.
Ibland blir jag trött på det slentrianmässiga gnället på offentliga sektorn. Vi är välfärdsarbetare vi med, så länge politiken ger oss chansen. Vi har inte hängbjörk i pennskaftet och tangentbordet. Vi har inte fått ta bort rörelsedetektorerna för att det inte ska bli mörkt på vårt rum. Det är inget vilohem, vårt kontor.
Inget ont om forna jugoslaver men det var sådana som oss Lennart Myhlback längtade efter. Vår yrkesrolls stolthet, neutralitet, prestigelöshet och omutbarhet.
Ett och annat lördagspass blir det när jobbet kräver det, då har jag nästan alltid kommenderat ut mig själv. Varenda gång får jag tack.
Här är en sådan som Lennart Myhlback
tänkte på. Undrar hur många liv
Ulf Erlandsson har räddat
med sin dator?
Artikel i MSB:s tidning Tjugofyra7,
tag och läs:
Många erfarenheter rikare
