En hel spalt och jag håller med

Fackförbundspressen. En gång så viktig som organisatör och folkupplysare samtidigt som den var födkrok för många författare, när dess redaktörer köpte dikter och noveller för att ge svenska arbetare bra läsning.

Så brukar jag tänka.

Dessutom brukar jag tycka att de var rätt bra, förr. Även jag minns novellerna, läsningen. Men nu, brukar jag tänka, nu slås både tidningar och förbund ihop och fanken vet hur mycket skönlitteratur de trycker.

Fast vad vet jag, alla läser jag inte. Vi gör så här i stället. Jag själv är medlem i ett fackförbund vars tidning heter som förbundet. Vision. Här är ”innerspalten” från senaste numret. Jag sitter i badkaret och läser och inser att jag håller med om allting. Hela spalten. När hände det med en hel ”innerspalt” senast? Bra gjort, fackförbundsredaktör’n.

Bra sagt av dig också förresten, Maria Arnholm.

Vision

Svensk-engelsk läsövning i evighet

Jag råkar tycka att författare och musiker ska ha betalt för sitt arbete. Det som kallas upphovsrätt. Alltså fildelar jag inte. När så Spotify blev inarbetat tecknade jag småningom abonnemang. Hur krångligt det var och vad som hände när de lät en karlstadsbo med ett namn snarlikt mitt kapa mitt konto har jag berättat förr.

Jag är kund hos Telia. De hade ett erbjudande. De lovade ordna mitt konto hos musiktjänsten Spotify, så att jag skulle kunna lyssna på musik utan reklamavbrott mellan låtarna. Abonnemanget kallas Premium. Jag har betalat och lyssnat, det har fungerat. Lyssnat i datorn, lyssnat i tv:n och lyssnat i bilen.

I förra veckan stängdes jag så ner som premiumkund, fast jag betalat. Det som hände i stället var att Telia och Spotify tillsammans uppfann en evighetsmaskin. Telia – säger att jag har ett konto hos dem som jag betalat för, så det är inga problem hos dem. Spotify – säger att jag måste betala till Telia, för nu har Telia stängt ner mitt konto.

Jag vill gratulera dem båda. Det måste vara en lönsam affärsidé de har hittat på tillsammans. Jag betalar till den ene som säger att han har fixat abonnemang hos den andre. Den andre berättar artigt att den förste har stängt ner. Båda skyller på varandra och ber mig kontakta den andre.

Vem knyckte pengarna?
99 kronor i månaden, det blir många cd-skivor det, under en evighet.

PS. Jag är en tålmodig kund. Jag har mejlat. Många mejl. Jag har till och med klickat på den där länken som var särskilt gjord för sådana stackare som råkat ut för att Telia stängt ner deras Spotify-konto. Det fanns en särskild sådan, kanske för att den behövdes? Den var död. Stendöd.

Och – ja tack. Jag har en great day. Det är tyst och lugnt i hela huset. DS.

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.32.51

 

 

 

 

 

 

 

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.33.21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 4 december:
Rätt ska vara rätt. Sanningen är att i dag på förmiddagen löste Telia problemet. Rätt konto tillbaka och jag är till och med lovad avdrag på räkningen. Känns bra. Så här skriver jag på Telias facebooksida, där jag också muttrat tidigare:

”Sitter på jobbet – och plötsligt har Telia löst mitt problem. Tack Ellinor P på Telias kundtjänst, just nu spelar jag The Doors till din ära. ”Hello, I love you”. Tack! Tid tog det väl och trött var jag väl – men nu är jag lycklig som en stare i mars. Ta en fika nu, det är du värd!”

En egen krater på månen

HimlarEn kväll svämmar min mobil och dator över av brinnande himlar. Vackra foton som vännerna tagit på en särskilt fin solnedgång och lagt ut. Överallt i provinsen har de stått och lyft sina blickar, så som människan gjort i alla tider.

Vad finns det där uppe? Varför lyser solen? Vad är månen för en filur?

Dagen därpå hamnar jag på Karlstads universitet. I en monter i entrén berättar de om Magnus Nyrén och Oskar Backlund. Två unga män, uppvuxna i Värmland, som blev berömda astronomer i Ryssland före revolutionen. Den ene chef över världens största observatorium, den andre vice chef på samma ställe. Oskar adlades av tsaren, båda fick statsråds titel.

”Men oj, att en pôjk från Västra Furtan kan nå så långt…” tänker du nu.
Gör inte det, min vän. Jag har aldrig märkt att de från Västra Furtan skulle vara mindre kloka än någon annan.

PulkovaHögt ovan Furtans grusvägar såg Magnus Nyrén mångruset lysa genom Sankt Petersburgs bästa okulär. En av kratrarna där uppe blev döpt efter Oskar, en komet likaså. Själv förlorade Magnus sin pension när Lenins bolsjeviker tog över Ryssland. Då ordnade Hjalmar Branting en svensk pension åt honom.

Tittar på himlen gör vi än i dag, i både Västra Furtan och södra Sankt Petersburg. Jag undrar fortfarande vad månen är för en filur.

Nytt hopp för svensk film

Orange bollNy svensk storfilm i 50-talsmiljö med framtidstro och berömd badscen:
Härifrån till eterniten

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar sig själva i svensk messmörswestern i sätermiljö:
För en handfull dårar

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar in snabb fortsättning på sin succémessmörswestern i sätermiljö:
Förträng dom högt

Du står i ett månghundraårigt led och det går att förstå varandra

Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.

Ett par näverskorInnan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.

Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.

Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.

Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.

Ett par näverskorJag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.

Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.

”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.

Fåordiga är de inte.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Karelen

 

Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.

Skogen har humor

Orienteringskarta

Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.

Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.

Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.

Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.

När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.

Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.

Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.

Fem punkthöjder.

De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.

Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.

Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.

– Är det så där det är att orientera med ben.

Jag rusade ut på hygget igen.

När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.

Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.

Det är bara skog alltihop

IMAG1642Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.

Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.

Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.