Miljö – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Samebyn Girjas och han som ringde och ville ta ved

Urminnes hävd. Ett vackert uttryck.
Där har du också skälet till att Girjas sameby fick rätt.

Samebyn har brukat marken under lång tid. Därför har den – genom urminnes hävd – ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på sitt område ovanför odlingsgränsen. Den jakten och det fisket ska byn få bestämma om, inte staten. Så enkelt var det och den här gången tyckte också Högsta domstolen det.

Bra, tror jag. Om vi inte har respekt för vår urbefolkning, vem har vi då respekt för? Oss själva ens?

Ved till husbehov
Urminnes hävd. En gång i tiden blev jag regelbundet uppringd av en människa jag tyckte om. Där, från sin nordvärmländska plats i tillvaron, slogs han för folkvett, miljö och rätten att ta sin ved till husbehov ur närmsta skog.

Det sista fick han aldrig makt och myndigheter med på, fast han hävdade just urminnes hävd.

Jordbrukarna drog gränser
För den historieintresserade hade han förstås rätt, på sätt och vis. En gång var vi alla jägare och samlare och ingen ägde landet. Det var allas. Då kunde du ta din ved var du ville. Då, innan jordbrukarna vandrade in i det blivande Sverige och började dra gränser och kalla jordplättar och skogstrakter sina privata.

Ibland saknar jag de där telefonsamtalen. Det hade varit roligt att svara att i Girjas fick han rätt.

Högsta domstolen: Girjas sameby men inte staten har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

När jag hade örnkoll

Ferdinand von Wright: Gammal havsörn, 1871, Finlands Nationalgalleri.

Torsdag eftermiddag. Ska till att prova en ny krävande löprunda längs skogsbilvägar och stigar med min vän M. Banan har han hittat på, från kartan. Jag är sliten efter en ivrig gubbpromenad i bergen under förmiddagen och påpekar det.

Asch, mumlar han och försöker pigga upp mig.
– Tänk dig ett rovdjur! säger han. Vilket väljer du?
Jag funderar en stund. Här gäller det att välja rätt inspiratör inför de sega uppförsbackar som väntar västerut.
– Havsörn.

Trettiotvå minuter senare bär det utför ett tag, efter halva rundan på höjderna mellan Fryken och Klarälven. Då kommer plötsligt en gigant lojt glidande över skogskanten 50 meter bort, på väg mot sjön i nordväst.

En havsörn!
Jag blev sannspådd.

Den första jag någonsin sett.

### Efteråt söker jag i Artportalen på nätet.
### Ser att det är fler som sett honom på trakten de senaste dagarna.
### Nästa gång ska jag försöka förutspå jämlikhet.

Och jämställdhet.

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet.

En typisk tiotalist.

Vad passar bättre?

Detta är inlägg nr 2018 på min blogg. Så vad passar bättre än att reprisera 2018 års mest besökta inlägg?

Jag tycker fortfarande det är häftigt att Karin Boyes teckning från förra århundradet fångar vår tids mest berömda 16-åring så på pricken.

Kolla själv.

Rädda klimatet.
Det finns ingen Planet B.

Läs: Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Varför är det så ont om bin?

‪I dag är det möte med vår bokcirkel, romanen heter ”Binas historia” och är skriven av Maja Lunde. Jag tycker om den.

‪Varför det är så ont om pollinerande bin?

‪Titta på de här båda bilderna från min barndoms småjordbruk. På 1950-talet: gott om mindre åkrar med smultrondiken emellan. På 2010-talet: nu består vår forna gård bara av två skiften, det på västra och det på östra sidan vägen och brukas tillsammans med andra ägor.

‪Den förändringen är högst rationell ur maskinsynpunkt. Problemet är bara att pollinerarna inte gillar sådana monokulturer.

‪Situationen är inte den enskilde bondens fel, men däremot brukningsmetodens. ‪Utan bin får vi pensla själva, spår romanen jag läser. Läs den.

‪1950-talet.

‪2010-talet.

### I sommar organiserade Naturskyddsföreningen Operation Rädda Bina.
### Över 10 000 räddningsinsatser genomfördes.
### 4 721 vildbihotell sattes upp, 2 653 blommande ängar släpptes fria och 2 886 bivänliga planteringar planterades.

Ett anspråksfullt förslag

Nu är det okänd mark. Jag har aldrig skrivit något tvåtusenförsta inlägg förut. Får man lägga ett förslag?

Lyssna på Greta Thunberg.
Åk buss när du kan. Eller tåg. Eller cykel. Gå går också bra.
Minska klyftorna, ingen börs-vd är värd 71,2 städerskor.
Skratta så ofta du kan, sök skrattet.
Gå ut i friska luften.

Nu.

Tack för ordet.

### Lästips när du kommer in:
Måste vi vara besvikna?
Skäms på dig överklass!

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären ”Osebol” av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

”Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉”

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det.