Läsning – Sida 20 – SVENSSONS SLÄNG

Ett bedrövligt resultat för alla partier

Den viktigaste frågan vi har på Grossbolstorp, i riket och på klotet. Räddar vi inte klimatet är alla andra politiska strider meningslösa.

… och så litar inte svenska folket på partierna.

Förstå mig rätt. Det är inte folk det är fel på, det är partiernas förmåga att driva klimatfrågan och få de många att tro på sin lösning.

Det var några dagar sedan undersökningen kom och sedan dess har jag grunnat på den. 42 procent av socialdemokraternas och liberalernas väljare tror inte på det egna partiets lösning. 28 procent av vänsterpartiets tvivlar.

Läs själv på skärmdumpen. Resultatet är skrämmande.

### Skärmdump från den utmärkta nyhetsappen Omni.

Det är fantastiskt att en 15-årig skolflicka lyckades starta en klimatrörelse över hela jorden. Samtidigt ett bedrövligt misslyckande att våra svenska partiet inte förmått göra det samma i vårt land.

När får vi se statsministern sätta sig bredvid Greta Thunberg och hennes plakat? När ser vi politisk skolning och handling som betyder något? Utan livsdugligt klimat ingen mat, ingen stat, inget medmänskligt prat.

42 procent? En skamlig siffra.

### Detalj ur teckning av Karin Boye.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 964. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det språkliga föraktet

Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.

Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.

Så här tror jag:

1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).

Självklart.

För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.

2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.

För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.

Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.

3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.

Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.

4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?

Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.

### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS

När hemsk betydde dum

Språket rör sig hela tiden. Betydelser flyttar på sig.

Hemsk betydde dum förr. När någon bara gick hemma och inte tog sig ut i världen för att lära sig något nytt. Då var han hemsk.

Sådant kan jag gå här hemma och fundera över.

Mobil var en prydnad som hängde i fönstret. Ikon var en religiös bild. Klick var en bit mos eller smör. Padda ett groddjur, EPA en affär. En liberal stod till vänster, moderat betydde måttfull och SD var det samma som sudden death eller nazisternas sicherheitsdienst.

För ännu längre sedan var skrivare någon som skrev, gärna avskrifter för hand. Grym betydde elak. Bara. Fruntimmer var en byggnad vid ett slott, där drottningens uppvaktning bodde.

***

Några ord byter betydelse, andra får dubbelt innehåll. Värst är alltid när du hamnar mitt i övergången.

Ser vi just nu hur ordet ”själv” sakta börjar betyda ”ensam” på riktig svenska?

Sjukt hemskt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 958. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig?

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn:

Fröding 399
Geijer 379
Strindberg 288
Ferlin 114
Aspenström 55

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande.
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Romarna är inte kloka”

Talarmanus till min tiominuters inledning vid det offentliga mötet med Karlstads Humanistiska Förening den 27 december.
Övriga inledare: Eva Fredriksson och Peter Olausson.
Ämnet för diskussionen: Emin Tengströms bok Romarriket runt – en fiktiv resa i den antika verkligheten.

1. Inledning
– Romarna är inte kloka! säger Obelix i den tecknade serien Asterix. Jag återkommer till honom.

Ewa och Peter är historiker. Det är inte jag. Men jag har läst boken. Min bakgrund är att jag är före detta journalist och informatör. Krönikör och skrivkursledare och en del annat som har med skrivande att göra.

2. Munkfors, inte Rom
Först vill jag be att ni hänger med på ett tankeexperiment. Jag vill att vi vänder på perspektivet.

Tänk er att det hade varit Munkfors, inte Rom. Tänk er att vi har en liten ort ve’ älva’ som vill växa. Precis som med Rom 700 före Kristus. Men nu är vi vid Klarälven, inte Tibern. Tänk er att det hade varit dom goda munkforsingarna som hade satt upp en gyllene milsten. Inte mitt på Forum Romanum – men mitt på centrum, nära Altans Pizzeria.

– Här, hade dom sagt. Här börjer all’ väger nö.

Och så hade dom börjat bygga vägar åt alla håll i sitt imperium. 272 huvudvägar, sin tids bredband. Efter varje romersk mil en ny milsten. En mil var 1 479:e meter. Åt alla håll, från torget utanför pizzerian. Forum Smegàta.

Då hade alla vägar gått från Munkfors. Det är förresten fel att säga att alla vägar bär till Rom. Dom började där. Dom bar ut i världen och var 8 000 mil långa, raka och välplanerade.

Dom var byggda för att förflytta arméer. Legioner.

I Munkfors fall hade dom alltså gått till avlägsna provinser som Klarälvsdeltat, Svarta havet och varför inte Rom. Då hade väg 241 till Sunne gått å åka på, på vintern.

Om det hade varit Munkfors, inte Rom. Då hade inte lärt folk sagt Quo vadis, dom hade sagt Vart skarru? Då hade det inte stått Carpe diem på västra Europas väggar. Det hade stått Kôrp timmen.

(Korpa timmen).

De facto hade hetat Dä’ faktum och Marsfälten i kanten av det gamla Rom hade hetat Jala. Som är ett mycket bekant område i Munkfors.

Alla dessa latinska sentenser (Veni, vidi, viciå dom) hade fått ersättas av kärnvärmländska talesätt som: ”Fatti va far min, men inte åt han möss” och ”Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta”.

3. Romarrikets roll
Jag försöker inte göra turistreklam för Munkfors. Jag försöker bara göra det tydligare vilken viktig roll romarriket har spelat för vårt språk och vår världsbild.

Romarriket lever vidare i massor av uttryck och på många andra vis, i språk och i handfast materia. Från ”Tärningen är kastad” och ”Bröd och skådespel” till Colosseum, Via Appia och Hadrianus mur. (12 mil lång, 4,5 m hög).

Eller i vår almanacka. Mars efter krigsguden. Maj efter växtlighetsgudinnan Maia. Juni efter himladrottningen Juno. Juli efter Julius Caesar, augusti efter kejsar Augustus. September till december efter räkneorden.

4. Emin Tengström
Jag var aktiv i miljörörelsen på 70- och 80-talen. Då har man hört namnet Emin Tengström förut. Han som blev Sveriges förste professor i humanekologi, 1981. Då var han redan klassiker, bland annat vikarierande professor i latin.

Tengström är född 1929 och har skrivit böcker om allt från latinet i Sverige till bilen, klimatet och myten om informationssamhället.

5. Boken
Och nu har han alltså skrivit den här: Romarriket runt: en fiktiv resa i den antika verkligheten (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie, nr 138).

När jag har hållit skrivarkurser genom åren, har nästan alla deltagare använt sig av ett av två sätt att komponera sin berättelse. Det ena sättet brukar jag kalla: Hur ska det gå? Det andra heter: Resan.

Vänta, det finns ett tredje sätt som också är vanligt. Cirkelkompositionen.

Här använder Emin Tengström just resan, för att säga det han vill ha sagt. Resenärerna som blir våra ögon är två romerska män i yngre medelåldern. Quintus och Sextus. (På munkforsska: Femt’ å Sjätt’).

En dag under kejsar Antoninus Pius regering, på 150-talet efter Kristus, bestämmer dom sig för att lämna Rom. Dom vill se resten av hela det stora riket. Det som nästan ingen gjort. (Aha, nästan ingen).

Båda tillhör välbärgade familjer. Reskassan består av guldmynt. Resten hoppas dom låna på platser där det finns banker. (Aha, det finns banker!).

Dom åker vagn, ofta med den kejserliga posten. (Aha, en fungerande post). Dom rider, med hästar de köper efter vägen. Dom åker med större fartyg på havet och flodbåtar på floder. Ett tag går dom, tillsammans med romerska soldater vid stranden av Donau.

Då är dom glada att ingen därhemma ser dom. Om du tillhör riddarklassen i Rom. Då är det inte värdigt din ställning att färdas gående och med vanliga soldater.

Resan tar över ett år, från april ena året till augusti nästa.

När dom kommer till Britannia handlar resan i hög grad om Brexit. Fast det vet dom inte.

När dom kommer till Delphi ställer dom en fråga till oraklet. Svaret blir:

– Ni kommer att komma hem. Men ni kommer inte att känna er som hemma.

Tengström är gammal klassiker, som sagt. Han har massor av kunskaper att bjuda på. Boken är likadan. Det blir väldigt många bilder på gamla stadsplaner, stadsportar, amfiteatrar och torg. Men är det levande skildrat? Fungerar gestaltningen? Känner vi närvaron?

Ibland. Ibland inte. Boken är läsvärd men stundtals blir den väldigt mycket en katalog över romerska stadsnamn, vägar och byggnader.

6. Tillbaka till Obelix
Jag lovade ju återkomma till Obelix. ”Romarna är inte kloka”, säger han. Hade imperiet utgått från Munkfors, då skulle han i stället ha sagt:

– Romera ä’ att bra händi’.

Kan ni ert munkforsmål, så vet ni vad händig betyder. Där. (Det betyder knepig). Men Obelix hade fel. Att kunna styra detta stora rike var skickligt.

Det hindrar inte att jag gillar den galliska byn som gör motstånd. Jag hade inte heller gått med i den europeiska Stor-Staten.

Tack för mig!

### Vägar, språk, byggnader och kultur

(Anteckningar inför den efterföljande paneldiskussionen.)

Vägarna förenade
Det var inte bara varor och krigshärar som passerade på de romerska vägarna. De bidrog också till att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Under en period på flera hundra år byggde romarna 8 000 mil vägar, inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder. En del av vägarna håller än i dag.

Latinet förenade
Ett annat av verktygen för att hålla samman romarriket var språket. Kommandospråket för soldaterna var latin. Administrationen sköttes med latin. Pensionerade soldater bodde i städer som byggdes lite varstans i riket och tog språket med sig.

I dag är rumänskan ett dotterspråk till latinet. Även i delar av Schweiz talar man ett språk nära släkt med latinet. Franskan, spanskan och portugisiskan är också romanska språk.

Latinet har betytt mycket långt efter att romarriket fallit. Tussilago farfara, Castor Fiber och Grus grus hade inte hetat så, om det inte varit för romarna. Vi hade inte haft vårt alfabet.

Även i svenskan har det haft betydelse. När man nyligen undersökte språket i ett antal artiklar i Sydsvenskan, fann man att 16 procent av orden i kulturartiklarna hade sitt ursprung i latinet, 12 procent i ledarna och 8 procent av orden på sporten.

Karlstads Humanistiska Förening hade inte hetat som den gör och inte mitt manuskriptheller.

Byggnaderna förenade
Först tycker jag att Emin Tengström blir lite tjatig när hans bok räknar upp vad de båda resenärerna möter i var och varannan romersk stad som de besöker. Överallt rätvinkliga gator, thermer, en akvedukt, ett forum, några tempel, en amfiteater, en teater och en hippodrom.

Efter ett tag inser jag hur byggnaderna (liksom latinet, vägarna och administrationen) hade en extra uppgift. De bidrog till att hålla riket samman. Romarna var grundliga med att sprida sin kultur.

Det var inga små skapelser. Forumet i Augustoritum i Gallien var 100 x 300 meter stort. Amfiteatern i Italica, Hispania, hade plats för 25 000 åskådare, teatern i Emerita Augusta, Hispania, tog in 6 000 och i hippodromen i samma stad 30 000 personer.

Fick bo hos hans gästvän
När de kommer till Lugdunum (Lyon) har de tur. För där har Quintus och hans familj en gästvän.

Romerska familjer hade ofta gästvänner på en rad platser. Där kunde de bo när de besökte platsen. Precis som de själva tog emot gästvänner i sina hem.

Hos gästvännen fick de både mat och sovplats och framför allt en möjlighet att lära känna orten och den lokala kulturen bättre.

Jäspalt vilka reformer!

Söndagen den 16 december om aftonen slår det mig. Det kanske inte finns något slutmål? Det kanske är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet?
Tänk om inte reformerna bara är metoden, tänk om de också är målet?

Jodå, jag har läst klassikerna. Alla möjliga politiska klassiker från 1968 och framåt. Kartong nr 12 och 17 i vår yttre snedgarderob är fulla av dem. Marx & Engels Kommunistiska manifestet, Lenins Staten och revolutionen, Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan (!), Plechanovs bok om personlighetens roll i historien, Mao Zedongs om rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Plus alla de andra.

Axel Danielsson, Ernst Wigforss och Olof Palme står kvar i hyllan, det finns det fler som gör, både röda och gröna böcker.

Jag tänkte länge att det var bra att ha lösningen paketerad i en volym. Exakt formulerad.

Tron på boken
Den synen på böcker var en vana från det berömda, älskade året för 50 år sedan. Då, när alla svaren fanns i en behändig liten citatbok, lagom stor för jackfickan.

Visserligen gjorde gubbarna på sågen sedan om mig, de lyckliga åren vid förstakapan. Det har jag berättat förut. Världen var inte så enkel som i klassikerna. Opinionsbildning gick inte så fort, här gällde det att ta ett steg i taget, förbättring efter förbättring. Han visste ju det, klampare G vid andrakapan.

För säkerhets skull tyckte ombudsmannen på SSU i Göteborg 1974 att det var en lagom reformistisk inskolning, när han skickade mig till SSU Haga-Annedal. Jag hade börjat studera i Göteborg efter sågverksjobbet och klubben var Sveriges radikalaste SSU-klubb. Det har jag också berättat om. (Här kan du läsa om saken, inlägget berättar dessutom mer om kartongerna i garderoben).

Han hade inte behövt skicka mig dit och till alla kurserna på Bommersvik. Jag läste redan Axel Danielsson och hans vänner så ögonen blödde. Tron på boken levde kvar.

Möten med människor
Böcker är bra. Lärdom gör inte ont, kunskap är makt. Det är bara det att alla svar inte finns i bok. Verkligheten i sig, mötet med människor av kött och blod, har också något att lära.

I den tron har jag gått vidare. Förvisso läst, förvisso skrivit själv, men också kämpat praktiskt i perioder, framför allt i olika rörelser vid sidan av partipolitiken. Miljörörelsen, idrotten, Nej till EU och EMU, olika kultursällskap, Nej till Muminvärld på Skutberget. Försökt lära och inspirera människor att skriva om sina liv, stått på scener och talat allvar men också försökt få folk att skratta ett och annat skratt mitt i livets dysterheter.

Ibland är humorn ett nödvändigt plåster. Jag blir verkligen mer och mer övertygad om att vänstern måste våga skratta oftare. Rätt använd kan humorn vara både vapen och verktyg, den kan skapa sammanhållning och fungera som plåster. Varför skulle vi annars skoja så om servettbudgetens vänner, dessa dagar?

Ibland finns det inte annat att göra för stunden, än att skratta åt eländet.

Originalen är bäst
Det var länge sedan jag blev glad reformist och trygg socialist av demokratisk sort. Vi får ta förbättringarna en i taget, vi får kämpa mot de kraftigt ökande klyftorna i samhället och det korkade kvinnoföraktet, vi får vänligt förklara för Stefan Löfven att det är dags att börja tala om klass igen och om hur Sverige spricker. Det kan inte vara meningen att en av de 50 vd:arna i landet med högst inkomst ska tjäna lika mycket som 55,1 industriarbetare. Vi får be Löfven sluta tro att han ska vara nääästan lika invandringshård som SD eller liiika mitt på höger-vänsterskalan som Annie Lööf tror att hon är.

Originalen är bäst. Socialdemokrater gör sig bäst som socialdemokrater
… och det finns ett parti till som kanske är mer reformistiskt än dess medlemmar själva tror.

Det perfekta slutmålet
Allt det där har jag tänkt. En del av det länge. Men en sak har jag hela tiden burit på, ända sedan hösten 1968. Tron på slutmålet, Det Perfekta Samhället.

Sittandes på bokcirkel bland vänner, klokare än jag, inser jag det plötsligt, mitt i diskussionen kring Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok Populistiska manifestet. Det är söndag i Klarälvsdeltat, på Orrholmen lyser adventsstjärnorna och boken och vännerna är en glädje.

Mitt i samtalet inser jag det. Det finns inget slutmål. Människan kommer alltid att behöva kämpa för ett bättre, rättvisare, friare, mer solidariskt, jämlikare och mer jämställt samhälle.

Det är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet. Reformerna är inte bara metoden. De är också målet. Vi blir aldrig färdiga.

Men jäspalt vilka reformer!

### Apropå personlighetens roll i historien. Fundera över vilken klassisk socialist som börjar sina memoarer såhär:

”Jag har inga gamla anor och min stamtavla sträcker sig icke långt tillbaka i tiden. Vi proletärer komma och gå okända in och ur livet, utan att det göres något väsen därav.”

Tänk att två enkla meningar kan vara så ledsna och stolta på samma gång.

### Det är vägen som är mödan värd. Här läser Karin Boye själv första versen på dikten som fotbollstränare gillar: I rörelse.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 902. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)