Historia – Sida 31 – SVENSSONS SLÄNG

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man. Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pappa gav prästen svar på tal

En dag får jag mejl från min barndom.
Det brevet skapar bilder inom mig.

Vi har inte många foton från 50- och 60-talen, det saknar jag ibland. Mitt i den tanken kommer mejl från äldre kusin. Hans brev är fullt av berättelser från mina tidiga år på kyrkans arrendegård Almar utanför Karlstad:

Minns Du när Du gick vilse i veteåkern, eller vad det var? Framför köksingången och ner mot färjläget odlades ett år någon gröda. Du som c:a 2-åring kravlade in bland växterna och hittade inte ut. Majken o Sture hörde dig, men såg dig inte. Inte förrän grödan började svaja utan vind – där var Du.

Majken och Sture var mina föräldrar. Jag kan riktigt se hur de försöker lokalisera mig, mellan prästgården neråt älven till och bilvägen till Almars färja. Några år senare skulle farfar lära mig för livet att ”Man Trampar Inte I Maten!!!”. Då hade jag gått i ett sädesfält för andra gången i livet.

”Ser dig aldrig i kyrkan”
I prästgården en bit bort bodde kyrkoherden i socknen:

Prästen ja, han hade fri mjölk. Ingick tydligen i arrendet. En gång sa han till Sture, när han väntade på mjölkkannan: ”Jag ser dig aldrig i kyrkan nu för tiden”. Sture svarade: ”Jag ser dig aldrig på fälten heller”.

Det var min pappa det. Snäll men tydlig och god vän med språket.

Rodde folk för 25 öre
På Klarälven nedanför prästgården gick färjan. Detta var 30 år innan bron byggdes ett par kilometer nedströms. Uppenbarligen trivdes även min kusin bland färjkarlarna, precis som vi något yngre kom att göra, senare:

Nåväl, viss lycka var det när vajern gick av, vilket den gjorde då och då. Det tog i regel 2 dagar att reparera den. Då gällde det att med eka ro folk över älven. För det fick man 25 öre, eller så. Inkomsterna rasade in. Ibland var strömmen så stark att man höll på att hamna nere i Skåre. Ibland körde något lågtgående flygplan av ledningen för ringklockan till vaktlokalen att: ”kom över och hämta mig”.

Så skedde när ”rundflygningen” var där och gjorde uppstigningar från älven. Om jag minns rätt, kostade det 15:-.

Ett svalkande bad
Bristen på reningsverk minns även jag. Bra immunförsvar, det fick vi:

På andra sidan älven badade vi. Att en och annan skitkorv flöt förbi, gjorde inte så mycket. Reningsverk var sparsamt uppfunna, och inte i Klarälven. Vi överlevde även dem. En varm dag efter lunch, var Majken, Du och din bror där, och jag fick följa med, trots att jag egentligen skulle hässja hö. Men ett tag fick jag bada och svalka mig, bland skitkorvar och i gult vatten. Sedan tog hässjandet vid.

Tack för brevet, käre kusin. Inskränkt nostalgi passar jag mig för, men detta är något annat. Den som vill se bra framåt bör skaffa redig backspegel.

Just det, skitkorvarna.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 889. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen. 

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### H ur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren
### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Jubileet fortsätter

I morgon fyller bloggen år. Här är jubileumsskrift nummer två. Tjugofem dikter av vår lätt lyriske medarbetare, Viktor Root, för första gången samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut. Tjohoo!

Sanningen
– 25 dikter från en bit in i skogen

Sanningen om en pseudonym

Det hände sig att jag fick ansvaret för lätta sidan på den lilla tidningen Värmlands-Bygden. Efter ett tag tyckte både läsekretsen och jag själv att det såg dumt ut med mitt namn under allting. Kåserier, skämtteckningar, dagsverser – överallt stod det Sven-Ove Svensson. Då döpte jag om tecknaren till Persson och dagsverspoeten till Viktor Root.

Var jag nu fick de namnen ifrån.

Efter ett tag blev Viktor så verklig för familjen, att när en äldre herre från Deje ibland ringde trodde barnen det var Viktor Root. När jag stod på scenen och läste hans verser trodde jag själv att jag var han.

Klicka på länken ovan om du vill läsa Viktors dikter, för första gången samlade i ett brett urval för utskrift.

Läs mer om jubilerande Svenssons släng:
7 års klåda

Länk direkt till första jubileumsskriften, femton favoriter från bloggen, klara för utskrift:
Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

7 års klåda

På fredag fyller bloggen år. Här är femton favoritinlägg samlade i ett enkelt häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut. Tjohoo!

Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

Jubileum 16 november

I mellandagarna 2004 tackade jag för mig som krönikör i Värmlands Folkblad. Just då var det rätt skönt, jag var trött på min egen röst. Dessutom tycker jag att kommentatorer, narrar och djävulsadvokater ska bytas ut ibland. Särskilt sådana som försöker vara personliga.

Sju år senare orkade jag inte hålla tyst längre. Skrivit hade jag gjort hela tiden men inte krönikor och mest för byrålådan. Nu hamnade jag på Facebook och strax därefter i bloggvärlden. Ännu en sjuårscykel i mitt liv var över. Den 16 november 2011 kunde jag lägga ut de första inläggen på Svenssons släng. Stolt över att ha fixat det tekniska på egen hand och ivrig att lära mig mer.

Sjuårsjubileum i dagarna alltså. Nej, jag ska inte sluta fast det var nära för en tid sedan när tvivlet satte åt. Tvivel både på den egna förmågan och på folks lust att besöka Slängen. Det vände. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

I dag skriver jag det mesta i anteckningsprogrammet i min mobil men det jag vill ha sagt är sig likt.

Hur ska vi nu fira sjuårsjubileet? Jag tänkte uppmärksamma det genom att samla några texter från Svenssons släng, några favoriter i repris. Här ovan är första häftet. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Dretongen i rummet

En gång i tiden hade vi en bildad borgerlighet i Sverige. Rätt ofta var högerpartiet dess parti.

Det var inte mitt parti men man visste att dess partiledare var belevad och att dess riksdagsmän gick att ha i möblerade rum. Varenda en var vuxen, kunde bete sig och förstod att prata och skriva som folk.

Sedan kom kampanjen Satsa på dig själv, nyliberalismen samt som pricken över i:et herr Hanif Bali. Han är riksdagsman för moderaterna. Här nedan ser du ett collage som debattören Maria Robsahm har publicerat. Pratbubblan innehåller följande text:

Din dumma apa! Pucko! Djupt störd! IDIOT! Har du tagit syra?! Ärkesopa! Är du sinnesslö? Batikhäxa! Rondellfyllo! RASISTISKA IDIOT! Jävla public service aktivism! Jävla syltryggar! JÄVLA GODHETSRASISTER! Dryga as!

Fundera över om det är från Hanif Balis skrivande i sociala medier hon har hämtat alla de uttalandena. Fundera över om moderatledaren Ulf Hjalmar Kristersson lagt så mycket som två strån i kors för att förhindra detta förråande av debatten.

Fundera över det fina ordet folkvett.

Fundera över om den partiledare bör styra Sverige, som inte ens kan få en av sina riksdagsmän att sluta kalla folk för sinnesslöa.

Dretongen i rummet.

Ordförklaring
Dretonge – skitunge (värml).

Radiohistoriens mest talande tystnad

En gång i livet var jag expertkommentator i direktsändning i radion.
En gång. Sedan frågade de aldrig mer. Jag vet varför.

Det var i slutet på 1970- eller början på 1980-talet. Vi bodde i Sunne, jag var lokalredaktör och sådana förväntas veta något om sin trakt. När P4 bestämt sig för att direktsända Sunnes kommunfullmäktige bad de mig och kollegan från konkurrenttidningen att ställa upp som experter.

– Absolut, sa vi. Kul, sa vi. Vi gör’t. Kôstar dä nôt?

Problemet var att dagen blev körig. Jag hade skrivit min fullmäktigeartikel i förväg och väntade bara på att politikerna skulle besluta så som det var tänkt. Sedan skulle jag faxa in min vid behov korrigerade artikel. Så som vi alltid gjorde.

Skriva referatet i förväg hann jag men förbereda sändningen hann jag inte.

Vid hembygdens afton talar alla
Stunden kom, fullmäktige startade och samtidigt sändningen. Vi berättade livfullt om hur det alltid brukar vara många som begär ordet när anslagen till lokala idrottsföreningar och hembygdsföreningar ska beslutas, precis som när det handlar om utskänkningstillstånd. Annars är det tyst på det hedervärda fotfolket. Eller vad vi nu sa, jag minns inte vilka frågor fullmäktigemötet handlade om.

En fråga minns jag desto bättre. Den som varken jag eller konkurrenten hunnit titta närmare på. Vi tyckte båda att den var för obetydlig att berätta mer ingående om i våra tidningar.

Frågan om dykdalberna i Sunnesundet.

Mystiska undervattensvarelser
Nu kom den upp. Järnvägars, måtte inte reportern fråga om just det här ärendet, tänkte både jag och konkurrenten. Inom mig bad jag en blyg bön – men vem har sagt att livet som expert ska vara enkelt?

– …så var det frågan om dykdalberna i sundet, fortsatte kommunfullmäktiges ordförande.
– Ja, sa den pigge reportern från Radio Värmland, Sven-Ove, kan du berätta för lyssnarna vad en dykdalb är för någonting.
– Dyyyk-dalb… sa jag, med sydvärmländsk betoning på första stavelsen. Dyyyk-dalb. Ja-a du… Bedjande tittade jag på konkurrenten. Konkurrenten hade inte heller den minsta aning om vad detta var för mystiska undervattensvarelser.

Vred sig i plågor
Vi hade inte en susning. Varenda flottningsintresserad eller sjöfartskunnig lyssnare till den rafflande direktsändningen måste ha vridigt sig i plågor. Så vitt jag vet tappade vi inga prenumeranter bland traktens flottare, båtägare och experter på hertigen av Albas livsverk.

Men helt säker är jag inte.

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.